Fan, jag fryser ju!
Överallt ifrån, närmast bombarderas man av rapporter från människor som kämpar med problem. Genom alla existerande medier från internet forum till radio och tv. Ja, enda ner till rastrummet på jobbet, eller om man råkar överhöra ett samtal på bussen eller tunnelbanan, om man bor där det finns såna.
Vi människor har det tufft i vardagen med att få ändar att mötas...
Mestadels är det nog ekonomin som spökar för de flesta av oss. Att få inkomster att hålla runt, räcka till, kan få vilket fundament som helst att vackla och rasa omkull när man knutit sig fast tillt beroendet på det sättet vi gjort. Ofta bleknar allt annat i jämförelse när vi blåser upp proportionerna till de nivåer vi gjort. Inte ens rörelser i fjärran länder som släpar runt folkmord, kan få oss att släppa våra bekymmer gällande vardagsekonomin. Det berör inte alls i samma utsträckning, något som i och för sig kan förstås, till en viss grad då det i slutet av dagen handlar om den egna överlevnad.
Med den osannolika standarden vi arbetat upp i vår del av världen är det inte annat att förvänta. Vi vaggar in oss och bygger in oss i en så skyddad värld på gränsen till artificiell, så att vi avtrubbas till den grad att inte en diktators fall av Khadaffis eller Hussein's magnitud verkar ha någon större inverkan på oss. Jag säger det därför att jag minns hur jag själv endast reflekterade över dessa faktum i ett par dagar, innan jag återigen befann mig i min egen "skärmad verklighet", som om ingenting speciellt hänt..
Det samma kan sägas om andra revolutionerande händelser av kolossalformat; svårigheterna det effektfulla har att tränga genom våra garder och verkligen nå fram till en reell punkt inom oss. Det är nästan skrämmande!
Men inte så konstigt. Vi har ju skapat den här världen själv - och i grund och botten av den enkla anledningen att vi skall tjäna pengar, något som i sin tur gör de flesta av oss olyckliga, skapar ett tryck på en tillvaro som i sig är en gåva likt livet självt. Obegripligt och saknar helt sin förnuftsmässiga grund.
Problemen är så allomfattande och inrotad i oss alla, på samtliga plan i alla samhällen, att det har blivit en vana, något som skrämmer mig ännu mer.
Resultaten blir så rigorösa att man börjar tappa koncepten och steget verkar betydligt närmare (och enklare!) att sköta sitt och skita i resten... En inställning den här världen överhuvudtaget inte behöver!
Vad är väl ett skott i någon ung människas huvud som demonstrerar för att få säga vad han vill i något avlägset land, mot de betydelsefulla slantar som saknas för att man skall kunna betala sin enkla hyra? Eller att min telefon inte är lika "grym" som hans som sitter bredvid mig på bussen? Och för att inte tala om att de veckorna då jag kanske måste äta falukorven TVÅ DAGAR PÅ RAKEN??
Vad är väl en våg över Thailands vackra stränder i ett sådant läge...?
Fan, jag fryser ju... jag tycker det är kallt hemma.
Vi människor har det tufft i vardagen med att få ändar att mötas...
Mestadels är det nog ekonomin som spökar för de flesta av oss. Att få inkomster att hålla runt, räcka till, kan få vilket fundament som helst att vackla och rasa omkull när man knutit sig fast tillt beroendet på det sättet vi gjort. Ofta bleknar allt annat i jämförelse när vi blåser upp proportionerna till de nivåer vi gjort. Inte ens rörelser i fjärran länder som släpar runt folkmord, kan få oss att släppa våra bekymmer gällande vardagsekonomin. Det berör inte alls i samma utsträckning, något som i och för sig kan förstås, till en viss grad då det i slutet av dagen handlar om den egna överlevnad.
Med den osannolika standarden vi arbetat upp i vår del av världen är det inte annat att förvänta. Vi vaggar in oss och bygger in oss i en så skyddad värld på gränsen till artificiell, så att vi avtrubbas till den grad att inte en diktators fall av Khadaffis eller Hussein's magnitud verkar ha någon större inverkan på oss. Jag säger det därför att jag minns hur jag själv endast reflekterade över dessa faktum i ett par dagar, innan jag återigen befann mig i min egen "skärmad verklighet", som om ingenting speciellt hänt..
Det samma kan sägas om andra revolutionerande händelser av kolossalformat; svårigheterna det effektfulla har att tränga genom våra garder och verkligen nå fram till en reell punkt inom oss. Det är nästan skrämmande!
Men inte så konstigt. Vi har ju skapat den här världen själv - och i grund och botten av den enkla anledningen att vi skall tjäna pengar, något som i sin tur gör de flesta av oss olyckliga, skapar ett tryck på en tillvaro som i sig är en gåva likt livet självt. Obegripligt och saknar helt sin förnuftsmässiga grund.
Problemen är så allomfattande och inrotad i oss alla, på samtliga plan i alla samhällen, att det har blivit en vana, något som skrämmer mig ännu mer.
Resultaten blir så rigorösa att man börjar tappa koncepten och steget verkar betydligt närmare (och enklare!) att sköta sitt och skita i resten... En inställning den här världen överhuvudtaget inte behöver!
Vad är väl ett skott i någon ung människas huvud som demonstrerar för att få säga vad han vill i något avlägset land, mot de betydelsefulla slantar som saknas för att man skall kunna betala sin enkla hyra? Eller att min telefon inte är lika "grym" som hans som sitter bredvid mig på bussen? Och för att inte tala om att de veckorna då jag kanske måste äta falukorven TVÅ DAGAR PÅ RAKEN??
Vad är väl en våg över Thailands vackra stränder i ett sådant läge...?
Fan, jag fryser ju... jag tycker det är kallt hemma.
Kommentarer
Trackback
