I huvudet på KJELL

Det finns saker omkring oss, som närmast "strålar" från oss som gör oss unika. Ungefär som färger och deras nyanser. Vi går på ett egetsinnigt sätt, vi rör oss i alla sammanhang på på vårt eget lilla vis, vi talar, uppfattar och förstår på sätt som ingen annan än just man själv gör. Vi känner som ingen annan gör. Vi agerar och fungerar i helt egensinniga mönster i mycket större utsträckning än vad man lägger märke till i det dagliga sammanhang.

Vi människor är helt enkelt fantastiska, om vi "glöttar lite på locket!"

Det är så lätt att titta sig blind på allt som finns runt omkring en, alltså det som andra människor har och förlora sig i i känslan av att vara otillräcklig, förstora upp sina egna problem och fastna i tron att man är ensam i världen. Man ser aldrig helheten i en och samma vy...

Människor sliter i vardagen. Alla sliter vi på vårat sätt, med våra problem. Ingen av oss är unika på det sättet - det sättet som är så lätt att tro.

I min egen omgivning har det varit ett antal självmord det senaste halva året. Några en bit ut i periferin men också ganska obehagligt nära inpå. Det senaste ganska chockerande också, måste jag tillägga, något jag inte ens i mina vildaste fantasier skulle ha trott om just den personen.

På ytan såg allt nästan oförskämt bra ut, där allt såg ut att vara i ordning - en ordning jag själv skulle önskat att jag besatt. Och sen kommer alltså det här beskedet...

Det får en att börja fundera. Det får en människa att börja revidera sina egna bekymmer och kanske slår en och annan tanke ner i en om vad som är viktigt i livet, och vad som är lite mindre viktigt...

Men generellt sätt vill jag understryka att människor sliter i vardagen... Glöm inte det!

Känslan är egendomlig. Mina verk är det, mina egna...

Den ena är en 260 sidors filur med ett gäng "short stories", så att säga, där det mesta handlar om mitt liv, utdrag ur detta. Korta episoder som vävts in i ett slör av skönlitterära mönster och knutar. En oerhört effektiv metod att lätta ett nästan omänskligt inre tryck.

Den andra, en renodlad diktsamling på dryga 100 sidor. Den gillar jag bäst, av de två.

Det är något speciellt med dikt och den formen för prosa.

På korta, snabba rader kan man hinna få in så mycket känslor - faktiskt ett helt hav av dem.

Kraftfullt och effektivt kan de dämma upp flöden inom en som i långa tider tyckts vara helt omöjliga att stävja...

I diktsamlingen döljer sig min räddning. Den är en egen hyllning till det skrivandet som fick mig på rätt sida om livet - det som gör/gjorde att jag faktiskt står upp i dag...

Om jag ser på mitt liv som en kub, så bär dikten upp hela ena sidan med sitt enkla innehåll. Separerat från den resterande delen av mig ligger den där, inbunden i sitt svarta hölje, täckande mitt mörka inre och vägledande in i en öppenhet jag varit utan i nästan ett helt vuxet liv...

De är mina, de här två - bara mina..

Det hänger en negativ klang över det, en ringning som låter falskt i mina öron, en sortens respektlöshet som inte hör hemma i deras liv - och inte någon annans heller, för den delen! Det känns som en nedvärdering av allt de har åstakommit genom att ha levt ett långt och hårt liv. Det får mig att förlora fokus på den kunskap och de erfarenheter de besitter genom att levt ett långt liv...

Men jag har gillat det hela vägen. Dessa jobben har funnits och kommit till mig i en tid jag verkligen har behövt skapa mig ett djupare fokus, en ockupation av den tid som varit min på ett sätt som sträckte sig "lite längre" kanske än vad som skulle vara vanligt. Jag hade så att säga, stora tomrum i mig själv som behövde fyllas för att på den vägen, låta mig själv "ta jord igen..."

Så jag tog min egen strid med mig själv genom att jobba.

