Bara att ta för sig!
Jag har nämnt det tidigare vid tillfällen, hur prisvärt jag finner livets stunder av ensamhet. Naturligtvis inte till den graden att det gör mig ont på något sätt, utan det sättet som ger mig lugn och ro, framhäver den harmoni jag behöver för att ha tid att vara mig själv.
Det är inte i alla sammanhang det kan vara lämpligt att ta upp en sak som ensamhet, eller tillsynes kanske ur sitt sammanhang, då ämnet är ett "uppgraderat tillstånd" för väldigt många människor, där en stor del inte kan relatera till det på annat vis än genom ondo. Vid de tillfällena är det nog riktigt svårt se någonting gott i det, så klart, men som sagt, vi har alla våra relationer till oss själva...
En stor del av bearbetningsprocessen som krävs i livet från tid till annan, kräver sin ensamhet. På så sätt når jag i tystnaden och lugnet in i mig själv på mina villkor och i min takt, vilket är av yttersta vikt när det hela kommer till kritan. Att låta tanken få det spelrum den behöver är ju egentligen själva essensen av en tillfrisknandeprocess, för ingenting mig veterligen, är mer äkta en den rena och ärliga tanken - den som får vara fri inne i mitt eget huvud, mitt eget hjärta.
Så visst finns tider där vänner kan vara ett hinder, det bör man som vän vara medveten om...
.
Tiden i fängelset kan ses på från olika vinklar. Det finns verkligheter som i ett flertal, precis som tiden kan ses på med varierande intryck och flöden. Det är viktigt att komma ihåg när man står "upp till halsen" i sitt (för stunden) förvirrande öde; kreativiteten är det man söker och måste således tas vara på. Och för mig hittade jag den i ensamheten och då framförallt bakom murarna där jag äntligen fick tiden att räcka till för att börja ta del av mig själv.
På många sätt var det en relativt mödosam process att komma dithän och absolut kostsam också, om jag ser till hela spektret av händelseförloppen som föranledde denna upptäckt - men så är det ofta, vill jag mena. För skall man nå till den punkten då man verkligen är i det behov jag befann mig i, var ju "kedjan av händelser" en förutsättning!
Jag inser att detta är lätt att tappa bort i sammanhanget och precis som jag nyligen skrev här ovan, så måste alltid sammanhanget vara med i den enskildas beräkning, annars skulle jag tro att risken är överhängande att man kör fast. (Egentligen svårt för mig att motbevisa eftersom jag inte kört fast...)
Jag inser att detta är lätt att tappa bort i sammanhanget och precis som jag nyligen skrev här ovan, så måste alltid sammanhanget vara med i den enskildas beräkning, annars skulle jag tro att risken är överhängande att man kör fast. (Egentligen svårt för mig att motbevisa eftersom jag inte kört fast...)
.
Så återigen slår jag ett slag för ensamheten och dennes vikt i livet. Mitt liv, vill jag påpeka och att alla människors liv har sina egna villkor. Det är ju det som gör oss unika i sig, att just den möjligheten hela tiden finns och står redo att användas till vårt förfogande - precis som den stora massan av medmänniskor gör också. Det sociala spektret har även det ett brett användningsområde för den som istället skulle vilja ta den vägen.
Men för just mig står den inte som det bästa av alternativet, helt enkelt, men jag ser ju ändå vilka storslagna möjligheter den döljer.
Men för just mig står den inte som det bästa av alternativet, helt enkelt, men jag ser ju ändå vilka storslagna möjligheter den döljer.
Allt som fungerar, fungerar ju på sitt sätt. Vi lever i en värld av möjligheter och det är bara att ta för sig!
Vägen in och vägen ut!
Jag har väl som så många andra velat skriva och berätta om vackra ting, roliga saker eller goda händelser. Men när jag väl sitter ner med en viss form av inspiration, finner jag allt som oftast att jag driver åt det motsatta hållet. Det är ingen nyhet för mig det här och heller inget jag överraskas av eller för den delen plågas av, men jag märker av det. Kanske inte själva skrivandet, men innehållet, där ämnena tas ifrån kan bli lite tunggrodda att bära på - för jämnan.
.
