Den egentliga saknaden i dag...
Jag har funderat på det lite ibland, hur saknadens alla faser ter sig genom tiden.
Nu finns det naturligtvis otaliga förskjelliga nyanser av just saknad, och tänker inte gå närmare in på det, utan nöja mig med min egen.
Nu finns det naturligtvis otaliga förskjelliga nyanser av just saknad, och tänker inte gå närmare in på det, utan nöja mig med min egen.
Jag står i dag långt bortanför de intrycken jag hade i min barndom då jag blev föräldralös i mycket tidig ålder. Den känslan jag erfor då, den dagen budet kom att den sista av mina föräldrar gått bort, har självklart följt med mig varje dag sedan dess, men också lika självklart, förändrat sin skepnad, form och uttryck.
Den var nog som allra skarpast just då jag stod där som en förvirrad 11åring och inte visste varken ut eller in, men tiden har suddat bort de vågor sedan mycket länge nu - faktiskt så länge så minnet börjat darra en aning, knaka i sina fogar och samtidigt som den släppt ut det gamla så har nytt oundvikligt kommit till!.
Nej, idag är den förvisso kvar i mig, men i andra uttryck. Borta är den förtvivlan, den sorg och smärta och i deras ställe har det vuxit fram något annat - lika starkt och påtagligt, men av en annan natur. Jag har mycket svårt att sätta fingret på det, men orden som ligger närmast till hands är "levande tomhet", en sortens "organisk kyla" som slagit sig ner i mig och börjat forma den jag blivit...
.
I dag har jag ju som sagt, ett hav av tid mellan då och nu. Det jag konkret saknar i dag, är att få tillgång till den vänskap en människa har till sina föräldrar som vuxen. Att se dem bli gamla och uppleva dem så, är det jag i bland kan känna en svag nyans av "avund" till (i brist på ett bättre ord!), när jag ser mina vänner tillsammans med de sina respektive föräldrar.
Det är ingenting annat än en snabb, flyktig tanke som kan göra sig gällande någonstans inom mig, om jag befinner mig i ett visst tillstånd (humör). Alltså ingenting som på något sätt ligger som en tyngd över mig. (Speciellt känner jag detta när någon slaggar ner på sina föräldrar!)
Som jag ser det, är det tecken på att någonting i mig är friskt, att jag kan känna överhuvudtaget - något som inte alls egentligen är en självklarhet, om allt skall styckas ner i detalj.
Som jag har beskrivit i tidigare inlägg i bloggen, så finns det resor i livet. Vi har alla våra egna sådana, och när jag tänker efter, så egentligen ligger alla mina "småresor" inuti en och samma stora. För det som fört mig fram hit jag är idag och gjort mig till den jag är i dag, är det som inträffade de två, tre avgörande åren alldeles i början på 80 talet...
Men som sagt, den egentliga saknaden i mig i dag, är att inte kunna bli vuxen, gammal med mina föräldrar - vilket är en insikt som jag tycker visar på att jag kommit en bit på väg!
Den röda tråden...
Om det är någonting jag lärt mig de sista sex, sju åren av mitt liv, så är det att inte underskatta betydelsen av någonting tillsynes obetydlighet.
Tillfälligheterna, det slumpmässiga, kan väga oerhört tungt om man bara igenkänner dem vid rätt tidpunkt. Det är en konst i sig. En styrka som måste letas fram och behandlas med respekt - något som kan vara väl svårt när man sen länge släppt taget om begrepp av en sådan magnitud. Och tro mig, det fanns att ta av när jag upptäckte det bristfälliga inom självrespekten - min egen alltså.
Tillfälligheterna, det slumpmässiga, kan väga oerhört tungt om man bara igenkänner dem vid rätt tidpunkt. Det är en konst i sig. En styrka som måste letas fram och behandlas med respekt - något som kan vara väl svårt när man sen länge släppt taget om begrepp av en sådan magnitud. Och tro mig, det fanns att ta av när jag upptäckte det bristfälliga inom självrespekten - min egen alltså.