Såklart kommer man inte ifrån kraften kring pengarna - ingen gör det. Men den har likväl varit av sekundär karaktär. Det känns riktigt behagligt att veta att jag i det här avseendet talar fullaste sanning när jag säger att jag inte alls har arbetat för pengar. Inte på det sättet jag tänkte förut, iallafall.
Det är på inget sätt den lön jag lyft från allt arbete som fått dörrarna att öppnas månad efter månad, år efter år. Nej, det är arbetet i sig, själva tiden jobben krävt som gjort detta - allt annat är som jag sade nyss; sekundärt!
Men ibland kan det vara svårt att ens tro på det själv.
Med tiden höjs ju standarden och rutinerna trippar in och gör så att det vardagliga blir som ett maskineri; man har fullt upp "med livet", det liv som förändrats så radikalt de senaste åren. Det blir en del av en som människa och innan man vet ordet av, så är man en lika stor del av detta...
Det kommer dock bli lite annorlunda framöver. Inte att jag inte skall jobba, jag skall bara jobba lite mindre och lite mer "humana tider..." Per automatik betyder detta att jag får mer tid över till att göra det jag gillar bäst; nämligen att träna!
Det kommer att bli skoj att kunna köra två, ja kanske till och med tre pass om dagen, om krafterna räcker till.
Visst, det blir inte samma "tunga lönekuvert" varje månad (för min del), men det är faktiskt dags att jag kan få utöva lite mer av det jag gillar och inte bara klämma in det när det finns tid över...
Kan låta lite egoistiskt, men det är må hända tid för mig att börja göra det; tänka lite mer på just mig!
För, pengar är på inget sätt allt i livet!
:-)

Till en början, alltså för några veckor sedan (initialt tyckte jag ju att det aldrig var bråttom; "det va ju bara en present!") upptog inte tankarna kring presenten det minsta av min tid. Jag har aldrig haft speciellt svårt att ordna till schyssta, relevanta presenter till människor - och särskilt inte till tjejen. Så jag tog det lite lugnt i min framfart..

Men den här gången var lite annorlunda. Det smög in sig ett element jag inte var redo för. Hon trissade upp förväntningarna genom att med jämna mellanrum påpeka att "man fyller ju inte 30 varje dag..."

För min egen del, har jag väl aldrig firat något årtal större än något annat. Jag blev både 20, 25, 30 och 40 utan några som helst utsvävande festligheter och har väl någonstans befunnit mig i den tron att det gäller för alla andra, med! Förnekelsens kraft är oerhört stor, blev jag varse ju färre och färre veckor det blev kvar till detta "speciella datum!"

Omedvetet gled jag in i en sortens stress jag inte varit med om förr då sista måndagen innan torsdagen plötsligt stod för dörren. Det började bli akut!

Tankarna började snurra kring hästgrejer, kläder, prylar... ingenting fastnade. ingenting! Jag kom underfund med att hon även har allt hon egentligen behöver - något som inte heller gjorde saken lättare att bolla med.

Måndagen kom och försvann. Tisdagen skulle jag jobba (dygn) så den hann liksom aldrig ens anlända och då var det - likt ett brak - plötsligt onsdag!

Herregud, skulle det vara så här roligt att fylla 30??

Jag började strosa lite planlöst inne i stan. Ögnade butiksfönster efter butiksfönster medan jag försökte "sparka i gång" både hjärnan och fantasin. Ingenting tycktes fungera som det skulle....

Jag passerade Guldfynd och fastnade där utan att helt förstå exakt varför. Kanske var det något som blänkte i utkanten av min syn,..Guld, kanske? Och PANG! där slog det ner i mig; Guldsmycke! Självklart! Dagen, veckan, ÅRET var lika plötsligt som det tycktes vara förlorat - räddat!

...

Men att det skulle vara så stressframkallande att hitta på en duglig 30 års present till en människa man är så oerhört glad i, var jag aldrig helt på noterna med.

Återigen blev jag varse vilket avstånd jag har även i mig själv när det gäller så alldeles alldeles för mycket.

Vilket "barn" jag fortfarande egentligen är i en mycket mer vuxen värld än vad jag blivit...

Förut kunde man alltid säga "att det är tanken som gäller", slå in en blomma och så var det inte mer med det. Det säger man också fortfarande idag, men numera sätter man sig in i vad det är som verkligen gäller med tanken. Och då blir det genast mycket svårare!

För det döljer sig ytterligare betydelse inuti tanken; det här med "mening" har ett oanad djup! Det spelar faktiskt ringa eller ingen roll huruvida "det användbara" får spelrum eller inte, så länge kärnan av tanken rymmer betydande rum för vad presenten verkligen menar...

Så ett smycke i rött och vitt guld fick markera vår förlovning... Födelsedags-dagen gick till att sondera guldsmeds-affärerna i stan i jakten på de perfekta ringarna - för de var oavsett en beställningsvara som vi var tvungna att välja ut tillsammans...

Middagen på kvällen sen, smakade utomordentligt bra och kommer att minnas i tider framöver, den med!