Men det är ju en del av mig, en del jag vant mig vid att ha i mig, precis som man kan känna igen sitt eget smil eller skratt. Man är den man är och som jag ser det, när man försöker bli något man inte är - det är då problemen börjar hopa sig. Kanske inte på ytan i förstone utan på insidan, den som inte syns - men som gäller...
Det tog inte mig "så lång evighet" att komma underfund med att mitt liv inte skulle bli likt "det gemena". Jag kom aldrig helt in i de banorna som liten. På ett sätt har det varit som att lära mig cykla med skevt hjul - det var bara genom att se på många andra som jag insåg att hjulet inte skulle vara så. Stormarna som sedan följde mig genom åren förde mig genom nya miljön och bort från min barndoms kretsar och ingen från tiden då jag var ung, fick längre del av den jag blev/är. Ett ganska intressant utvecklingsscenario, när jag i dessa dagar lyfter lite på locket i mig själv och för egen del börjar titta på bakåt och framåt, samt lägger ner ett kritiskt öga på dagens jag. Och det är här öppningsraden i detta inlägget har sin rot: att vilja skriva om glädje men finner mig kluddrande om det motsatta!
.
Stora delar, faktiskt merparten av mitt vuxna liv har handlat om två saker; vägen in och vägen ut. Där jag står idag börjar jag kunna se hela scenariot på avstånd, med perspektiv. Med betoning på distans håller jag på att hitta mig själv med alla de insikter det innebär. Viktigare än någonsin finner jag öppenhet att vara. Jag har inga som helst ambitioner om att bli någon annan än den jag är och det jag bär med mig, för det har jag en alldeles för stor självinsikt. Men jag tänker bli den bästa jag kan, med de förutsättningar jag under tiden vill förbättra, allteftersom dagarna avlöser varandra.
Jag har för länge sen slutat se mig omkring och jämföra mig med min omgivning på ett sätt som bara kan skada mig själv.
Uppbyggnadsfasen från att vara den jag varit, är lång och mycket mödosam och kräver ett tempo som kan hanteras. Tankarna går osökt till den rökande "atleten" som skall ge sig i kast med sitt livs första maraton där han ger sig i väg i ett vansinnigt tempo. Han kommer inte längre än till första svängen...
Det krävs ett försiktigt tempo, helt i anpassning till sina egna kapaciteter för att nå sitt eget mål.
Är det något jag har lärt mig så här långt i livet, så är det just det!
.
Men det är ju en del av mig, en del jag vant mig vid att ha i mig, precis som man kan känna igen sitt eget smil eller skratt. Man är den man är och som jag ser det, när man försöker bli något man inte är - det är då problemen börjar hopa sig. Kanske inte på ytan i förstone utan på insidan, den som inte syns - men som gäller...
Det tog inte mig "så lång evighet" att komma underfund med att mitt liv inte skulle bli likt "det gemena". Jag kom aldrig helt in i de banorna som liten. På ett sätt har det varit som att lära mig cykla med skevt hjul - det var bara genom att se på många andra som jag insåg att hjulet inte skulle vara så. Stormarna som sedan följde mig genom åren förde mig genom nya miljön och bort från min barndoms kretsar och ingen från tiden då jag var ung, fick längre del av den jag blev/är. Ett ganska intressant utvecklingsscenario, när jag i dessa dagar lyfter lite på locket i mig själv och för egen del börjar titta på bakåt och framåt, samt lägger ner ett kritiskt öga på dagens jag. Och det är här öppningsraden i detta inlägget har sin rot: att vilja skriva om glädje men finner mig kluddrande om det motsatta!
.
Stora delar, faktiskt merparten av mitt vuxna liv har handlat om två saker; vägen in och vägen ut. Där jag står idag börjar jag kunna se hela scenariot på avstånd, med perspektiv. Med betoning på distans håller jag på att hitta mig själv med alla de insikter det innebär. Viktigare än någonsin finner jag öppenhet att vara. Jag har inga som helst ambitioner om att bli någon annan än den jag är och det jag bär med mig, för det har jag en alldeles för stor självinsikt. Men jag tänker bli den bästa jag kan, med de förutsättningar jag under tiden vill förbättra, allteftersom dagarna avlöser varandra.
Jag har för länge sen slutat se mig omkring och jämföra mig med min omgivning på ett sätt som bara kan skada mig själv.