Jag vet inte helt när, eller för den delen hur jag bestämde mig, eller hur det kom sig att jag insåg det, men när jag väl stod där i den tysta förståelsen av hur omfånget av min egen problematik förelåg, lättade hela min värld, som om jag löste upp stoppet i ett avloppsrör. Huvuddelen var gjort genom att vara ärlig överför mig själv bara, och nu övergick det hela till att reglera hur stort vattenflöde jag skulle ha genom det "nyöppnade" avloppsröret...
Dags för tillfälligheterna att bli betydelsefulla!
.
För min del (något jag också är säker på skulle passa många andra...) fann jag det oerhört nyttigt att befinna mig ganska nära ruta ett, igen. Naturligtvis med modifikation, men oavsett, sätt till det liv jag kom ifrån, blev det nästan som att kliva in i spelet på nytt, efter att ha befunnit mig på avbytarbänken en lång lång tid.
Sådant genererar tankar. Tankar i massor och en värld full av möjligheter öppnas för en.
Jag hörde på TVn igår att kineserna har samma tecken för Kris som för Möjligheter - och det ser jag med all tydlighet, som naturligt!
Jag hörde på TVn igår att kineserna har samma tecken för Kris som för Möjligheter - och det ser jag med all tydlighet, som naturligt!
Att komma från muck till ingenting annat än uppgiften att bryta sitt stormande missbruk är ingenting annat än ett krisstadium. Runt omkring en finns såklart all världens möjligheter, fast vägvalen tycks vara det avgörande... Och är det också....
Tillfälligheterna var det alltså..
Att inte längre ha bråttom till ingenting, gjorde att den tomhet jag erfor förändrade sitt innehåll, precis framför mina ögon... I MINA ÖGON!
Att inte längre ha bråttom till ingenting, gjorde att den tomhet jag erfor förändrade sitt innehåll, precis framför mina ögon... I MINA ÖGON!
Det behöver inte vara så dramatiskt! Dramaturgin skapas och förekommer enbart i ens eget huvud, där det mesta (i det läget!) handlar om hur missanpassad man är i en värld så kall och förfärlig som den som går i mot en, just här just nu!
Man känner sig lätt liten, vilket man uppförstorar till gigantiska mått. Man vägrar se allt det ljuva, goda, härliga som finns överallt omkring en till envar tid. Självcentreringen är den dödsspruta man bär i handen och kniper om i sin ficka, hela dagarna... Man trampar i sina gamla fotspår utan att tänka på att allt det där är förbi, över, undanstökat...
Man känner sig lätt liten, vilket man uppförstorar till gigantiska mått. Man vägrar se allt det ljuva, goda, härliga som finns överallt omkring en till envar tid. Självcentreringen är den dödsspruta man bär i handen och kniper om i sin ficka, hela dagarna... Man trampar i sina gamla fotspår utan att tänka på att allt det där är förbi, över, undanstökat...
I allt det här kände jag mig (som kanske tur var?) sliten och trött. Det tar på att leva hårt - vilket blev starten till den röda tråden jag började nysta ihop; Jag orkade inte längre slita. Och i det tillståndet lät jag tiden gå och med den dök allt mer möjligheter upp, tillfällen, tillfälligheter...
Min egen profet!
Det är nog inte så långsökt att tänka sig att man hamnar i "en sorts bubbla" när man tar klivet in i ett tillfrisknande. På många sätt kan jag tänka mig, ett ganska likartat tillstånd som när man är som aktiv narkoman - bara med andra förtecken.
Det är en mycket mycket tung, svår period - precis som att vara i svängen. Likaså är den, till en början, en mycket oviss och högst ostabil period - precis som i svängen. Och det finns stunder då man mår väldigt dåligt i sig själv och allt man vill, är att ge upp den kampen man inlett (en kamp man till en början inte har en susning om hur ter sig!), ja just det, precis som i svängen... (Det är speciellt i det här stadiet av en människas resa in i tillfrisknandet, jag stöttar NA och deras metodik; att de finns där för människorna som befinner sig i startflagorna av sina liv ut ur missbruket!)
