I tanken från fängelset...
När man söker skildra livet från sin fängelsecell blir det kanske inte så som man en gång i tiden önskade sig att det skulle blivit. Det har hunnit gå lång tid sedan drömmarna började bildas i ens huvud och världen och livet kändes som en möjlighet, snarare än den vidriga omöjlighet den blivit.
Det blir allt svårare att sära på de olika begrepp som flankerar, de hopp som tycks övergett en och långt svårare har det blivit att se den skuld man själv bär, i all denna sörja som dragit en ner som människa.
Stor bitterhet kan komma smygande (med största sannolikhet) och kanske finner man sig där, i sin ensamhet med en känsla av att en hel värld har vänt sig mot en, och slåss mot allt och alla.
Den känsla man förmodligen har som svårast att definiera och som verkar allestädes är, rädsla - vilket man innerst inne klarar av att erkänna, men som för alltid utåt lär förnekas.
I den värld som överhuvudtaget inte alls blev som man förväntat sig, delas inget utrymme för rädsla, denna svaghet som inte beskriver en som annat en svag. Även här briljerar blindheten som ett skruvstäd och ger inget annat än synvillor, när tankar kvävs sakta men säkert mellan sina fyra vita, kala väggar i det inskränkta utrymmet på 12 kvadrat meter.
Man ser knappt längre sig själv, långt mindre sin roll i det samhälle man ryckts ifrån, det samhället, denna sociala standard man självmant försatt sig själv fri från.
Man tror sig sakna sina kära och nära och även om här finns inslag av "äkthet" i detta, så är ändå verkligheten ett falskneri i ens hjärna. Man lägger sig till bakom en dimridå för att på så sätt värna om sig själv, sitt eget (icke) besittande i ansvaret att upprätthålla sina kontakter genom närvaro. Just den närvaro man själv gett släpp om då man tagit steget fullt ut i ett liv i mörker.
Att sitta här och se sig själv försvinna i sitt eget sorgmodiga förfall, se sin egen människa upplösas till ett ingenting, utan möjlighet att påverka sina band till en "utanför-värld" (genom spegeln vänds allt upp och ner!), skapar ingenting mindre än smärtor gjorda för att döda det liv som någonstans finns...eller har funnits.
Det är länge sen nu. Så länge sen så att även denna tid (då) blivit ett diffust nästan avskalat minne, gömd i ett allt tydligare skimmer av glömska. Endast en vag förnimmelse finns/lever kvar som ett yttrande från en svunnen tid, utan krafter att kunde härleda annat en drömsk, urtvättat känsla av tomhet, självsvek och ånger...
Vi är människor och vi är spännande!
Ett rörigt liv är precis vad det har varit. No more and no less, så att säga, och jag har mina minnen som bekräftelse för hela jävla kalaset.
Som för alla andra människor kan även mitt delas upp lite i olika faser, perioder där stegen syns väldigt tydligt och mycket klart. Min barndom, min ungdomstid, som ung vuxen och nu som vuxen. Var och en av dessa epoker i mitt liv bär stora förändringar som innebär/innebar oerhörda omvälvningar för mitt fortsatta liv. Vi leds alla av sådana och det tycker jag är förbannat häftigt! När det handlar om människor och våra liv så finns det knappast några ointressanta sådana. Vi är människor och vi är spännande!
Mitt eget vuxna liv har ringlat sig från damm till guld. Självfallet vilar hela ens uppfattningsförmåga på huruvida själva betydelsen tolkas, och här kan tydliga skiftningar ses; det som kanske är guld för mig är silver för dig osv osv... så mitt eget utgångspunkt blir alltså som jag nyss skrev: från damm till guld!
Tidsspannet är inte heller någonting utöver det normala då det endast sträcker sig över den vuxna delen av mitt eget. Inom den ramen ser jag hur jag vandrat från de vilsna utmarker till den stadiga plattformen jag har etablerat mig kring, nu idag. Endast jag känner till resan i sin helhet, vilket på sätt och vis gör den lite extra ansträngande att hantera till tider, men idag delas min vardag med andra människor än enbart mig själv, vilket sätter allt i ett helt nytt ljus.