Uppbyggnadsfasen från att vara den jag varit, är lång och mycket mödosam och kräver ett tempo som kan hanteras. Tankarna går osökt till den rökande "atleten" som skall ge sig i kast med sitt livs första maraton där han ger sig i väg i ett vansinnigt tempo. Han kommer inte längre än till första svängen...
Det krävs ett försiktigt tempo, helt i anpassning till sina egna kapaciteter för att nå sitt eget mål.
Är det något jag har lärt mig så här långt i livet, så är det just det!
Värre än så är det inte...
Otroligt att tänka på, att jag nu i dag är den jag ständigt försökte undvika för allt i världen, för ett antal år sedan. Överspelande, försökte jag ta ut ett avstånd mellan den jag var och den jag såg mig passerat av, sen länge - och därför fick rollen för mitt avståndstagande. Jag finner det förbryllande, oförutsägbart och som "källa", högst opretentiöst. Livet, alltså, livet som helhet!
Och gott är det, måste jag säga, så alla har en chans att göra något med sin situation, för långt långt långt ifrån alla är så lyckad i sina livsval som den som befinner sig i ens ögonvrå, den som "skiner under lyckans stjärna".
Vi har nog alla en eller annan sådan i våra liv, någonstans i det tysta innersta. Och tro mig, åt vilket håll kan det ändras hur snabbt och hastigt som helst - precis som ett hjärtas två slag...
Vi har nog alla en eller annan sådan i våra liv, någonstans i det tysta innersta. Och tro mig, åt vilket håll kan det ändras hur snabbt och hastigt som helst - precis som ett hjärtas två slag...
Det är svårt att komma från "tråden", den linjen man på så många olika sätt följer i livet. Man kanske inte tror det men man går efter den samma hela tiden, bara att dess två olika sidor - precis som myntet - ter sig olika i sina uttryck och därför med största lätthet, kan misstas...
För vad vore väl livet utan dessa sidor? Hur skulle någon av oss vetat om känslan kring glädjen om vi aldrig fick uppleva sorgens förtvivlande yttre? Skulle någon kunde förstå sig på gåvan av ett skratt utan att erfarit gråten?
Värre än så är det inte och bättre än så blir det inte heller!
Perspektiv
Det finns nog aldrig några egentliga skäl till att ge upp i livet. Den svåraste av stunder, den som kanske känns som allra svartast just nu, kan mycket väl komma att vara "glömt" innan årets utgång. Eller för den delen ännu kortare i tiden.
Vi har en tendens att haka upp oss i nuet, alldeles för mycket - även om många proklamerar att man skall "leva i nuet", och så vidare. Lite annan innebörd, må hända, men får mig oavsett att tänka genom de perspektiv jag är begåvats med att ha förståelse för. För i min värld kan en svår period likväl ses eller upplevas som en jämvikt med det bästa, som en referenspunkt att ha i handen, för att sedan begripa innebörden av någonting gott. Ja, rent av det som längre fram skulle visa sig vara "det allra bästa" som hänt? Vem vet...
För ingen vet vad man har före man förlorat det.
Som jag ser det så finns det två perspektiv på det ordspråket; inte bara från det hållet då man redan står som "en vinnare" i ett sammanhang, utan även från den sidan då man befinner sig längst ner på den så kallade "samhällsstegen".
.
För många år sedan nu, vaknade jag upp en morgon då jag låg och sov under en trappa i ett parkeringshus i Stockholm. Både över och under mig hade jag ett söndags exemplar av Dagens Nyheter. Det var mars månad och rejält kallt ute, fast ändå relativt "varmt" där jag låg. Avgaserna från den allt tilltagande strömmen av bilar började ge ett tacksamt svar värmemässigt.
Det här med att sova i parkeringshus var på inget sätt något vanligt för min del, inte alls, men det ville sig inte bättre just då än att jag övertrött bara lade mig ner för att "vila ögonen" lite. I och för sig var jag bostadslös under tiden, men brukade inte ha "ovanan" att behöva sova så regelbundet (av naturligt kemiska orsaker!). Likväl befann jag mig i något närmast ett bottenläget i livet, inget tu tal om saken!
