Så jävla löjligt!
Det är lätthänt att framstå som en jobbig jävla idiot i andras ögon, när man börjar poängtera och kritisera en väns pojkvän som har uppenbara alkoholproblem. När vännen (som är tjejen i det här fallet) väljer att helt blunda för den psykiska misshandeln hon får genomgå på grund av hans alkoholmissbruk, så gör inte det saken lättare.
Argumenten är klassiska och väl använda i såna här fall, där alkisen tycks synd om, måste tröstas och stöttas i varje jävla situation, när allt han egentligen behöver är att höra den krassa sanningen (och kanske också ett rejält kok stryk!).
Jag är inte bra på det, att vagga in någon tölp i falsknerier som "att försöka förstå" att han har det jobbigt i livet och för det måste supa ner sig och bedriva mental terror mot sin flickvän - min tjejs och min vän.
Det patetiska når nya höjder när han gång efter gång ursäktas för sitt bedrövliga beteende och får fortsätta med sina manipulationer. Han förstår att det beteendet fungerar och ser det naturligtvis som hans väg att få fortsätta att dricka och samtidigt som han drar ner sig själv under ytan (något han redan gjort), tar han sakteligen med sig sin flickvän.
Till en viss gräns har han mina sympatier - jag har ju trots allt varit i en missbrukssituation själv och vet vad det är för något, men vid någon punkt måste foten bara sättas ner! Så fick jag själv göra det och om inte han begriper det själv så är det oundvikligt för honom att någon annan måste göra det. Inte nödvändigtvis för hans skuld, utan för hennes...
Argumenten är klassiska och väl använda i såna här fall, där alkisen tycks synd om, måste tröstas och stöttas i varje jävla situation, när allt han egentligen behöver är att höra den krassa sanningen (och kanske också ett rejält kok stryk!).
Jag är inte bra på det, att vagga in någon tölp i falsknerier som "att försöka förstå" att han har det jobbigt i livet och för det måste supa ner sig och bedriva mental terror mot sin flickvän - min tjejs och min vän.
Det patetiska når nya höjder när han gång efter gång ursäktas för sitt bedrövliga beteende och får fortsätta med sina manipulationer. Han förstår att det beteendet fungerar och ser det naturligtvis som hans väg att få fortsätta att dricka och samtidigt som han drar ner sig själv under ytan (något han redan gjort), tar han sakteligen med sig sin flickvän.
Till en viss gräns har han mina sympatier - jag har ju trots allt varit i en missbrukssituation själv och vet vad det är för något, men vid någon punkt måste foten bara sättas ner! Så fick jag själv göra det och om inte han begriper det själv så är det oundvikligt för honom att någon annan måste göra det. Inte nödvändigtvis för hans skuld, utan för hennes...
En annan "försvårande ingrediens" är, att den omgivning han har, som är tillika med delar av våra gemensamma vänner, tenderar att stryka honom medhårs för att undvika att "trampa på några tår", behålla lugnet så att säga. På så sätt vinner ju hans manipulativa sidor ännu mer mark och missbruket får fortsätta - vilket han är på det rena med. Jag vägrar hålla i den stafettpinnen överhuvudtaget och kritiserar öppet det hela. Effekten det ger är att han i sin tur, försöker sätta upp sin omgivning mot mig osv osv. Det hela verkar kunna vara en grogrund för en riktig fars om den påskyndades av alla parter (alltså mig i ena änden). Men icke härifrån!
Det hela blir naturligtvis slitsamt, betungande att engagera sig i, vilket jag inte längre tycker vare sig henne och långt mindre han vara värda. För när hon, som faktiskt väldigt smart är, väljer den sidan hon gör, ja då går tåget...
Hon har vid det här laget fått ett otal möjligheter till att ta itu med det hela med vänners hjälp och han quite frankly, skiter i allafall jag i. I alla fall för närvarande...
Det senaste i historien är, att han vägrar umgås med oss om jag är med, eftersom han anser att jag är elak mot honom; och visst, det är klart han tycker eftersom jag inte blundar för det hela utan säger till honom som det är.
Ha ha så jävla löjligt!
Kommentarer
Trackback