Sen några år tillbaka har jag "slutat blöda" (vilket jag gjort i alldeles för många och slitsamma år!) och kunnat lägga mitt fokus på andra, mer behövande människor av alla dess sorter. Det kommer alltid stopp-punkter där man får ta beslut om att "nu får det vara nog" med det och det, vilket är, om man kommer till den rätta insikten, en befrielse om något skulle kunna vara en sådan. Det är aldrig bra att älta sitt eget för länge och översätta det till världens alla språk och seder.
Nej, om jag lärde mig att se människor som mina medmänniskor i alla sammanhang skulle jag lättare bedöva mina plågor för stunden och låta tiden jag sedan lade på andra, läka mina egna sår och genom dem (mina medmänniskor, öppna mig själv så sakteligen.
Nu, snart tio år in i "mitt nya liv" ser jag det jag sökt förstå i den senare delen av mitt vuxna liv och inser äntligen hur det faktat ser ut: att vi är människor och vi är spännande!
Känslan gnager ändå lite...
Att påbörja en bok för att sedan inte mäkta med att slutläsa den finner jag ofantligt störigt. Därför händer det mycket sällan att det inträffar, men ibland stöter jag på det. Oundvikligt, skulle jag nog kunna kalla det med tanke på allt som skrivs och ges ut. Att var och varenda bok skulle finnas läsvärda och fånga mitt intresse från pärm till pärm borde jag ju veta av som den omöjlighet det är. Så jag fattar inte helt varför det känns så förstyrrande när det väl inträffar.
Som nu, till exempel. Jag har läst det mesta av John Irving, ända från hans allra första och uppåt tills jag nu står vid de två sista. Hans bok "The world according to Garp" blev alltså den som fick mig att köra fast. Det fanns liksom inte en chans att jag skulle kunna slutläsa denna - nu i alla fall, och fick se mig själv lägga den till hälften färdiglästa boken åt sidan.
Ett sådant åtagande känns som "smutstvätt" i min närhet. Jag vet att känslan är högst tillfällig och flyktig, inget som sitter kvar någon längre tid, men det det emellertid ger mig är en vetskap om ännu ett ofullbordande. Mitt liv är kantad av sådana ofullbordanden och är på inga sätt något som gör mig bekväm. Framförallt inte numera, då jag blivit alltmer vaken och klar över detta. Förut, långt tidigare i livet, var det mer eller mindre en del av mig, en spelande part av det som kallades min livsstil, men icke längre... Därför är det med (nästan en sorts) sorg jag ser mig ge upp boken.
Men nu finns det alltid en ny bok inom räckhåll som tur är och efter att förmiddagen nu snart hunnit passera, har jag fördjupat mig i den "nya värld" jag öppnat och allt lagts på plats igen. Men ändå; känslan gnager oansätt lite...
Det naiva barnet möter sin bödel.
Bakom mig ligger numera Hr.Döden som han brukade föreställas för mig under tiden då livet tedde sig som en saga. En berättelse som skrevs av de steg jag valde, eller av de steg som brukade föra mig vidare genom högst okända terräng.
Jag märkte aldrig förrän långt långt senare (för sent!), hur illa det egentligen stod till med, inte bara med mig själv utan med hela den värld jag gjort entre i. Upptäckten, som att liksom erfara regnvädret för första gången i ens liv i vuxen ålder, förbryllade mig självfallet oerhört, men gränsen var redan draget för långt - för avigt - kring mina moraliska korsband, så att "bedövningen gällde som visum in i speglarnas lögnaktiga värld...
Ingen förutom mig själv såg detta förrän jag befann mig alldeles nedgrumlat i bottenskiktet.
Men, hur jag för egen del alltid kan rama in min tid där nere genom poetiska fundament och andra halvt diffusa maskeringar, så kommer jag aldrig ifrån människorna. Tillsammans har våra vägar korsats och relationer har sammanflätats i oändliga och ofta makabra mönster, med ett innehåll av ren och skär tragedi, mänskligt förfall, orenlighet och illa dold sorg och fördärvelse.
Detta fortgår naturligtvis fortfarande i absolut oförminskad styrka och storlek (snarare mångdubblad!), och for en likt mig själv som tagit steget fullt ut och lämnat, redan är ett minne blott - på sin höjd!
Lite av tillfrisknandets förbannelse är ju denna, att om man är den som går vidare så är det svåraste att lämna människorna som är kvar, i tankarna. För mig är det så, i alla fall.