Men efterhand, när de allra första chockvågorna fått lägga sig, kan man använda sin egen avbild reverserad, som det tedde sig i missbruket och göra om den till sin fördel. För när jag tänker tillbaka (eller tänkte tillbaka, rättare sagt!), så var det även en jobbig tid att ta sig in i svängen, också. Ingenting hände där över en natt, som många kanske tror, när man söker efter svar på alla de varför, som poppar upp...
Vissa "sidor" i en själv är av större vikt än andra, har jag erfarit när det gäller att bryta mitt destruktiva beteende. Till trots vad många andra tycker och tänker, och i många fall pläderar så lyssnade jag på mig själv och min egen röst i frågan, framför allt annat. Detta hänger ihop med mitt avståndstagande från till exempel just NA, som jag inte dolt särskilt väl.
På många sätt har det varit min melodi genom livet som helhet, och fann alltså inget skäl att ändra på den vid tillfället, heller. Som jag ser det nu så valde jag rätt...
Min självbild, den av hur det hela stod till just när jag befann mig på språngbrädan, var aldrig tvetydig i mina ögon. Jag var på det klara med vad det var som gällde för just mig och min situation. I mycket var/blev jag min egen profet - ett tilltag som fyllde upp mitt vara, fullständigt!
Det behövde inte vara så dramatiskt som det ofta tycktes målas upp av min omgivning - en omgivning jag "bedrog" genom att överlåta till sitt eget öde. Det bästa och slutgiltiga beslut för min del; jag bara vände och gick, såg mig aldrig om - och det fungerar fortfarande, flera år senare!
Inuti en tanke gömde sig beslutet som i stora delar tyngde ner hela min värld. Plötsligt fann jag mig själv ovanför ytan genom att lägga mitt fokus på helt andra ting... Lika lätt som att välja bort att säga ja, i stället för nej...
Vissa "sidor" i en själv är av större vikt än andra, har jag erfarit när det gäller att bryta mitt destruktiva beteende. Till trots vad många andra tycker och tänker, och i många fall pläderar så lyssnade jag på mig själv och min egen röst i frågan, framför allt annat. Detta hänger ihop med mitt avståndstagande från till exempel just NA, som jag inte dolt särskilt väl.
På många sätt har det varit min melodi genom livet som helhet, och fann alltså inget skäl att ändra på den vid tillfället, heller. Som jag ser det nu så valde jag rätt...
Min självbild, den av hur det hela stod till just när jag befann mig på språngbrädan, var aldrig tvetydig i mina ögon. Jag var på det klara med vad det var som gällde för just mig och min situation. I mycket var/blev jag min egen profet - ett tilltag som fyllde upp mitt vara, fullständigt!
Det behövde inte vara så dramatiskt som det ofta tycktes målas upp av min omgivning - en omgivning jag "bedrog" genom att överlåta till sitt eget öde. Det bästa och slutgiltiga beslut för min del; jag bara vände och gick, såg mig aldrig om - och det fungerar fortfarande, flera år senare!
Inuti en tanke gömde sig beslutet som i stora delar tyngde ner hela min värld. Plötsligt fann jag mig själv ovanför ytan genom att lägga mitt fokus på helt andra ting... Lika lätt som att välja bort att säga ja, i stället för nej...
Ohyggligt på Huddinge häktet!
Ingen har väl kunnat undvika veckans brutala överfall på Flemmingsbergshäktet, som ledde till en ung kvinnlig plits död. Tragiskt i alla dess bemärkelser och skall bara inte kunde hända! Eller?
Det första som faktiskt slår mig, är att "där kom det!" Inte i någon positiv bemärkelse, inte överhuvudtaget - utan i den meningen att jag finner det oändligt konstigt, på gränsen till märkvärdigt att det inte hänt tidigare...
