Ännu ett liv släcktes.
Nog ett liv har släckts genom missbruket.
Det var ingen jag direkt kände, inte personligt på det sättet, utan jag har vetat ett tag vem han varit. Vi har suttit vid ett antal tillfällen i samma lokal och diskuterat med både varandra och med andra, och han liksom oss andra, har ju haft våra ryggsäckar med igenkännande innehåll. Inget nytt liksom, vi har delat lite av samma ödet.
När jag nåddes av nyheten igår, om att han gått bort, så märkte jag (motvilligt?) hur någonting inom mig berördes. Någon slags ledsamhet, medvetenhet om vem han var. Inte att jag kände honom på nära håll, så mycket umgicks vi aldrig, men han fanns runt omkring en viss miljö. Hans person tydliggjordes..
Nu när morgonen kommit och jag sitter med kaffet i handen och blickar utöver havet, slår det mig återigen - likt det gjorde igår då jag fick höra om honom, hur nära jag ändå befinner mig den miljön jag medvetet lämnat bakom mig i min egen hårda kamp, hur jag ständigt bara är är "ett samtal över bordet ifrån" att nås av alltihopa. Samtidigt delar vi inte längre vår värld i den meningen, men oavsett...
"Min modell" har inte varit att glömma - men inte heller att ständigt gå runt och minnas det liv och leverne jag lämnat. Jag kan känna tacksamhet på annat sätt, visa min ståndpunkt gentemot mig själv och livet utan att behöva "tömma mig" genom dagliga delningar, som sagts förut. Det håller i det stora hela med en kopp kaffe och en fika i speciella vänners lag. Och bland dessa vänner nåddes jag alltså i går av nyheten att han gått bort...
Det är såklart sorgligt, tråkigt och så in i helvetet onödigt, kan jag känna, men förstår samtidigt hur komplex problematiken är.
En sak är att sitta ner och prata om det. Man har klart för sig vad och hur man gör sina misstag, men ändå kliver man rakt ut i det så fort dörren bakom en har slagits igen. Man skulle nästan kunna tro att man varit hypnotiserad av någon övermänsklig kraft.
På sätt och vis är det ju så också, men man tycker ju att de "klara stunder" man har/hade ibland skulle kunde appellera tydligare till en människas förnuftiga och rationella läggning?
Precis som när man befinner sig på kåken, nykter och klartänkande dagen innan muck. Avgiftad är man sen månader tillbaka och man har kommit till en punkt i sitt tänkande om hur man skall hantera och återta sitt liv i fortsättningen. Det går kanske ett par timmar i friheten innan man ändå tänder på och tar klivet in i det gamla ekorrhjulet igen...
I vilket fall som, han begravdes igår och jag är säker på att han mår bättre idag...
Kommentarer
Trackback