Vet man det minsta lilla om hur individerna bakom maskerna egentligen känner, så bjuds det föga motstånd att se genom dem och beröras av det blödande, skriande hjärtat som inget annat vill än att "hitta hem..."
Och hem får man hitta själv. Där nere - inne - finns ingen sådan hjälp att tillgå. Ingen naiv tro på det goda i människan överlever tillräckligt länge för att förstå innebörden i att ge en hjälpande hand. För de finns inte! "Misery loves company" har väl aldrig varit så kristallklart i sitt gällande som där... för faller jag så vill jag nog att alla andra skall falla med mig - och ingenting sticker så i ett öga som när någon hittar sin egen väg ut ur helvetet - och lyckas!
Fast det är raskt överstökat, stickningarna i ögonen, alltså. Man glöms faktiskt så snabbt att man inte ens minns att man funnits. Så jävla bottenrotat är kylan och mörkret kring miljön där nere och att kunna få för sig att tro sig kunna övermästra, övertrumfa sådana oskrivna regler med att "det händer inte mig", är precis den tröskeln där det naiva barnet i en möter sin bödel. Enda skillnaden mot andra bödlar är, att här huggs inte huvudet av med en perfekt, noga uträknat skarpt svängande klinga, utan här möts man av ett långsamt sågande med det mest oslipade virket man kan tänka sig...
Processen är lång och smärtan ännu längre, mina vänner, långt långt längre!
"Knackningar".
En som mig. I mitt huvud existerar ett stort antal tankar och funderingar kring, en sådan som jag.
Jag bär på mängder av kärlek och förståelse, insikter och empati. Men även "ett stycke landskap" med gränsdragningar till en värld av hat. Jag är mycket noga med att hålla klart avstånd från hatet, men jag vet att det finns, hur det finns och vad det har i sin görning...om jag skulle släppa greppet om mitt avståndstagande.
Jag är väl kapabel att hata, men långt ifrån villig att låta mig utsättas för dess krävande attributer i form av livsförnekande krafter. För det är jag alldeles för snål, girig, lustfylld på allt vad de levande har att ge, få eller tar.
Så det blir (i dag!) inga större bekymmer för mig vad gäller att utesluta hatat ur mitt liv. Det går liksom av bara farten, så att säga. Men jag kommer aldrig undan "knackningarna", försöken som jag har förstått många av oss - medmänniskor - får utstå mellan varven. Vissa av oss har dragit den lotten att få bära det några kallar för "hundhuvudet" men som jag själv benämnar som... ingenting alls, faktiskt. För i grovt räknade tal är min egen verklighet den enda jag med säkerhet känner till, och med den är jag nöjd. Jag finner den ytterst trivsam och glädjeberikande, trygg och "närstående" mig själv till den grad att ingenting finns - eller har funnits - som fått mig att vilja annorlunda. Alla år av "knackningar" till trots...
För just "knackningar" har jag lärt mig leva med och stå i mot. Jag har upplevt dem på nära håll de människor som gett efter för dem, släppt in dem i sina borgar, sina hus, hem, liv. På deras väg och villkor har jag dåledes tagit del av den dränerande materia av svart hat och fått den syn på min egen "alternativa verklighet" - OM jag skulle tillåtit mig själv att öppna mig för dem... "knackningarna".
Det ger mig stor tillfredsställelse att inse mig övervunnit (så här långt) livets bitterhets-träsk och med halva distansen sprungit, är jag nog inte ens blöt på mina fötter!
Starka som livet självt!
Trots att jag relativt ofta berör områden som handlar om dåliga måenden och då kanske i synnerhet mitt egna, så är jag idag långt ifrån det stadiet kommen. Skulle man möjligtvis inte kunna tro, men så är faktiskt fallet. Sannolikheten är nog stor att det just är därför det blir som det blir med mina inlägg...
Men sakta och (antagligen) sent omsider sjunker teman undan för undan likt den uppåtgående dagern och skiftningarna blir ofrånkomliga. Ett härligt mönster tycker jag, som livet gett till skänks. För när allting kommer till kritan så är ingen av oss mer än den enklaste av människor.
Som nämnts så mår jag långt ifrån dåligt nu för tiden. Jag har sen länge lagt mina mörker bakom mig och lever på många sätt "vetebullsdagar" ut till fingerspetsarna.