Nu i dag, följer jag ett debattprogram på TV`n där vissa utvalda aktörer diskuterar fram och tillbaka om det som inträffat. Skuld skylls i från sig, ansvar undanbedes och undviks, och hela problematiken skjuts bara fram och tillbaka mellan allihopa. Aktörerna i programmet diskuterar på en nivå som verkar "skärmad från verkligheten", detta till trots för att de är själva kärnan, själva väggarna i hela den organisation som det här dramat har utspelats i.
Jag har sätt insidan på alla dessa inrättningar, gått dessa vägar som den här dödsmisshandlaren gått, och jag vet med all säkerhet att det inte är något "undantag" att en ensam vårdare tar hand om intagna på det sättet som gjordes här...
Det som dock slår mig, är att inga som varit intagna på vare sig häkten eller anstalter deltar och ger sin röst i frågan. (Vilket av naturliga skäl inte önskas!!)
För det är långt i från någon "bomb" att just det här har hänt, inte alls! För om jag endast ser till hur jag själv var under den tiden då jag vistades där, både i och utanför kriminalvårdens ramar, så vet jag vilken "dubbelnatur" människor av den kategorien kan vara/är/har. Och det borde väl organen inom kriminalvården också vara högst medveten om, tycker man!
Men de agerar inte utifrån det perspektivet - hur mycket de än poängterar i TV, invaggad i snygga, svåruttalade ord och formuleringar: De ljuger så de förmodligen börjat tro på skiten själva!!
Det första som faktiskt slår mig, är att "där kom det!" Inte i någon positiv bemärkelse, inte överhuvudtaget - utan i den meningen att jag finner det oändligt konstigt, på gränsen till märkvärdigt att det inte hänt tidigare...
Nu i dag, följer jag ett debattprogram på TV`n där vissa utvalda aktörer diskuterar fram och tillbaka om det som inträffat. Skuld skylls i från sig, ansvar undanbedes och undviks, och hela problematiken skjuts bara fram och tillbaka mellan allihopa. Aktörerna i programmet diskuterar på en nivå som verkar "skärmad från verkligheten", detta till trots för att de är själva kärnan, själva väggarna i hela den organisation som det här dramat har utspelats i.
Jag har sätt insidan på alla dessa inrättningar, gått dessa vägar som den här dödsmisshandlaren gått, och jag vet med all säkerhet att det inte är något "undantag" att en ensam vårdare tar hand om intagna på det sättet som gjordes här...
Det som dock slår mig, är att inga som varit intagna på vare sig häkten eller anstalter deltar och ger sin röst i frågan. (Vilket av naturliga skäl inte önskas!!)
För det är långt i från någon "bomb" att just det här har hänt, inte alls! För om jag endast ser till hur jag själv var under den tiden då jag vistades där, både i och utanför kriminalvårdens ramar, så vet jag vilken "dubbelnatur" människor av den kategorien kan vara/är/har. Och det borde väl organen inom kriminalvården också vara högst medveten om, tycker man!
Men de agerar inte utifrån det perspektivet - hur mycket de än poängterar i TV, invaggad i snygga, svåruttalade ord och formuleringar: De ljuger så de förmodligen börjat tro på skiten själva!!
.
Det säger är att det "begåtts misstag i rutinerna!" Visst låter det fint? - nästan lite förlåtligt enkelt det hela, att deras kommunikation bara brustit lite lätt en helt vanlig kväll på kontoret... Va fan, det händer väl lite varstans, eller?
Jovisst, men inte med att personalen slås ihjäl som följd!
Jag ser det som ohyggligt nonchalant beteende av kriminalvårdarna ja, faktiskt av hela myndigheten - och för en säkerhetsansvarig (som debattören är) och sitta och försöka rädda sin stab, sin myndighet med ingenting annat än bortförklaringar inlindat med vilseledande ickefakta, får mig att rätt och slätt må illa! För så fort det händer saker som detta, så strömmar det fram olika uppgifter ifrån många olika håll inom de samma leden och i slutändan vet ingen vem som gjort vad, eller inte. Det klassiska är att det tillslut rinner ut i sanden och hela cirkusen fortsätter att gå sin gilla gång! För cirkus är precis vad det är!
