I huvudet på KJELL

Var på allsång i går! Det lokala spelmanslaget har sin somriga tradition i en gammal kulturbygd i stan. Och jag måste ju säga att, även fast jag nog aldrig skulle varit där av eget initiativ, så är inramningen med dessa gamla byggnader och fiolmusik helt enkelt lite...extravagant.

Jag kom på mig själv när jag sitter och smiler och faktiskt mår ganska bra till gamla toner av Ever Taube och härliga mixturer av alla möjliga förkolnade visesånger...

Det vilar en trivsamhet över en tillställning som en allsång! En slags folklig sammanhållning som på inget sätt låter sig kännas tillgjord eller konstlad - hur gammalmodig spelmannslaget än måtte verka vara och hur smällkäck "programledaren" än måtte vara. Bland mosgrodda hustak och träbänkar, saknas endast de betande husdjuren innan bilden skulle vara fulländad! (För personalen som sprang runt och sålde lotter och fika var ju redan klädd som pigor var kring förra århundrade!).

Men jag var där inte på eget bevåg, som sagt, utan i jobbet. När man jobbar med handikappade människor så får man lite andra perspektiv på både det ena och det andra. Och just musik är nog bland det mest kraftfulla uttryckssättet bland dessa underbara människor.

Den glädjen och det engagemanget som strömmar ut i sommarkvällen från tonerna till "Lilla Fröken Fräken" eller "Jag hade engång en båt", går inte att ta miste på! Inte ens den tilltagande molnigheten som skymmer solen får en att faktiskt vilja vara någon annan stans just då.

På något sätt frigörs en kraft, en känsla av välbehag att få uppleva såna känslor (som jag aldrig skulle fått annars) som den rena känslan av att få sjunga fritt med en uppsättning människor man aldrig sätt förut. På något sätt, en känsla som döljts sen många många år, upplevs någonting på riktigt, någon ting så ärligt och rent att inga teatermaskar får plats...

Det är nästan så man skräms av hur det gått för en själv såhär långt i livet... 

Att man har försatt sig själv med en massa "spärrar", hinder i livet, kom aldrig så tydligt som igår. Nog visste jag om att det låg begränsningar i mig - men det mina ögon berättade för mig  när jag såg alla dessa glada och öppna människor, var hur långt ifrån jag själv var/är. En oerhört nyttig upplevelse!

 

 

Men, det skall såklart mera till än schysst träning för att nå fram. Det är inte förrän i efterhand som man ser tydligt hur dimmigt det var där bak i tiden, då allting i princip stod på huvudet. Det hade kunnat gå lite hur som helst, om jag inte varit vaken i från början. 

Det handlar om marginaler och tillfälligheter om att ha dem på sin sida. Kan verka chansartat - och är det nog också, men är inte Livet mycket om det; att ta chanser?

Man måste våga! Och någonstans i det här vågade jag..

 

Det finns en kraft att hämta i vetskapen om, att så många andra människor misslyckas i att genomföra samma projekt som en själv. Jag tror inte det är någon fel tanke att ta till vara på, eftersom jag överhuvudtaget inte kan påverka det iallafall.

I det stora hela, så är det ju i tanken allting startar; från tanke till handling... (och att lära sig av sina egna OCH andras misstag)

Man lever som i en bubbla. Speciellt när man står i ett missbruk upp till knäna. Man sitter fast i ett djupt rotat egosystem, omgärdad av inte mycket annat än sig själv. Allting annat kommer i andra hand - efter att man tillgodosätt sina egna behov.

Det är mycket där jag kan på sätt och vis, se likheter mellan träning och vissa inslag i det missbruk jag hade förut. Genom att anstränga mig har jag lyckats vända bort det negativa i min vardag till något positivt - över tid så klart, med resultatet att på ungefärlig samma villkor, påverka min situation.

Jag kan påverka min kropp precis lika mycket och lika tydligt som mitt liv!

Det är skillnad på mörker och ljus - kallt och varmt..

Det är ett mycket svårt ämne det här, att "analysera" ens fullständigt bortkastade stort antal år av ens liv. Ja, om man väljer att kalla dem för just bortkastade, då.

Det är ganska krassa ord att beskriva en betydande del år av sin tid här på jorden i sådana ordalag, och jag vet inte helt om jag kan ställa hela mig bakom? Det känns lite som att ta en genväg, att snida till sanningen  en aning!

Visst rungar det negativa klangar från det, men att bara förkasta alltet som sådant, nä det vette fan!

Det är ju inte alltid att den hela meningen kan vara synbar på ytan, det måste man ha klart för sig. En mening kan likväl, som den syns i backspegeln som i nuet, ha avgörande betydningar långt in i framtida aktioner - till och med då ens tid på riktigt nått sitt slut.

Det är nog lite därför som jag prompt ställer mig ovillig att helt släppa ämnet, utan i stället bara sänker intensiteten och låter det brusa upp lite från tid till annan...