Och det är det här jag menar med att ta vara på perspektiven och förmågan att "läsa dem rätt". I dag, när jag ser tillbaka på den stunden och jämför med hur det står till nu, vet jag mycket väl skillnaden. Och jag vet nu vad jag har eftersom jag förlorat det jag då (inte) hade i Victoriagaragets p-hus i Stockholm.
Inte skulle jag trodd då hur jag skulle sitta här i dag och göra en liten anteckning om det, på det här viset. Som jag såg det då, så skulle för mig 2011 aldrig komma att existera! Så att ge upp är på inget sätt något alternativ...
Vi har en tendens att haka upp oss i nuet, alldeles för mycket - även om många proklamerar att man skall "leva i nuet", och så vidare. Lite annan innebörd, må hända, men får mig oavsett att tänka genom de perspektiv jag är begåvats med att ha förståelse för. För i min värld kan en svår period likväl ses eller upplevas som en jämvikt med det bästa, som en referenspunkt att ha i handen, för att sedan begripa innebörden av någonting gott. Ja, rent av det som längre fram skulle visa sig vara "det allra bästa" som hänt? Vem vet...
För ingen vet vad man har före man förlorat det.
Som jag ser det så finns det två perspektiv på det ordspråket; inte bara från det hållet då man redan står som "en vinnare" i ett sammanhang, utan även från den sidan då man befinner sig längst ner på den så kallade "samhällsstegen".
.
För många år sedan nu, vaknade jag upp en morgon då jag låg och sov under en trappa i ett parkeringshus i Stockholm. Både över och under mig hade jag ett söndags exemplar av Dagens Nyheter. Det var mars månad och rejält kallt ute, fast ändå relativt "varmt" där jag låg. Avgaserna från den allt tilltagande strömmen av bilar började ge ett tacksamt svar värmemässigt.
Det här med att sova i parkeringshus var på inget sätt något vanligt för min del, inte alls, men det ville sig inte bättre just då än att jag övertrött bara lade mig ner för att "vila ögonen" lite. I och för sig var jag bostadslös under tiden, men brukade inte ha "ovanan" att behöva sova så regelbundet (av naturligt kemiska orsaker!). Likväl befann jag mig i något närmast ett bottenläget i livet, inget tu tal om saken!
Och det är det här jag menar med att ta vara på perspektiven och förmågan att "läsa dem rätt". I dag, när jag ser tillbaka på den stunden och jämför med hur det står till nu, vet jag mycket väl skillnaden. Och jag vet nu vad jag har eftersom jag förlorat det jag då (inte) hade i Victoriagaragets p-hus i Stockholm.
Inte skulle jag trodd då hur jag skulle sitta här i dag och göra en liten anteckning om det, på det här viset. Som jag såg det då, så skulle för mig 2011 aldrig komma att existera! Så att ge upp är på inget sätt något alternativ...
För en liten, liten stund.
Det finns nästan som "pauser i tillvaron", stunder som uppfattas som luckor av andningsrum i vardagen då överblicken blir större, tydligare, klarare än annars. Jag kan i dessa se mig själv i sammanhanget, mitt sammanhang - med en närvaro som inte alltid finns till hands, bortvaskad i vardagslivets hets och stress som det oftast är, försvinner såna möjligheter för jämnan.
Det kanske de skall också för den delen, och uppenbara sig enbart som det de utgör sig för att vara; gästspel i en groggy värld?
Det kanske de skall också för den delen, och uppenbara sig enbart som det de utgör sig för att vara; gästspel i en groggy värld?
Morgontimmen har kommit och slagit och återigen sitter jag framför fönstret med blicken flytande över staden som ligger inbäddad i stillhet och ett gnistrande ljus långt där nere. Havet, det "Kattegattska", glittrar i blått bakom den gröna skogsranden som markerar skillnaden mellan dem.
Jag är på inget sätt inuti någon "lucka" här och nu, inte alls, men likafullt vet jag om att de finns - kan finnas precis runt vilken hörna av sekunder som helst. Lite av konsten är att inte jaga dem utan istället låta sig själv bli hittad. Effekten och utbytet blir så många gånger större då. Att veta att de finns behöver inte vara mer än så. Konsten i sig vilar i just den tryggheten där vetskapen bor...