.
.
Förövaren i det här fallet håller jag inte om ryggen för en sekund ens, tro inte det, men för ett antal år sedan blev en bekant av mig jagad av ett gäng plitar efter att han stuckit från en anstalt i Stockholmsområdet. De hann ifatt honom så småningom och satte sig på honom, körde knät i bröstet strax under halsgropen så han ströps. Det blev en liten artikel i tidningen av det hela, tiden gick och ingen hörde så mycket mera av det. Naturligtvis blev det förundersökning efter ett tag, men tydligen använde vårdaren reglementsenliga metoder och frikändes...
Inte för att den berättelsen egentligen hör hit och har definitivt inget förhållande med det regelrätta mordet på Huddingehäktet, förutom att hatet som existerar bland merparten av de intagna, får sin näring ifrån episoder som den. Och det faktum att ett så professionellt häkte" som det i Flemmingsberg begår ett så juvenilt misstag som att tumma på den yttersta säkerheten till den grad att det fick hända, är ingenting annat än skamligt i alla dess avseenden, och borde säga en hel jävla del om de styrande positionerna inom leden!
Förutom den stackarn som utförde det här dådet, så borde fler huvuden än hans rulla! Efter mitt tycke så ligger det fler bakom det här mordet än enbart förövaren! Och att sitta stilla och lyssna på en fjant till kriminalvårdens säkerhetsansvarige "förklara sig" genom ursäkter i svensk television, just makes me fucking sick!!
Värd sin vikt i guld!
Jag satt på operationsavdelningens uppvak i dag (i går) i en dryg timme. (Varför jag var där hör inte hit, men det var jobbrelaterat och alltså inte jag som var inlagd, på något sätt.)
Det är lätt att bli hänförd av tankar på ett sådant ställe, fick jag erfara. Människor i alla åldrar rullades nedsövda in - inte olikt som pärlor på ett snöre, och placerades i var sina "bås". Hela tiden gick någon läkare och kontrollerade alla apparaturer, journaler och slangar som löpte åt alla håll, till och från väggen.
Några sov fortfarande djupt medan andra började vakna till liv. Efterhand kvicknade vissa till så pass att de kunde lämna avdelningen. Jag beskådade ett mycket intrikat och noggrant system som imponerande flöt på som i automatik. Det var mycket imponerande att se och även jag, som inte tog någon egentlig del av vården, kände en stark känsla av trygghet... Överalt pep och tjöt det dovt av olika larm och kontroll-mojänger. Ett ständigt rörande "movement..."
Det slog mig hur nära - verkligt nära, själva människan man kom där inne och hur utelämnad man också kunde vara i samma stund. Människor, som under full narkos legat och sovit medan ett helt team av sköterskor, läkare av alla de slag bedrivit intensivt arbete på ens kropp, börjar åter vakna till en värld, där de under de första minuterna ingen aning har om hur utfallet blivit, eller vad som egentligen gjorts. Lyckad eller misslyckats?
Vissa hade nära anhöriga sittande vid sin sida under uppvaknandets ögonblick, andra inte. Ett mycket märkligt och mycket kraftfullt ställe - inbäddad i en respektfull och respektingivande sinnesstämning som inget rum egentligen skulle kunde ha. Förutom här...
Jag imponerades slutligen av dessa människor som arbetar under sådana förhållanden och hur fulländad deras respekt är för den enskilda individen som vaggas tillbaka in i nutidens verklighet. Vilket magnifikt "clockwork" de agerade kring och i.
