I huvudet på KJELL

Sitter idag med ett paket livserfarenheter där olika skepnader förvandlar min tillvaro från stund till stund, kväll till kväll, ja ibland även från timme till timme - om inte kortare intervaller, också...

Det mestadels glimmande i mitt guld i dag, är nog det lugn jag äntligen besitter som mitt eget, det som tagit mig ett fyrtiotal år att frambringa genom vindliga vägar och korsande blåsiga vidder... Vi gör nog alla samma resa genom de liv vi lever och jag är säker på att vi alla har en likadan berättelse att berätta. Inte så olika de kläder vi bär på kroppen, de bara skiftar i färger, former, tyger och sömmar...

Men vi besitter inte förmågan att tala för en annans räkning, ty många nog tror sig kunde detta (ha ha), men den sortens pladderande visar inte sitt ansikte här, nu.

Lucia har öppnat sina dörrar och i den gryende morgonen sitter jag med tankar kring hur mina vägar sick sackat sig fram genom nyss passerade år. Jag tror det kan vara hälsosamt, om jag kan uttrycka mig så, att stanna upp ett lite tag i emellanåt och kasta en reflektion tillbaka mot sig själv, för att där se sin egen dager i ett mer genomträngande ljus - från en annans sidas ljus, med brytning... Vi väljer nog det här utsmyckandets former själva och är nog inte enbart av godo alltid, men av nytta, det är jag heligt övertygad om.

Vi är alla kantade av synd antingen vi väljer att se det eller inte. Ingen är för god för att vara sann, sådana klyschor lever inte längre i mig och, kan jag nog tillägga, inger mig ett visst mått av tacksamhet också, ja kanske rent av hopp!(?)

Att jag lever idag är nog det jag bär med mig närmast hjärtat till i morgon. Dessa ämnen hyser jag ingen kraft att gå in i på djupet här och nu, utan jag nöjer mig med den förståelsen om att livet inte alltid blir som man trott, eller kanske hade hoppats. Mina förväntningar är lika skiftande som själva livet och likt årsstrecken som tecknar sina fåror, linjer i en människas ansikte, pendlar de jämnt mellan hopp och förtvivlan, liv och lust likt ett måleri med den klaraste färg från livets alla nyanser.

Utanför mitt fönster ser jag ett nytt träd varje dag. Erfarenheter, som liksom jag själv växer ständigt i, upplever vi livets vindar med nya känslor vid varje pust som sköljer över oss från vädrets alla streck, och vi glömmer att se det oändliga i detta. Vi är inte längre det vi var i går utan den vi blivit i dag; det viktiga är trots allt inte vart vi har varit utan där vi är på väg...

Det lugn som fyller mina tomma rum idag är ingenting annat än de farofyllda stormar jag sätt från insidan i andra tider. Tider jag utan större svårigheter vill benämna som krig. Krig med mig själv och mitt liv.

Det trygga i detta är, att jag behöver inte få någon annan medmänniska att se innebörden i det. Mitt liv är tryggt i mitt eget hjärta och vill för all tid förbli så.

Likt trädet jag skådar varje dag utanför mitt fönster, ser jag mina egna förändringar genom mitt inre ljus där skapandet av förståelsen kring alltet, den jag är, lever för att låta mig leva vidare, låta mig växa och vara en del av min omgivning.

De under till trots, att jag är här i dag, är jag lycksalig över att kunde sitta här och dela på det sätt jag gör. Det är inte mycket för världen, men för min världen  - är det allt...