Jag är på inget sätt inuti någon "lucka" här och nu, inte alls, men likafullt vet jag om att de finns - kan finnas precis runt vilken hörna av sekunder som helst. Lite av konsten är att inte jaga dem utan istället låta sig själv bli hittad. Effekten och utbytet blir så många gånger större då. Att veta att de finns behöver inte vara mer än så. Konsten i sig vilar i just den tryggheten där vetskapen bor...
..
Jag har med tiden lärt mig att aldrig förvänta så mycket, att se livet som det det är för mig. På så sätt upplever jag min egen sfär för det det är - varken mer eller mindre bygger jag upp vare sig fördämningar eller längre skyddsmurar för tiden; de kapitlen finns ej längre till buds. medvetet eller inte? Svaren äger sin existens men har låtit sig drivas av vinden, för ganska länge sen nu. Bekymren tillhör någon annan numera, någon som säkerligen behöver dem mer än jag - och jag lämnar gladeligen över hela rasket...
Lite som att bli "befriad från ett spöke" känns det som att inte längre bära tyngden av något svårförklarligt. Ja, så som bördor ofta kan vara. Inte alltid lika lätt, nej faktiskt väldigt ansträngande till tider, att låta sig utmattas av uttryck som speglar glädje, lycka och trivsel till världen utåt. I längden kan följderna bli av katastrofal karaktär och lamslå en hel omgivning och förändra flera separata framtider - allt i ett och samma slag.
Men nu är ju livet en gång på det viset. man vet ju inte någonting i förväg, vilket jag kan tycka är det bästa i det långa loppet. Men inte att man stannar upp emellanåt och begrundar ett och annat där man kanske inte alltid stämmer in i tonen... Ibland skulle man för en kort flyktig sekund vilja vara en helt annan människa och med ett helt annat liv, bara för att komma ifrån sitt eget, för en liten, liten stund...
Lite som att bli "befriad från ett spöke" känns det som att inte längre bära tyngden av något svårförklarligt. Ja, så som bördor ofta kan vara. Inte alltid lika lätt, nej faktiskt väldigt ansträngande till tider, att låta sig utmattas av uttryck som speglar glädje, lycka och trivsel till världen utåt. I längden kan följderna bli av katastrofal karaktär och lamslå en hel omgivning och förändra flera separata framtider - allt i ett och samma slag.
Men nu är ju livet en gång på det viset. man vet ju inte någonting i förväg, vilket jag kan tycka är det bästa i det långa loppet. Men inte att man stannar upp emellanåt och begrundar ett och annat där man kanske inte alltid stämmer in i tonen... Ibland skulle man för en kort flyktig sekund vilja vara en helt annan människa och med ett helt annat liv, bara för att komma ifrån sitt eget, för en liten, liten stund...
Över åren som tecknas min tid!
Om jag betänker vad det innebär att vara en människa så tar det inte långa stunden innan jag känner hur jag i det närmaste skräms av vad jag berörs av. Att se helheten av den innebörd det har - att vara en människa, alltså - är jag helt oförmögen att göra, vilket i sin tur bara hjälper till att spe på min egen litenhet.
Då föredrar jag istället att fokusera på enkelheten, den som på ingalunda vis saknar sitt motstycke i helheten; motsatsen till det ogripbara...
Jag gillar skarpt det enkla i, och kring livet. För mig har det inte varit så genom åren, och finner behaglighetens sötma idag - på det sätt jag alltid tycks ha saknat. På många sätt är känslan lite som en "påny födelse" - en känsla jag skulle vilja önska alla. Det enkla... bör inte underskattas!
Enkelheten får mig att "tänka mellan andetagen", får mig att lägga märke till det som annars skulle gått mig förbi, försvunnit mellan raderna, so to speak. Så har det sätt ut genom stora delar av mitt liv mer eller mindre och, mitt eget personliga sönderfall öppnade mina igen-limmade ögon. Priset var näraintill obetalbart, en dyr peng att punga ut med, över åren som tecknas min tid!
Så enkelheten förklaras enklast tycker jag, genom hanterandet av en bok. En hel värld mellan två pärmar där man lever ut genom att ta del av innehållet - sida efter sida, från pärm till pärm. Ett fullbordande. En tydlig början och en ofrånkomlig och fulländad berättelse med ett klart markerat avslut. Hur enkelt som helst...
