"Misery loves company"
Det förekommer inte så ofta, men ibland dyker det upp vänförfrågan på Facebook från någon jag varit akiv med i missbruket. Jag känner då hur motståndet växer inom mig, som om balansen rubbas på något sätt. Nyfikenheten gror till sig och jag måste liksom bara klicka på bilden för att stilla den samma - nyfikenheten, alltså.
Själv skulle jag aldrig komma på den tanken, att leta upp någon jag missbrukade tillsammans med och bli "vän med" - inte ens på Facebook. Det rena faktum att de gör så, får mina varningsklockor att börja ringa direkt. Så illa tycker jag om miljön och min tid där - alltså inte människorna som sådana, utan vad det gör med oss. Ingen vänskap kan rucka på det - inte ens på Facebook, som sagt!
Nu har jag ju ingen aning om huruvida de har gått och blivit nyktra och städat upp sina liv så som jag själv har gjort. Jag hoppas verkligen det, för som alternativ är livet som en "Svensson" hundratals gånger mer kvalitativt än ett liv som missbrukare. Men av naturliga skäl, "försvarsmässiga skäl", ställer jag mig genast tveksam till den typen av vänförfrågningar, rent initialt. Jag måste ju så klart utgå från min egen situation och utgångspunkt, och nu när jag blivit den jag är i dag, skulle jag aldrig någonsin försökt genuppta mina gamla kontakter. Inte ens för att ställa min nyfikenhet.
Så varför gör andra det?
I min värld så ser jag det som ett försök att dra tillbaka tiden - något som inte finns - och på så sätt inte heller den vänförfrågan som lyser upp som ett rött stjärnljus uppe i vänstra bildkant på Facebook sidan...
Så varför gör andra det?
I min värld så ser jag det som ett försök att dra tillbaka tiden - något som inte finns - och på så sätt inte heller den vänförfrågan som lyser upp som ett rött stjärnljus uppe i vänstra bildkant på Facebook sidan...
Så är det; det som har varit, har just... varit!
Kommentarer
Trackback
