I huvudet på KJELL

Jag har inte så mycket till övers för måsar! Jag tycker de är ena fula fåglar, sanslöst skrikande och vidriga djur. Asätare är de och har inget emot att hacka sönder och äta upp andra småfåglar. De rotar runt i sopor och skiter ner allt och alla. Framför något annat, så ger de mig en hård match under sömntimmarna då de flaxar runt och håller ett helvetets liv utanför fönstret. Sen är de kassa på att hålla ordning på sina ungar, verkar det som, för jag vet inte hur många "trassel-nösten" jag ser varje sommar, skuttande runt förvirrade och hjälplösa på marken - och självklart med "den ansvarsfulla föräldern" sittandes i toppen av en lyktstolpe, skrikande sina lungor ur sig...

Men häromdagen, i går morse när jag steg av bussen, för att vara exakt, så sprang det, just det en mås över busstationsområdet med en bruten vinge. Eller sprang och sprang, den stod mest och hade ont, förmodligen. Vingen hängde deformerad ner, liksom ut och under fågeln. Det var ett oehört stukat intryck den gav ifrån sig. Närmast bisarrt! Och mot alla odds, mot allt vad jag tycker om just dessa fåglar (kråkor, skater och kajor ingår även de i denna kategorin!), så fastnade mitt blickfång på denna hjälplösa varelse.

Borta var de äckligheter jag har i mitt tycke för dessa "bevingade vindarnas avskum".

När jag tog min cykel och korsade området så att jag skar av avståndet mellan oss, drog den på flykten. Den sprang lite skevt iväg, bort från mig (hotet) och jag fick en känsla av sorg i mig. Det störde mig först att jag kände så här "för en jävla fågel". Men eftersom tiden gick så kunde jag inte helt få bilden ur mitt huvud.

Det blev lite som "Livet och Döden" och hur hårt det kan yttra sig och hur oförutsägbart och bräckligt Livet i själva verket är. Det behövde inte vara just den måsen, det kunde likväl varit vem som helst även mig själv som fått "min dom" genom ett "plötsligt vingslag". Jag påmindes om hur farligt det är att ta så mycket förgivet...

 

Visst, när de är friska och krya och flyger runt och väsnas och lever sina liv, så är de hur motbjudna som helst. Men den här krabaten hade låst sitt öde på ett så tydligt sätt. Den väckte min medmänsklighet, min förmåga att känna empati - vare sig det är en simpel fågel eller en människa. det går ut på ett.

Idag, dagen efter detta mötet så sitter jag här och funderar över hur det gick för måsen? Med största sannolikhet är den död nu, vilket jag kan tycka är beklagligt (eftersom jag såg den i sitt utsatta läga), men jag kan också känna en skön känsla av att jag faktiskt kände som jag gjorde. Någonting essentiellt inom mig fungerar faktiskt - och det blev jag påmind om av en av de mest vidriga fåglar jag kan tänka mig!

Man blir inte alltid klok på det vi kallar för livet!

Jag var ute med hunden igår strax innan vi skulle åka på Midsommar-buffe'n ute på Tylösand. Vädret var väl sådär, inte precis "Midsomrigt", men ändå skönt.

Högst uppe i grannhuset ljöd musiken redan högt och det strömmade högljudda ungdomliga röster ned till gatan där jag och lilla hunden gick.

Lite senare på det lilla promenadstråket mellan höghusen, passerade jag det äldreboendet som står som stolt högsta punkten på kullen där vi alla bor. Längst ner, ut mot det utbyggda grönområdet, vetter deras fönster från kantinan ut. Den var välfylld, kantinan, och det var uppdukat med alla möjliga godsaker i "Buffe'-stil" och de alla äldre gick som på räls runt borden och fyllde sina tallrikar. I ena hörnan satt en senior med skeppshatt och dragspel och utifrån kunde jag höra de mest klassiska svenska folktoner man kan tänka sig.

Ljuset där inne var skarpt och vitt, ja nästan fluoricerande och hela intrycket var gediget sterilt... Färgerna gick i ljust-vitt och vitt!

De här två mötena med olika verkligheter, eller ja de tre - eftersom jag själv var på väg till vår egen fest, fick mig att lägga märke till dessa olika perspektiv. Främst "triggad" blev jag av de äldre, och jag minns att jag funderade på huruvida den glädjen jag såg komma från dem var någon "riktig, äkta glädje", likt den som kom från balkongen högst upp i grannhuset? Och så klart senare, från vårat gäng dit vi skulle om en liten stund?