Böcker är som livet och livet är likt böcker: de skall både läsas och levas, helt enkelt!
Kanske är lika bra! :-)
Så nu börjar man släpa sig allt närmare 42 år, gitt... Hade jag aldrig trodd faktiskt! Om sanningen skall fram, så har det funnits tider då jag varit fullständigt på det klara med att den dagen aldrig skulle komma i mitt liv - att jag skulle bli fyrtiotvåår. Och skall jag vara riktigt ärlig, så vette fan om jag egentligen har "förtjänat" att stå här nu, dagen innan det blir dags att blåsa ut mina 42 stycken tända tårtljus? Det är kanske det bästa sättet, det att man blir "äldre med åren" och till på kuppen allt visare med, ha ha ha
Hur som haver, det kommer en del folk hit i dag. jag skall liksom firas med ett litet kalas, då`rå, en "grej" jag inte är helt vare sig van eller bekväm med. Jag har haft den "general feelingen" om att födelsedagsfirandet är både larvigt och töntigt och alltså absolut ingenting som jag överhuvudtaget vill befatta mig med. Det är ju ingenting man egentligen lägger ner så mycket krut på i "svängen" eller i fängelset, så det är väl inte så märkvädigt, när allt kommer omkring.
Men nu så är jag inte i svängen längre eller inne-sittande utan på helt andra sidan av pendeln. OCH, nu kommer jag inte längre undan, tydligen...
Nå, det kanske är lika bra det - att fira min obetydliga 42 åriga födelsedag då, ja det kan ju till och med bli jättetrevligt!
Det kommer jättetrevliga människor hit ikväll och såna har man ju lärt sig uppskatta högt, i alla fall! :-)
Hur som haver, det kommer en del folk hit i dag. jag skall liksom firas med ett litet kalas, då`rå, en "grej" jag inte är helt vare sig van eller bekväm med. Jag har haft den "general feelingen" om att födelsedagsfirandet är både larvigt och töntigt och alltså absolut ingenting som jag överhuvudtaget vill befatta mig med. Det är ju ingenting man egentligen lägger ner så mycket krut på i "svängen" eller i fängelset, så det är väl inte så märkvädigt, när allt kommer omkring.
Men nu så är jag inte i svängen längre eller inne-sittande utan på helt andra sidan av pendeln. OCH, nu kommer jag inte längre undan, tydligen...
Nå, det kanske är lika bra det - att fira min obetydliga 42 åriga födelsedag då, ja det kan ju till och med bli jättetrevligt!
Det kommer jättetrevliga människor hit ikväll och såna har man ju lärt sig uppskatta högt, i alla fall! :-)
Den "fula" lilla människan...
Konstigt hur känslan jag har i kroppen (själen?) ingalunda stämmer överens med de 42 åren jag fyller nu om inte så alltför länge till. Det brukar ju i och för sig heta så; att man "känner sig som en 25 åring fortfarande", och nog stämmer det (man är inte äldre än det man känner i hjärtat - någon som hört den förut?)! Fast å andra sidan, har jag ju ingen aning om hur det skall kännas att vara 42, heller... Man tar till antagningarna, som annars i livet, skapar en "norm" utan att på något sätt kunna ha fog för detta - inte alls helt olikt fördomar.
För är det något vi kan hantera vi människor, ja så är det väl att måla upp fördomar och det i fina varierande färger också! Har man varit narkoman och kriminell och tagit sig in igen i samhället, så vet man hur stor plats denna sidan av (jag är nästan frestad att säga) mänskligheten tar!
På flera sätt gör detta sättet att se på våra medmänniskor, dömandet, att processer av så känslig karaktär kan fullständigt gå i stöpet. Och för min del tog jag det säkra före det osäkra och "grävde ur mitt gamla" rejält ända från början av. Den som följt den här bloggen ett tag fattar...
Men min egen historia är bara en av alla de miljoner andra som lyser till och från var och varenda dag. Som enhet är vi människor så motsägelsefulla gentemot varandra så begrepp som vänskap, lojalitet, empati, ja till och med kärlek tycks närma sig oförståeliga främmande ord av mer sällan karaktär. Ofta tycks det utkämpas slag om att trycka ner någon medmänniska i botten, trampa lite på den för att sedan hjälpa han eller henne upp igen på fötter - liksom för att visa att "jag vet nog - tro inget annat".