En stor bidragande faktor till att "resan tillbaka" gått så smidigt som den gjort, är min träning, gymet! 

Det går inte att lägga under en sten att alla de timmar som gått åt mellan väggarna på Träningskompaniet har haft en spektakulär effekt på mig. Och i den meningen, menas inte enbart det kroppsliga..

Skall man bryta ett missbruk eller ett destruktivt beteendemönster, så ligger stora delar av hemligeheten att lyckas "på insidan". Kan låta aningen flummigt för många, men är det inte alls.

Det hela är väldigt självklart och down to earth - like naturligt som bitarna som faller på plass i ett pussel; allt passar ihop, går i varandra och bildar en fungerande helhet, en bild!

Som i mitt fall, var jag tvungen att byta ut "hela scenerier", beteenden som skapat sina landskap i mig som jag anpassat mig till. Jag var tvungen att släppa och byta ut, skapa rum, ytor åt andra influenser än de jag besatt. Träningen visade sig vara det svar jag krävde att ha som ersättningsmedel till mitt tillfrisknande - då jag bestämt tackat nej till andra (kanske mer) självklara vägar.

Jag ville göra detta själv, på mina villkor och på mitt sätt. Det blev en liten gambling som kanske kunde gått lite hur som helst, men jag visste i mig själv att min tid som destruktiv var förbi! Och ingenting var (för mig i allafall!) bättre att kanalisera överskottsenergi genom än att pressa mig själv på gymet!

Gymet har varit (och är fortfarande) min oas i tiden. Jag är det evigt tacksam för de möjligheter jag blivit presenterad för, och inte olikt en kärlek mellan människor, skapas en "växande-process" att utvecklas i. Man tar det för vad det är och man gör med det det man vill. I gymet är det full valfrihet!

Jag valde min väg, en väg jag fortfarande frodas i och trivs i, och som upptar den största delen av min fritid. 

För min del handlar det om (själv) respekt det jag gör där inne - och numera även ute...

Att träning enbart förbättrar den fysiska sidan av en människa tror jag tillhör en av de mest solklara myterna omkring oss i dag. Det finns en skarp koppling mellan vetskapen att träna fysiskt och en människas mentala tillstånd! 

Den riktiga och sanna glädjen i en människa, överviktig som smal, som spinkig eller som muskelberg, den som finns på ens insida syns som bekant inte på ytan. Det samma gäller välmående, något som i mångas fall behöver byggas upp från djupet, från insidan och sedan utåt..

Jag är skyldig mig själv att äntligen börja ta väl hand om mig själv...

Var ute och sprang med en ny bekantskap i går. Han jobbar som livvakt i någon privat regi nede i  Israel, men vi skall inte gå närmare in på det, utan nöja oss med att han är en hårding..

Det blev såklart inte någon vanlig löpartur, det här. Vi hade 28kg i en ryggsäck släpandes med oss på den 5 km långa sträckan som drog sig över ett väldigt kuperat terräng i en av Halmstads absolut vackraste skogsområden. Det som kan tilläggas i den sammanhangen är, att det hällregnade och löpstegen gick genom gyttjapölar o dylikt. Vi var dyngsura redan innan passet började...

Men det var en riktigt häftig upplevelse att "sätta lite spets" på träningen. Detta blev väldigt jobbigt på ett nytt sätt, men ändå förvånande hur kroppen iallafall klarade att anpassa sig så fort efter omständigheterna och hur viljan att fortsätta framåt övervann det pågående motståndet om att bara lägga ner skiten på en gång...

Det gällde att under tiden man sprang låta kroppen växla mellan lika löptekniker för att inte bli för utmattad av att man nötte ut den eller den kroppsdelen i förväg. Man var alltså tvungen att ha en "löpande koll" på hur energiförbrukning fortlöpte. Mycket mentala bitar, alltså..

Det var alltså inte tal om något vackert löpsteg i någon bemärkelse, utan man trånade efter den effektivaste! Jag har en del att lära på den biten, kan jag säga..

När själva rundan var undangjord så blev det så dags för finalen; två varv i den 139 stegs långa trappan upp till toppen av den kulle vi befann oss på. Mjölksyran fick en helt ny innebörd den här dagen. Jag har aldrig någonsinn upplevt någonting liknande.

Jag märkte, på sista sträckan av mitt sista varv, hur motoriken fallerade fullständigt och jag kunde med ett språngsteg som knappt kan kallas för ett sådant, stapla mig upp de sista trappstegen!

En nästan vedervärdig känsla... Jag tror skriken fortfarande ekar mellan träden där uppe!

 

Träningsvärken är på gränsen till hopplös idag och funderingarna går just nu ut på, hur jag skall ta mig igenom kvällens pass...

Tänk att man gillar sånt här..? :-)