De kvaliteter jag (tyckte) mig se bland dessa sköterskor, är speciella, av den typen man inte kan jobba fram utan man föds med, kort och gott! Det fanns ett djup i deras närvaro, deras aura, personlighet, som spred en svårförklarlig trygghetskänsla. Deras professionalism svepte in mig som i en filt, en varm sådan - och då var inte jag ens patient... Jag kunde skönja en värme inombords som kittlade mina tårar, så kraftig var känslan där inne!
Det är det här man ofta glömmer att ta med i tankarna när man sitter och surar över den svenska skattepengen man tycker är alldeles åt helvetet för dyr! Jag tycker den är värd sin vikt i guld!
Det är lätt att bli hänförd av tankar på ett sådant ställe, fick jag erfara. Människor i alla åldrar rullades nedsövda in - inte olikt som pärlor på ett snöre, och placerades i var sina "bås". Hela tiden gick någon läkare och kontrollerade alla apparaturer, journaler och slangar som löpte åt alla håll, till och från väggen.
Några sov fortfarande djupt medan andra började vakna till liv. Efterhand kvicknade vissa till så pass att de kunde lämna avdelningen. Jag beskådade ett mycket intrikat och noggrant system som imponerande flöt på som i automatik. Det var mycket imponerande att se och även jag, som inte tog någon egentlig del av vården, kände en stark känsla av trygghet... Överalt pep och tjöt det dovt av olika larm och kontroll-mojänger. Ett ständigt rörande "movement..."
Det slog mig hur nära - verkligt nära, själva människan man kom där inne och hur utelämnad man också kunde vara i samma stund. Människor, som under full narkos legat och sovit medan ett helt team av sköterskor, läkare av alla de slag bedrivit intensivt arbete på ens kropp, börjar åter vakna till en värld, där de under de första minuterna ingen aning har om hur utfallet blivit, eller vad som egentligen gjorts. Lyckad eller misslyckats?
Vissa hade nära anhöriga sittande vid sin sida under uppvaknandets ögonblick, andra inte. Ett mycket märkligt och mycket kraftfullt ställe - inbäddad i en respektfull och respektingivande sinnesstämning som inget rum egentligen skulle kunde ha. Förutom här...
Jag imponerades slutligen av dessa människor som arbetar under sådana förhållanden och hur fulländad deras respekt är för den enskilda individen som vaggas tillbaka in i nutidens verklighet. Vilket magnifikt "clockwork" de agerade kring och i.
De kvaliteter jag (tyckte) mig se bland dessa sköterskor, är speciella, av den typen man inte kan jobba fram utan man föds med, kort och gott! Det fanns ett djup i deras närvaro, deras aura, personlighet, som spred en svårförklarlig trygghetskänsla. Deras professionalism svepte in mig som i en filt, en varm sådan - och då var inte jag ens patient... Jag kunde skönja en värme inombords som kittlade mina tårar, så kraftig var känslan där inne!
Det är det här man ofta glömmer att ta med i tankarna när man sitter och surar över den svenska skattepengen man tycker är alldeles åt helvetet för dyr! Jag tycker den är värd sin vikt i guld!
"Min egen väg!"
Ända sedan Roxtuna någon gång alldeles i början av 2000 talet, har jag burit en form utav, i brist på ett bättre ordval, dislike för vad NA är. Under tvångsmässiga former blev vi i det närmaste "sondmatad" med deras program i en livssituation där de flesta av oss inte var i närheten av att vara redo för den "omvandlingen" som behövdes. Lite som ett trauma, alltså, i stil med om man som barn upplever till exempel, ett skrämmande möte med en orm - och hur den upplevelsen kan färga resten av ens liv när det gäller ormar, eller andra krypdjur...
Visst, anstalten Roxtuna skall ha all den cred de förtjänar, för de gjorde (jag skriver "gjorde" för jag har för mig att anläggningen lagts ner nu?) ett massivt arbete med en grupp människor som snällt sagt var av problematisk karaktär! Som de manipulativa rackarna vi var, förekom det naturligtvis en hel del "glidande", ett spel för hela gallerian där det gällde att låtsas vara villig att ta till sig deras (NA`s) koncept, med hull och hår!