För är det något vi kan hantera vi människor, ja så är det väl att måla upp fördomar och det i fina varierande färger också! Har man varit narkoman och kriminell och tagit sig in igen i samhället, så vet man hur stor plats denna sidan av (jag är nästan frestad att säga) mänskligheten tar!
På flera sätt gör detta sättet att se på våra medmänniskor, dömandet, att processer av så känslig karaktär kan fullständigt gå i stöpet. Och för min del tog jag det säkra före det osäkra och "grävde ur mitt gamla" rejält ända från början av. Den som följt den här bloggen ett tag fattar...
Men min egen historia är bara en av alla de miljoner andra som lyser till och från var och varenda dag. Som enhet är vi människor så motsägelsefulla gentemot varandra så begrepp som vänskap, lojalitet, empati, ja till och med kärlek tycks närma sig oförståeliga främmande ord av mer sällan karaktär. Ofta tycks det utkämpas slag om att trycka ner någon medmänniska i botten, trampa lite på den för att sedan hjälpa han eller henne upp igen på fötter - liksom för att visa att "jag vet nog - tro inget annat".
Vi tycks drivas av en skrämmande, primitiv handlingsform trots att vi ser på oss själva som "sofistikerade, moderna människor" vilket inte kan sägas är annat än skrattretande! . I många fall av alla, tycker jag vi befinner oss lägre än hos vissa djur...
Och det börjar tidigt, kan man säga. Vem har inte hört talas om all mobbing som förekommer inom skolornas domäner? Och varifrån har eleverna fått det i från? Hur ser livet ut på dagiset, egentligen? Eller en mer befogad fråga; hemma?
Nej, vi människor är i sanning en mycket ofullkommen varelse med åt helvetet för stora tankar om oss själva. Efter mitt tycke, så gränser det till det äckliga, falska, motbjudande - och vi är berörda var och en av oss, både du och jag.
Året är 2011 men det kunde nog likväl inte stått något årtal alls... Den "fula lilla människan" är precis så tidlös som tidlös kan vara!
Och det börjar tidigt, kan man säga. Vem har inte hört talas om all mobbing som förekommer inom skolornas domäner? Och varifrån har eleverna fått det i från? Hur ser livet ut på dagiset, egentligen? Eller en mer befogad fråga; hemma?
Nej, vi människor är i sanning en mycket ofullkommen varelse med åt helvetet för stora tankar om oss själva. Efter mitt tycke, så gränser det till det äckliga, falska, motbjudande - och vi är berörda var och en av oss, både du och jag.
Året är 2011 men det kunde nog likväl inte stått något årtal alls... Den "fula lilla människan" är precis så tidlös som tidlös kan vara!
Morgonen.
En ny dag stampar framför dörren, med nya idéer, tankar och en rad möjligheter, antingen vi vill ha dem eller ej. Sitter just nu på jobbet och har precis läst genom tidningen tillsammans med morgonkaffet och känt av hur lugnet härskar över denna tiden på dygnet. Alla ljud träder fram, de liksom höjs, lyfts upp av den stillhet som under nattens gång satt sig i väggar och tak.
Lägenheten känns nästan som nytapetserat av denna blickande stillheten...
Det är den miljön jag gillar att stiga upp till på morgonen! Att i lugn och ro "valsa försiktigt in" i dagern och vakna allteftersom kaffet puttrar klart inne i kökshörnan. Ute kommer ljuset fram mer och mer och om jag tittar närmare så ligger daggen och glittrar som stjärndamm över den nattfuktiga gräsmattan utanför. När jag öppnar balkongdörren för att beskåda detta, möts jag av en ännu djupare tystnad, en stillhet som inte bara förenar sig med den som pyr inomhus utan förstärker den, liksom bekräftar den...
Jag gillar att dra fördel av den "Likställdheten" jag omsluts av när morgonen gryr och jag fortfarande inte är helt vaken efter nattens tunga "frånvaro". Det tillståndet befinner jag mig endast i just vid den tiden på dygnet, vilket är en mycket liten del också. Den vill jag ta vare på så gott det går.