När tankarna samlats och fokus planterats i solid mark, så är jag i dag på "toppen av mitt livs form" - på många olika sätt. Det har faktiskt tagit mig kring 40 år att bli fri från alla min barndoms mödor och efterföljande konsekvenser. Och där är jag i dag.
Det är därför det betyder så mycket för mig, samt tar den plats det gör; tankar kring de sämre delar av måendet.
Sen den dagen jag lade allt jag själv kunde åt sidan och ändrade mina spår, har det tagit mig dryga sex år att få stabilitet under mina fötter.
På inga sätt ensam, jag har haft gott stöd och hjälp från när(a) och nya kära vänner - samt från en och annan av lite "äldre årgång".
Men i det stora och hela så går mina varmaste tackönskningar till den skara människor som "tog risken" att bekanta sig med mig och sedermera stå mig nära som vänner, min brokiga bakgrund till trots. För som det måste ha sätt ut för dem så kom jag "från ingenstans och med ett rykte inte värt att ens nämnas".
Men det spelade ingen roll för dem, och för det visar de kvaliteter starka som livet självt!
Och det folkens, det är stort...
"De nuen jag befunnit mig i..."
När jag skrev härom dagen att det kan tyckas som om den här världen saknar all form för "rättvisa" vad gäller de bördor vi människor pålastas, så är det inga större konstigheter med det. Det har alltid varit så och kommer med stor säkerhet också alltid att förbli så. Jag tror ingen egentligen reflekterar något djupare över det heller. Precis som med livets mångfald och alla olikheter så är det precis lika naturligt att vissa av oss skänks en större mängd, än vad kanske andra gör.
På flera sätt är det också gynnsamt för den utsatta. Raketforskare behöver man inte heller här vara för att inse vissa fördelar i detta; man slipper att känna sig som "den mest utsatta" genom vetskapen att det finns alltid någon medmänniska som upplevt värre saker än en själv. Och överlevt! En fantastisk självbevarande insikt - som i alla fall hjälpt mig genom trånga och svåra tider.
Att kunna ge mina tankar till känna i slika bilder ( i mitt stilla inre) märker jag hur en sorts mjukhet glider över mig och ger ett ömhetsbevis över raggiga kanter av mig själv. Det skapas luftrum i det innersta vakuum som uppstår när syrat tycks försvinna och kvävning verkar vara den endaste utväg i ett fallerat liv. Mitt liv!
Man lär så länge man lever, är beskedet som växer fram kring "stigens utposter", de man till en början inte känner till, men som i efterhand tränger fram kring minnet av det som varit.
Livet är vackert själv i de kallaste och råaste av former... I slutpunkten är det det jag sitter tillbaka med när stormarna rasat färdigt och någon sorts stiltje återigen sänkts sig kring mitt närliggande.
Att känna sig liten har jag med tiden lärt mig "pidestal-sätta" på samma villkor som jag värdesätter en ung vuxens behov av att ligga ett år i det militära. Utan motstycke är kanske det den perioden ut av mitt (och förmodligen många andras också!) liv som gett mig mest att handha vidare i livet. Detta är på inga sätt någon överdrift! Alla de år av deprisjoner som kantat mina vägar har, när allt kommer omkring, varit mig till stor hjälp när det handlar om att förstå mig själv. Den insyn jag i dag bär i mig, ville aldrig varit den det är om inte jag vågat skåda mig själv i de nuen jag befunnit mig i. På så vis är jag alltså än mer hel än vad annars vore möjligt...
En ovanlig vänskap...
Det är klart att man kan "må dåligt på ett bra sätt!" Jag har gjort det själv ett antal gångar, men det har tagit tid att nå fram till den punkten då man faktiskt gör det. Inget att snacka om... det är bara fullt möjligt att komma dit!
Det handlar naturligtvis om att "ha stora tillgångar till dåligt mående" under vissa perioder av ens tid. Man måste alltså kunna identifiera måendet på andra grunder än just att man mår pissigt, från tid till otid. Det går således några aningar djupare än som så.
