I huvudet på KJELL

Det jag syftar närmast på nu är, det skrivandet jag bedrivit här på bloggen. Det har pågått ett tag nu. En hel del rader har rablats ner och i allra högsta grad tjänat sitt syfte - och tjänat det väl!

Jag sitter med en känsla av godtycke, en tillfredsställelse av att ha genomgått en process av nödvändig karaktär - lite som att "ett mål har nåtts.."

Förut, när jag befann mig i startfagorna var allting så mycket mer relevant. Depåerna var närmast till bredden fyllda och ämnena visste ingen ände..

I dag märker jag hur tiderna (jag) har förändrats när jag bläddrar lite genom bloggsidorna. Ämnena, min resa både i och ur mitt missbruk, står sig inte längre i mitt liv på det sättet det gjorde. Det allra allra mesta har berörts på ett eller annat sätt och på den vägen frigjorts - och i sin tur; mig lösgjord.

Effekten av att ha kunnat skriva om det har varit utomordentlig, ja nästintill oerhörd. I det närmaste livsnödvändigt för min del på det sättet luften är för det mesta är för livet på jorden.

Att ha kunnat använda mig av kanaler, så som en blogg, har löst problemet att bära allt inom mig och kanske därigenom undvikit en invärtes stilla psykos?

Jag väljer att se det så. I alla fall under somliga stunder, stunder då jag känt mig starkare än vad jag kanske tycker att jag borde vara...
Men ett frigjort "rabblande" på en blogg räcker ju inte till i den ständigt pågående processen. Det finns krafter i oss människor där inga ord når fram, eller räcker till.

Jag stavar det till "livet i vardagen", ett universum vi är bärare av var och en av oss. Ett känsloladdat, högst böjbart system där vi drivs av känslor - till varandra i en gemensamhet, och till oss själva för att fungera i den samma...
Parallellverksamheten i den delen av världen vi finner oss i livet är oändlig i sitt mångfald, och tillsammans bildar vi alla en enhet.
Inom oss gömmer vi alla en liten bit av denna exakthet, denna fulländning, bara mycket mycket mindre - fast minst lika viktig.
Du, är precis som jag och vi, är den exakta avbilden av helheten.
Det borde inte vara så vanskligt att lära sig älska sig själv...?