Den är som bäst att skriva på, morgonstunden då jag inte alls har en hektiskt snurrande värld att ha tagit intryck av - än. På så vis blir det som då kommer fram på pappret en klarare och mer ärlig bild av mig själv - från mig själv. För man påverkas tror jag, mer än vad man tror av det som fortgår över hela världen. Och med den enorma tillgången vi idag har till information, finner jag det lät "att försvinna i flödet..."
Men inte under morgonens första timme. Då är jag fri, fräsch i tanken och (så gott det går) ren i sinnet. Och det bästa med hela dagen är att ta vare på just den...: Morgonstunden!
Lägenheten känns nästan som nytapetserat av denna blickande stillheten...
Det är den miljön jag gillar att stiga upp till på morgonen! Att i lugn och ro "valsa försiktigt in" i dagern och vakna allteftersom kaffet puttrar klart inne i kökshörnan. Ute kommer ljuset fram mer och mer och om jag tittar närmare så ligger daggen och glittrar som stjärndamm över den nattfuktiga gräsmattan utanför. När jag öppnar balkongdörren för att beskåda detta, möts jag av en ännu djupare tystnad, en stillhet som inte bara förenar sig med den som pyr inomhus utan förstärker den, liksom bekräftar den...
Jag gillar att dra fördel av den "Likställdheten" jag omsluts av när morgonen gryr och jag fortfarande inte är helt vaken efter nattens tunga "frånvaro". Det tillståndet befinner jag mig endast i just vid den tiden på dygnet, vilket är en mycket liten del också. Den vill jag ta vare på så gott det går.
Den är som bäst att skriva på, morgonstunden då jag inte alls har en hektiskt snurrande värld att ha tagit intryck av - än. På så vis blir det som då kommer fram på pappret en klarare och mer ärlig bild av mig själv - från mig själv. För man påverkas tror jag, mer än vad man tror av det som fortgår över hela världen. Och med den enorma tillgången vi idag har till information, finner jag det lät "att försvinna i flödet..."
Men inte under morgonens första timme. Då är jag fri, fräsch i tanken och (så gott det går) ren i sinnet. Och det bästa med hela dagen är att ta vare på just den...: Morgonstunden!
Dags att börja se upp!
Det skrämmer mig lite att både jag själv och min omgivning här i sverige (och Norden för den delen) tar så små intryck av till exempel förrigårs händelser i byn Hama, i Syrien där fler människor än i Oslobombningen och Utöya gick förlorade.
Det fyller mig med ett samvete nog inte värd många shilling att se hur textTV skilldrar händelsen med ett par sidor första dagen, för att sedan inte längre skriva om det. Det ger mig ett intryck av att det finns en generell syn om människors olika värden - en känsla som både smakar och känns för jävligt illa!
Det samma gäller när jag tänker på hela det gångna årets nordafrikanska "revolutionen" som svept över kontinenten. Och inte bara där utan även, som nu, när den passerat havet och nått östen också. Det handlar om ofattbara siffror med förlorade människoliv och det borde inte vara någon skillnad från attentaten i på Utöya och i Oslo. Men det är det, i alla fall, och jag tycker det låter jävligt illa!
Det är klart man berörs starkare av sin närmiljö och särskillt när denna drabbas av ett meningslöst och urskiljningslöst våld. Vanans makt spelar måhända också in här och framhäver chocken ytterligare då vi inte tillnärmelselikt kan jämföra sådana händelser med andra som vi upplevd i stort sätt sedan krigsutbrottet för över sextio år sedan.
Självmordsbombningarna sker ju nästan dagligen nede i östern, så visst är man avskärmad på ett annat sätt. Självmordsbombaren i Stockholm under julhandeln förra året visar ju tydligt på detta då endast bombaren själv dog, men fyllde hela nationen Sverige med en vämjelse och skräck långt utöver det vanliga...
Vi avtrubbas allt mer i en skräckens värld som kryper allt närmare vår egen bakgård. En ny värld, en ny tid kanske man skulle kunna summera upp med, men så är nog inte fallet. En gammal tid är vad det är bara det att den "äntligen" kommit till oss! Vi höll den stången på gott avstånd under många många år, men nu har vi tappat garden, tycks det som. Det är nog dags att börja se upp!