För mig har det handlat om - nästan - en relation. Så mycket upptog det min vardag under ganska unga år att jag kände mig tvungen att, inte på något destruktivt sätt, ta till mig hela konceptet "dåligt mående" som genom en ofrånkomlig vänskap. En relation byggdes på dessa premissar och i och med detta - min syn på min mörka och kalla insida - godkännande, det samförstånd mellan den kvävda glädjen och det stävjade skrattet, kom jag att utveckla "en sorts mörkersyn"...
Eftersom jag stadig väck befann mig i den sortens mående kunde jag inte lika gärna undvika att "bädda min bädd" så smidigt och komfortabelt som möjligt. Skulle jag använda ett speciellt par skor så pass frekvent, så borde jag väl se till så att de jag då köpte passade mina fötter perfekt. Man behöver inte vara någon raketforskare för att fatta det, det tar bara lite längre tid, än vad brukligt sunt förnuft gör, i det tillstånd som råder...(rådde!).
Det handlar till stora delar att ha förmågan att kunna acceptera de händelser som slår ner en som människa. Bördorna som regnar ner över en genom livet är ingalunda fördelat i jämna, lika stora delar, så kommer det aldrig att bli heller, för den delen. Ju förr man inser detta enkla lilla faktum, ju snabbare kommer man in i hanterandet av det samma. Har man tagit det nödvändiga steget in i denna värld så har processen börjat och man kan börja "laga sina trasiga sidor" på ett mer adekvat sätt. Det funkar, jag lovar!
Ämnet är egentligen ofantligt stort, vidsträckt bortom vidden av vad vi människor kanske kan begripa - om vi inte nöjer oss med vår egen begränsning. Alltså, stannar vi vår egen värld av allt vad det innebär. Så blev i alla fall min melodi till och den klingar harmoniskt än i dag, om inte finare än någonsin förut.
För i dag får det här hålla. Som nyss nämnt så är ämnet vidsträckt och låter sig inte behandlas enbart i ett stycke kort text. Så ha tålamod, så som det alltid gäller att ha i livet, då det är långt kvar (förhoppningsvis!) tills sluträkningen skall lämnas in...
:-)
Tolka det som syns i spegeln...
Nu börjar vi närma oss årsdagen för då vi var tvungna att ta bort våran lilla Hedwig. Sjuk som hon var och upp i åldern stigit tillsammans med lite olika åkommor därav, var det för hennes allra bästa vi fick ta det beslutet.
Hon ligger i sin eviga vila bara ett stenkast härifrån och får jämna besök från oss alla tre fortfarande, även om det inte längre är lika frekvent, kanske.
Men så är det ju. Livet går trots allt vidare - måste gå vidare hur tragiskt saker och ting än måste vara.
När nära och kära går bort, oberoende om det är människor eller djur faktiskt, så föds en viss distans i ens medvetande.
På många sätt och vis, tror jag, är detta till det mest positiva vi kan uppleva som människor. Det är bra för oss att få gå igenom sådana "resor" som det faktiskt är, att stå där insvept i maktlöshetens grepp oförmögen att kunna påverka hur mycket man än skulle vilja. Det föder en livssyn som är nog så behövlig genom hela livet. Ingenting är för evigt, allting har sin gräns även den varmaste, kärleksfulla relationen. Sådant är bra att få lära känna.
I mycket sin egen litenhet, sin egen faktiska roll i hela denna storhet vi kallar för livet.
Många säger att livet är hårt, kallt och orättvist. Men som jag ser det är det nog tvärtom; rättvisan råder överallt och för alla. Det är hur vi väljer att tolka det som syns i spegeln...
För ingenting är väl så orättvist att man kan stolpe igenom livet fullständigt ovetande om hur det mest naturligaste av allt ligger till: Födseln och Döden...
För den glädje man upplever genom ett nytt född liv är aldrig hel före sorgen klingat av från den sammas sista andetags färd härifrån. Egentligen är det inte sorgligt det vi upplever genom våra käres bortgång, utan en helt naturlig del av, den ultimata, den fullständiga kärleken till livet.
Det är nog svårare att inse (undermedvetet!) att man är den som fortfarande finns kvar...
Snart är det dags att ner till lilla Hedwigs minnessten och kröna hennes liv med de finaste blommor och låta hennes minne skölja över oss, och återigen ta del av hennes liv... för visst är hon väl kvar här fortfarande!
:-)
Inte längre saknar jag att sakna.