 

Någonstans i mig slog dessa tankar an en ton. Det kändes nästan lite skamfullt att säga det högt inuti mig själv, nästan som ett övertramp, att stilla ifrågasätta dessa seniorers midsommar-firande. För eftersom de av naturliga skäl förmodligen inte har bosatt sig där av egen vilja initialt (är iallafall något jag har för mig!) så fick jag känslan av att hela tillställningen hade en aura av institutionalism över sig, som något idealiskt statligt, kommunalt alternativ till den svenskaste av svenska högtider... Påklistrat..

   Men det är såklart en väldigt komplex och mycket svår fråga att hantera fullt ut på ett tillfredsställande sätt för alla involverade? Och vad vet jag, det kanske håller och blir över för dem där inne - för inte såg de ut som om de led någon nöd, inte...

Men det fick mig att undra lite över hur de kände inför denna dagen innerst inne, för när allt kommer omkring, så befann de sig ju trots allt inte hemma hos sina familjer...

 

För en liten stund lade det sig en aldrig så liten dämpare över mig i och med detta, men det försvann efterhand som kvällen gick och jag befann mig bland vänner i vänners lag. 

Kvällen blev en fin kväll något jag tror och hoppas att alla andras också blev!

 

:-)

Vad snabbt tiden ibland kan uppfattas om man tar fäste vid vissa utmätta punkter. I morgon är det (återigen) midsommar - på gott och ont, en av de mest festiva dagarna om året och förmodligen i höjd med julen, en av de höjdpunkter som sätter sig i våra minnen oavsett hur man ser på denna dagen.

 

Dagen innan midsommar ja.. Jag sitter här och tittar utöver havet. Dagen är redan nu klarblå och nästan lite "somrig syrlig", där bakgrundsljuden till stor del består ut av alla dessa häckande kråkor i träden utanför. Hade jag varit mer lättretlig skulle jag blivit tokig - men det är jag inte, lätt retlig, alltså...

Midsommar är för mig, också en tid då jag lätt kan reflektera över den närmast gångna tiden. På något sätt står mina perspektiv i ett allt klarare ljus kring denna tid, som att sinnet skärps. Det finns några sådana stunder, dagar, tider om året då ett behov av att "se en helhet" träder fram i mig.

Det är viktigt - iallafall för min del - att se min roll i mitt liv, med klara ögon. Jag skulle nästan kunna säga äntligen i sammanhanget, men nu börjar åren gå sedan dess, och kan därför välja bort det som alternativ. För som sagt, tiden går och det har förflutit några midsommrar sen läget var helt annorlunda än det är idag, i år.

 

Nu har man blivit en Svensson! En "helt vanlig tråkmåns" med ett liv i bagaget, en framtidsutsikt och en mening i hand. Det finns en fast struktur som inte längre flyter i väg. Det finns balans och det finns massor av skratt varje dag!

Det finns alltså hopp... och vägar att nå fram till dessa! Piece of cake, faktiskt när jag nu ser i backspegeln på allt ihopa...

Visst är det lite tråkigare, lite gråare med ett trist regn som ideligen fängslar våra sommardagar. Våra "surt förvärvade sommardagar!"

Om man i stort sätt lever och jobbar ett helt år för dessa fjuttiga veckor, med dagar som vänder upp och ned på människors liv, så blir det naturligtvis ett antiklimax när det blir så här.

Planer som grusas och humör som vissnar. Inte lätt att hitta en fridfull stämning i husvagn då, precis - en husvagn som kanske vaggar fram och tillbaka i vinden och där regnet hamrar så hårt mot taket så man nästan måste skriva brev till varandra för att överhuvudtaget kunna kommunicera! Kanske det vore lägligt att börja flyga drake?

Sommaren borde isåfall få en till dimension, av något sådant...

Själv vägrar jag att låta mig dras ned på grund av ett väder som inte tillåter mig att ligga på stranden och trycka ut varje färg-uns av mitt pigment. Med det sagt måste jag tillägga att jag aldrig gillat att "sola för att sola", jag är alldeles för rastlös för det. Jag blir så oerhört uttråkad av det och blir jag tvungen till det - för ofta, vill säga - sjunker mitt humör undan likt ankommande stormbyar över en klarblå himmel.. Som tur är så känner mina närmaste till detta, så det blir sällan någon dramatik av det...

