I huvudet på KJELL

Jag var ute med hunden igår strax innan vi skulle åka på Midsommar-buffe'n ute på Tylösand. Vädret var väl sådär, inte precis "Midsomrigt", men ändå skönt.

Högst uppe i grannhuset ljöd musiken redan högt och det strömmade högljudda ungdomliga röster ned till gatan där jag och lilla hunden gick.

Lite senare på det lilla promenadstråket mellan höghusen, passerade jag det äldreboendet som står som stolt högsta punkten på kullen där vi alla bor. Längst ner, ut mot det utbyggda grönområdet, vetter deras fönster från kantinan ut. Den var välfylld, kantinan, och det var uppdukat med alla möjliga godsaker i "Buffe'-stil" och de alla äldre gick som på räls runt borden och fyllde sina tallrikar. I ena hörnan satt en senior med skeppshatt och dragspel och utifrån kunde jag höra de mest klassiska svenska folktoner man kan tänka sig.

Ljuset där inne var skarpt och vitt, ja nästan fluoricerande och hela intrycket var gediget sterilt... Färgerna gick i ljust-vitt och vitt!

De här två mötena med olika verkligheter, eller ja de tre - eftersom jag själv var på väg till vår egen fest, fick mig att lägga märke till dessa olika perspektiv. Främst "triggad" blev jag av de äldre, och jag minns att jag funderade på huruvida den glädjen jag såg komma från dem var någon "riktig, äkta glädje", likt den som kom från balkongen högst upp i grannhuset? Och så klart senare, från vårat gäng dit vi skulle om en liten stund?

 

Någonstans i mig slog dessa tankar an en ton. Det kändes nästan lite skamfullt att säga det högt inuti mig själv, nästan som ett övertramp, att stilla ifrågasätta dessa seniorers midsommar-firande. För eftersom de av naturliga skäl förmodligen inte har bosatt sig där av egen vilja initialt (är iallafall något jag har för mig!) så fick jag känslan av att hela tillställningen hade en aura av institutionalism över sig, som något idealiskt statligt, kommunalt alternativ till den svenskaste av svenska högtider... Påklistrat..

   Men det är såklart en väldigt komplex och mycket svår fråga att hantera fullt ut på ett tillfredsställande sätt för alla involverade? Och vad vet jag, det kanske håller och blir över för dem där inne - för inte såg de ut som om de led någon nöd, inte...

Men det fick mig att undra lite över hur de kände inför denna dagen innerst inne, för när allt kommer omkring, så befann de sig ju trots allt inte hemma hos sina familjer...

 

För en liten stund lade det sig en aldrig så liten dämpare över mig i och med detta, men det försvann efterhand som kvällen gick och jag befann mig bland vänner i vänners lag. 

Kvällen blev en fin kväll något jag tror och hoppas att alla andras också blev!

 

:-)