Egentligen är det skrämmande. Att jag slutat sakna min närmaste familj, att jag inte längre känner behoven av att stå dem nära, ha de inpå mig i mitt liv. Tiden är/har varit min vän och behjälpt mig att tillhandahålla detta.
Det finns säkert sidor i mig som saknar att sakna dem, men jag känner inte av dem på något påtagligt sätt. I alla fall inte på det sättet jag nog egentligen skulle vilja göra. Lite sjukt, om jag får säga som jag - tror - tycker...
Jag är naturligtvis mycket medveten om den kronologiska ordningsföljd mina känslosvall genomgått. Hur bortkommen jag gjort mig själv genom handlingar så har jag alltid varit fast i min vetskap om "hur allting legat till", så att säga. Det har funnits tider då jag inte varit människa nog att kunna hålla "översvämningarna" stången och jag har - hejdlöst - dragits med i alla livets flöden. Fast det var länge sedan, mycket länge sedan.
Nästan lika länge sen, eller åtminstone under den överlappande perioden, har det funnits stunder då jag har tvingat mig själv in i mående där jag "tyckt mig skulle behöva vara"! Och någonstans däremellan, inuti dessa epoker i mitt liv försvann alltså närvaron till dessa båda "tillstånd..."
Man går inte runt och bär på sorg ett helt liv. Vi helar, läker oss själva genom tidens obönhörliga gång, vi växer. Vi skapar ett leverne som "lagar" de spruckna delar som tycks skava sönder oss. Det är så vi fungerar som människor.
Nu finns det inga mallar för hur man går till väga i situationer som uppstår, där sorg skapas, och jag är bland de som med tacksamhet kan erkänna det. Jag skulle aldrig velat hantera min egen sorg på något annat sätt än just min egen. En rättighet!
Nu säger jag inte heller att alla kommer "helskinnade igenom" nålögat detta är, ingenstans står det heller skriven att man ska det. Alla gör det, på sina sätt...
Men mitt eget fokus ligger alltså på tiden där jag gick från sårad till helad. En intressant tidpunkt, tycker jag eftersom jag inte riktmärkt tiden. Den finns alltså någonstans i min historia utan att jag kan sätta mitt finger på exaktheten kring det. Sådant tycker jag är tilltalande att lägga ner lite sökverksamhet i. En annorlunda sida av livskvalitet.
För när allt kommer omkring så är väl livskvalitet förmågan att söka sitt eget ursprung i sin egen takt och efter sina egna mönster... i sin egen tid!
Tiden står oss alla vid...
Livet inuti en dikt - en sagolik tanke eller ett möjligt mönster?
Om jag ger tid åt att sätta mig in i en poets tankar, så som han försätter sin själsbild i ord inom diktandets gräns, finner jag sent omsider - oftast - hem även till mig själv. För bortkommen har jag varit, och för allt vad jag vet idag kan det mycket väl vara så, även nu, i skrivandets stund...
Jag har betonat detta tidigare i mina inlägg och lägger ibland ner en gnutta tid kring ideer om det "fullkomliga jaget" och dess omkrets. En i stort sätt omöjlig uppgift att komma till någon punkt i - för det är jag alldeles för ringa utvecklad rent emotionellt. Men en trevlig resväg tycker jag alltjämt att det är.
Dikten har hur som haver gett mig en aningens innerblick i vissa gråzoner inuti mig själv, där ordens avklädning av subtila, diffusa känslor fått ljuset att - ibland - tränga genom mina dimridåer som stävjat mina världar.
Genom diktens rikedomar av innehåll finner jag nog allt omsider fram till mitt rätta lilla jag. För tiden står ju som sagt oss alla vid...
Med öppna armar.
Så börjar den mörka tiden på året åter sätta in sin stöt. Kylan kommer - har redan hunnit sätta sig - och världens alla färger skiftar från dag till dag. Naturen omkring oss dör, förlorar sitt årstidsmässiga liv och står snart nakna och frusna inför vinterns gripande grepp.
Det är vackert, det kan vara ensamt och det är ofrånkomligt...
Förr i tiden, dagarna då mitt eget jag inte alls bestod de balanspunkter jag befarar mig själv hantera i dag, stod jag utanför bilden "och såg in" på det jag ser i dag.