Jag var en av dem som låtsades. Och från den tiden har jag i princip byggt upp min åsikt om den här föreningen/sekten. (Jag är inte rädd för att skriva just ordet sekten, för många "högt upp" i den "osynliga hierarkin", benämner den med samma ord!)
Samtidigt som jag visste att jag vid något tillfälle skulle lägga om mitt liv, lägga ner drogerna och det liv som medföljde i det farvattnet, så visste jag att det inte skulle bli där, och inte heller på det sättet - deras sätt. Så enkelt var det! Men jag var inte heller benägen att lämna Roxtuna för en annan kåk, för när allt kom omkring så var Roxtuna ett utmärkt ställe att göra sin volta på - när man ändå skulle sitta inne.
Så jag låtsades, samtidigt som jag insöp vad det var som försiggick, jag lyssnade på terapeuterna, de andra intagna och lade märke till hur människor förändrades i princip över natten - och även hur detta i det närmaste var ett krav för att få stanna kvar: gjorde vi inte som de ville att vi skulle göra eller sade det de ville höra, så fick det bli transport i väg därifrån!
Fair enough!
Fair enough!
Innehållet i den nyss nämnda raden, fick ny innebörd då jag flera år senare kom fram till den punkt då det på allvar blivit dags att lämna mitt gamla liv bakom mig. Jag hade grubblat en hel del under otaliga tillfällen och tillslut kommit fram till "min egen väg" - och skiljde sig särdeles från NA`s koncept. I enkelheten fann jag rätt och bevisar det än i dag...
Jag mötte nya människor, fick nya vänner som försökte få mig in i deras gemenskap av anonyma narkomaner. Jag visade min godvilja och deltog på ett par möten, mest för att visa min välvilja som "ny bland nya", men blev påmind om mitt fattade beslut, åren i förväg.
Jag hörde samma malande om ångest, skuld och skam. De samma berättelserna om igen och om hur människor fortfarande sprang runt och grävde ner sig för saker som hänt 10 - 15 år bakåt i tiden. Det generella intrycket jag fick (och fortfarande har!) är att det sägs mycket i dessa miljön som de flesta tror och vill att man skall säga. Hela kärnan i min syn på tillfrisknandet krakelerade med deras under dessa, kanske två mötena jag gick på. Jag kunde inte för mitt liv se hur jag skulle kunde gå runt och må piss av mina år som missbrukare i flera år efter att jag lagt det åt sidan! Jag hade ju för helvetet lämnat det livet, så varför skulle jag dra på en massa ballast?? Mycket enkel mattematik, om ni frågar mig!
Jag hörde samma malande om ångest, skuld och skam. De samma berättelserna om igen och om hur människor fortfarande sprang runt och grävde ner sig för saker som hänt 10 - 15 år bakåt i tiden. Det generella intrycket jag fick (och fortfarande har!) är att det sägs mycket i dessa miljön som de flesta tror och vill att man skall säga. Hela kärnan i min syn på tillfrisknandet krakelerade med deras under dessa, kanske två mötena jag gick på. Jag kunde inte för mitt liv se hur jag skulle kunde gå runt och må piss av mina år som missbrukare i flera år efter att jag lagt det åt sidan! Jag hade ju för helvetet lämnat det livet, så varför skulle jag dra på en massa ballast?? Mycket enkel mattematik, om ni frågar mig!
Och det är där det hela skär sig, för mig; Att blanda in Gud och den tanken att man alltid kommer att vara "en nykter beroende!". För det är väl för fan klart, att om man varje dag skall påminnas av andra och sig själv om att jag är en narkoman och kommer alltid att vara det, så är det ju självklart att man börjar tro på det och mejslar in det i sig själv och sin personlighet! I det läget är det mycket enkelt att helt ge sig hän till den gruppen människor och tro, att utan dem skulle jag aldrig överleva!