Men det är inte heller så att jag undviker en solfylld strand för allt i världen, heller. För de finns dagarna, då det faller sig perfekt att ligga och dvala och jäsa på stranden i solgasset, absolut! De är bara inte så många till antalet i min värld, dessa solskens dagar - ungefär som den svenska sommaren lyser med sin frånvaro.

Ibland sluts cirklar innan man egentligen vet ordet av...

Nej, förstå mig rätt; sommaren är härlig, men jag tyckerbara inte det behöver vara 38 grader hela tiden!

Det var ingen jag direkt kände, inte personligt på det sättet, utan jag har vetat ett tag vem han varit. Vi har suttit vid ett antal tillfällen i samma lokal och diskuterat med både varandra och med andra, och han liksom oss andra, har ju haft våra ryggsäckar med igenkännande innehåll. Inget nytt liksom, vi har delat lite av samma ödet.

Som jag tidigare skrivit om här inne, så varken köper jag eller delar NA's koncept. Jag tänker inte dra hela valsen en gång till, utan nöjer mig idag med att säga att det är ingenting för mig!

Nej, jag skiter i "politiken" och lutar mig mot människorna istället. Människor som idag är nyktra och i det här fallet till största delen på grund ut av just NA.

Varje år fylls luften av en slags spänning då jag beger dit ut till den idylliska campingen på Gullbränna, då jag aldrig har en aning om vilka som kommer dyka upp nyktra det här året. Ett flertal är återkommande - vilket är oerhört glädjande - men varje år tycks det finnas en och annan nykomling, någon ingen egentligen skulle ha trott kunde bli en nykter människa. Sådant tycker jag om.

Det är inte ovanligt att man stöter på någon där som man "låg i krig med" i svängen. En kort sekund kan det då uppstå en liten känslomässig konflikt, ett litet virrvarr och jag kan känna en antydan till hur jag "dras mot mitt gamla beteende". Men det är snabbt övergående eftersom viljan man har och äger idag vida överskrider de gamla diffusa minnena från igår. Och det tankesättet tror jag är en slags gemensam nämnare för de flesta som äntligen fått smaken på ett nyktert liv efter åratal på den dunkla sidan...

Hur som haver, jag gillar inte att bli för analytisk kring krokarna av NA. De har och står för allt det retoriska i den biten själva och jag vill bara leva, inte ge mig hän i "deras dravel", ha ha, så nu blir det att bege sig bort till Gullbränna och mingla, se vad man stöter på den här gången...

HALLELUJA

Den skapades ju i syftet att fungera som någon sorts ventil för mitt inre, en "frigörare" på vägen ut ur det gamla och när jag nu står här idag och slötittar bakåt i samma andetag, så inser jag det lyckosamma i hela projektet:

Men i den vevan dyker det upp ett litet stygn av vemod, en liten bedrövelse ger sig till känna. Jag har ju trivts bra i denna resan där jag mer eller mindre haft ögonkontakt med de framsteg jag gjort, i stort sätt hela tiden. Det har blivit lite av en kick att känna skillnaderna på det viset, en sporre till att hela tiden vilja fortsätta framåt - nå nya mål!

Ibland nås jag av känslan av att tangentbordet varit ett "tvåeggad vapen" som gett mig möjligheten att hugga mig själv, ur mig själv!

Det är som en enda stor, flytande, levande överlappning allteftersom livet går sin gång. Man befrias och lösgörs i ett och samma steg, utan att man egentligen märker av det. Inte direkt, iallafall...

Men genom bloggen får processen en form, ett väsen, någon sortens fysik som går att "ta på" på ett annorlunda sett. Och ibland kan detta behövas, har jag märkt för egen del, för de kaotiska riktlinjerna som ramat in mitt liv förut har varit en pers att sudda ut, och genom dessa rader har jag kunnat hålla en ganska noggrann avstånd hela tiden.
Svårt att förklara, så klart, trots att det varit en så stor del av mitt liv. Men genom att inte ge upp, inte för en endaste dag, har jag förmått byta ut varenda liten detalj av mitt mörker till ett vitt sprudlande dagsljus!

Det kan förvisso vara som så att jag bara är hälften av den människa jag kunde ha varit om saker och ting utvecklat sig annorlunda, men det finns det inget svar på. Det enda jag med säkerhet vet är, att det kunde ha varit så mycket mycket värre på alla sidor om min egen sak!