"En enstörings väg!"
På många sätt är och blir jag en typ av enstöring. Den sidan av mig skapades (av förklarliga skäl) när jag som nyss bliven tonåring, stod där "nyutsprungen som föräldralös." Jag vet det idag, att jag formades under den tiden på ett grundläggande sätt. Jag har vetat det länge, så det är ingen nyhet för mig. Jag har kommit till ro med det...
Ensamhet är, per. definition ett väldigt djupt begrepp i min värld. Min egen, personliga syn på "fenomenet" skiljer sig markant från många andras, till exempel i min omgivning: Där kanske många ville känt sig utanför, alena, ensamma i ordets rätta betydelse, ser jag mig själv må bra, ha det trevligt och njutande av stunden...
Det hänger naturligtvis i hop med tidslinjen i mitt liv. Händelser som genererar andra händelser, och så vidare.
Den medvetenheten om att jag var "annorlunda" under åren i mitt missbruk, gör sitt till att "världar delas". Likaså gör åren i fängelset; man lär sig att vara för sig själv som, om man hanterar "valda delar" rätt, kan gynna en människa senare i livet. Jag vet - för det är precis vad som hänt mig!
"Problemet" (om jag ens kan kalla det för ett sådant?) i dag att de jag valt att dela mitt liv med i olika utsträckningar, inte bär på samma typ av historia som jag. Således tornar en aldrig så liten konflikt upp sig emellanåt. Min sambos sociala liv är utåtriktat, fylld med vänner och stort engagemang i föreningar etc etc, vilket medför att även jag måste delta i sammankomster från tid till annan. Detta vållar inga problem för min del, inte längre, eftersom jag ju vetat om "mina sociala skiljaktigheter" från de flesta andra, under så lång tid.
Visst, när jag och min flickvän först möttes för ungefär 7 år sedan, var det lite mer ansträngande, för att uttrycka det milt. När jag så att säga "kom från gatan" och in i denna nya, nyktra och helt oförstörda värld var det allt annat än någon enkel färd. Men tiden har gjort allt gott, hanterbart. Jag har gått fram försiktigt, observerat mycket och kanske viktigaste av allt; lyssnat mycket!
Visst, när jag och min flickvän först möttes för ungefär 7 år sedan, var det lite mer ansträngande, för att uttrycka det milt. När jag så att säga "kom från gatan" och in i denna nya, nyktra och helt oförstörda värld var det allt annat än någon enkel färd. Men tiden har gjort allt gott, hanterbart. Jag har gått fram försiktigt, observerat mycket och kanske viktigaste av allt; lyssnat mycket!
Genom att lyssna till andra har jag lärt mig mängder om mig själv. Att vara observant på andra i min omgivning, ser jag hur och vart jag själv befinner mig - något som varit en viktig kugge i min omgivning fast jag dragit mig undan mellan varven och nog framstått som lite av "en skruv" (kuf?), för vissa.
Jag har haft så mycket i mig själv att reparera så jag har kort och gott inte haft möjligheten att vara något som helst "mittpunkt", what so ever!
Den vägen jag slagit mig in på, den rutten som kan tänkas vara "en enstörings väg" har varit ett måste för att jag kunde ha en chans att ta mig fram...
Inte alltid lätt för den oinvigde att förstå alltid, så stor eloge till hela min "nya vänkrets" sen 7 år tillbaka; ni har varit grymma!
Ni har visat mig vem jag är!
Ni har visat mig vem jag är!
:-)
Kommentarer
Trackback