Nej, jag är ingen narkoman längre, har inte varit det på flera jävla år - precis som när jag slutade att röka, så är jag inte längre en rökare!
Get over it and go on! är riktlinjerna för min väg, min egen väg, den enda väg jag egentligen kan tala om...
Det räcker långt för mig!
Jag blev aldrig den där "NA-profeten", den som prisar makter från ett högre skikt runt ett utslitet långbord, väntande på sin tur att tacka Herren och lägga ut sina våndor för alla som är villiga att lyssna. Jag tror inte på de närmast patetiska plattityder som spys ut ur boken "Bara för i dag" heller, enbart därför att de pekar på livets mest självklara fraser (sunt förnuft räcker hela vägen fram!). Jag behöver ingen "hallelujamoment" för att begripa att jag har gjort fel vid enskilda tillfällen i mitt liv. Och sen gillar jag inte att kramas med varenda jävel jag stöter på, bara för att...liksom!
Sure baby, NA programmet har hjälpt hur många människor som helst och jag är jätteglad för deras skuld, men jag skulle aldrig för mitt liv släppa in den sekteristiska gruppen i mitt liv! Inte för en dag, ens!
Jag ser vad ni gör och jag hör vad ni säger, so let it be with that!
För det spelar ingen roll vad dessa människor påstår eller från vilket håll de lägger fram sna "missioner", vad det handlar om, är den renaste hjärntvättning! Vilket de inte heller försöker dölja! +1 för det, by the way!
Ok, nu skall väl också sägas, att vi som varit missbrukare (till skillnad från NA-troende, så HAR jag varit och kommer inte ALLTID ATT FÖRBLI!!) behövs det en rejäl "rensning" där uppe i tankeverkstaden, absolut. Men på det sättet att de behöver upplysa en människa dagligen om hur jävla dålig man är, hur fittig man har varit och hur illa man behandlat andra, nej se det ligger inte för mig. Dessa processer går utmärkt att jobba genom på insidan i ett stille sinne - vilken tid som helst på dygnet! Samtidigt som försöker bygga upp en framtid för sig själv.
Och det faktum att ju mer man gråter öppet i en grupp, ju närmare sin egen sanning kommer man, ser jag som "utter bullshit!" rakt igenom! Man måste väl för helvetet kunda vara ångerfull i stillhet inom sitt eget hjärta och inte basunera ut det till en hel jävla värld, eller?
Och sen det här med "Guds aspekten". Här gnolar de på som profeter i varje enda pamflett inför och efter varje möte. I princip i varje text som läses hänvisas till Gud och hans allmäktige - men de är hela tiden ohyggligt noga med att påstå att det visst inte är "den Guden de menar", eller "den Guds bilden de manar till". Det är väl för fan klart de gör, konceptet säljer ju, det har det gjort i många herrans år... "Bara vi släpper in Gud i våra liv..." "Vi övergav oss till en makt större än oss själva..." Självklart faller en trasig mssbrukande utstött för det här! Och speciellt om man i det läget tas upp från gatan, ges ett ställe att bo på - skapar en "hållhake, något för den människan att vara tacksam över...Let the brainwashing begin!
Men jag känner ett flertal människor i den här sekten och de är bra människor ändå! Jag respekterar fullt ut deras övertygelser i allt vad de tror på och kan även tänka mig att stötta dem i sin väg. Men att själv ta klivet in i den gruppen kallad ANONYMA NARKOMANER, finns inte på min världskarta. Jag vet att de finns och det räcker långt långt långt för mig!
Jag står mycket mycket delad i frågan om vad jag tycker, som kanske märks. Men likväl som jag bedyrar min respekt för dem och lägger fram min stötte, både här och i andra sammanhang, så förbehåller jag mig även rätten att ge den andra bilden av hur jag ser på det hela. Respekten går ju lite åt båda hållen, eller hur!
"BARA FÖR IDAG, SKALL JAG SÄGA PRECIS VAD JAG TYCKER OM ANONYMA NARKOMANER!"
:-D
