I huvudet på KJELL

Jag har inte så mycket till övers för måsar! Jag tycker de är ena fula fåglar, sanslöst skrikande och vidriga djur. Asätare är de och har inget emot att hacka sönder och äta upp andra småfåglar. De rotar runt i sopor och skiter ner allt och alla. Framför något annat, så ger de mig en hård match under sömntimmarna då de flaxar runt och håller ett helvetets liv utanför fönstret. Sen är de kassa på att hålla ordning på sina ungar, verkar det som, för jag vet inte hur många "trassel-nösten" jag ser varje sommar, skuttande runt förvirrade och hjälplösa på marken - och självklart med "den ansvarsfulla föräldern" sittandes i toppen av en lyktstolpe, skrikande sina lungor ur sig...

Men häromdagen, i går morse när jag steg av bussen, för att vara exakt, så sprang det, just det en mås över busstationsområdet med en bruten vinge. Eller sprang och sprang, den stod mest och hade ont, förmodligen. Vingen hängde deformerad ner, liksom ut och under fågeln. Det var ett oehört stukat intryck den gav ifrån sig. Närmast bisarrt! Och mot alla odds, mot allt vad jag tycker om just dessa fåglar (kråkor, skater och kajor ingår även de i denna kategorin!), så fastnade mitt blickfång på denna hjälplösa varelse.

Borta var de äckligheter jag har i mitt tycke för dessa "bevingade vindarnas avskum".

När jag tog min cykel och korsade området så att jag skar av avståndet mellan oss, drog den på flykten. Den sprang lite skevt iväg, bort från mig (hotet) och jag fick en känsla av sorg i mig. Det störde mig först att jag kände så här "för en jävla fågel". Men eftersom tiden gick så kunde jag inte helt få bilden ur mitt huvud.

Det blev lite som "Livet och Döden" och hur hårt det kan yttra sig och hur oförutsägbart och bräckligt Livet i själva verket är. Det behövde inte vara just den måsen, det kunde likväl varit vem som helst även mig själv som fått "min dom" genom ett "plötsligt vingslag". Jag påmindes om hur farligt det är att ta så mycket förgivet...

 

Visst, när de är friska och krya och flyger runt och väsnas och lever sina liv, så är de hur motbjudna som helst. Men den här krabaten hade låst sitt öde på ett så tydligt sätt. Den väckte min medmänsklighet, min förmåga att känna empati - vare sig det är en simpel fågel eller en människa. det går ut på ett.

Idag, dagen efter detta mötet så sitter jag här och funderar över hur det gick för måsen? Med största sannolikhet är den död nu, vilket jag kan tycka är beklagligt (eftersom jag såg den i sitt utsatta läga), men jag kan också känna en skön känsla av att jag faktiskt kände som jag gjorde. Någonting essentiellt inom mig fungerar faktiskt - och det blev jag påmind om av en av de mest vidriga fåglar jag kan tänka mig!

Man blir inte alltid klok på det vi kallar för livet!