På flera sätt var jag någon annan då, en mindre hel Kjell, så att säga. Jag finner det ingalunda konstigt, bara beklagligt på sina sätt men så är det att vara människa; att söka sitt jag...
Trots den tillsynes tysta morgonen, badandes i sitt höstfyllda mörker, så yrar ett sprallandes liv i varje susande löv som lossnar från sin gren och singlar mot den fuktiga marken. Sin sista sång skänker det livet, världen och fyller upp mörkret med just de melodier vi - de flesta av oss, knyter an som tyngda bördor då sommarens ljus sakta försvinner för att aldrig - tycks det - återvända...
Kylan tär och tränger ända in i märgen och dagsljusets värmande liv förträngs allt mer eftersom dagarna krymper till sitt minimum. Tillsammans med den - det förkrympta - upptäcker vi oss själva vara en del av allt detta och känner oss mindre även vi, inför den stundande brytning av årets oändliga spektakel, mitt framför våra ögon, hjärta och själ.
Väl, när jag här skriver "vi" och "oss" så stämmer det naturligtvis inte överens med sanningen. Inte heller jag är längre den del av dessa "vi`n" eller "oss`n". För liksom världens skiftningar och vandringar genom årstiders olika rum, fortgår även min egen vandring mellan snarlika sådana skådeplatser.
Jag är tacksam i dag för att få lov att se detta med mina egna ögon och att mitt förstånd ger mig chansen att ta till mig det som obönhörligen skrapar på min dörr. Det som ligger i vinden är även mitt och det har tagit mig tider och stunder utöver det vanliga att få det inslaget i mig, att se det som ses skall.
Så visst, kom du hösten till mig, för jag väntar på dig - inte så som jag alltid har gjort, utan numera på mitt nya mer väntande sätt: med öppen (hjärtlig) famn!
Låta sig drivas av den driv som drivs.
Så konstigt att det verkar vara lättare att skriva om "dåliga tider" än bra tider, perioder i livet då kanske framgångar står i blom och vindarna blåser åt rätt håll. Men så tycks det inte vara - inte för mig i alla fall.
Nog är det väl en av mina defekter jag hunnit plocka upp längs min egen, till tider, oerhört vingliga väg. Men icke desto mindre förunderligt finner jag det, alltså att orden rullar bättre ur mig om jag behandlar saker av mindre ljusare karaktär. Märkligt, egentligen...
Speciellt nu för tiden, då distansen mellan "då och nu" sträckt ut sig till att bli tydligare minnesbilder, att ärren liksom börjat växa igen och bli allt mer otydligare, utsuddade.
Jag vet jag har kämpat hårt för att komma hit (vilket egentligen inte är speciellt långt ändå!) och i dag måste jag nästan "kämpa mig tillbaka" för att kunna minnas det jag förmodligen under en viss tid skulle vilja ha glömt bort, raderat ur mitt minne. Men återigen, icke!
Ännu är det livets faser som bär det övergripande. Och jag rättar mig efter det, eftersom jag vet att inte allt är för mig (oss) att styra eller vara herre över.
"Roll with the punches" har man ju hört med jämna mellanrum upp genom både uppväxt och utväxtens år, och det kanske är så; att mycket strävan gör sig neutraliserad genom att ge sig hän i kraften från livets egna svängningar. Att låta sig drivas av den driv som drivs. Inte av mig själv utan av livet självt - och den roll som är mig tillgiven...
Då "han" och "honom" engång var "jag".
Utan jämförelse är det att våga släppa fram upplevelser i mitt liv, nog det bästa som har hänt mig. Ett sätts "kontra-tänkande" från den barndom som dragit sin kos för evigheter sedan (som det känns), men som egentligen bara befinner sig några enkla steg bakåt i tiden - sätt med ett någorlunda djupare perspektiv.
För som barn var man orörd på det sättet som barn skall vara orörda; naiv, nyfiken och lysten på hela denna spännande och outforskade värld som ideligen, allt eftersom dagarna avlöser varandra i en ung pojkes liv, tillgodoser honom med just det - upplevelser!
Äventyrens mystiska färgprakt som bränns fast i hans minne där det stannar och blåses upp för all framtid i hans själsliv, likt guldglans i en fantasis verklighet där det skapar början till en möjlig dröm, ser han tillbaka på den dagen då somrarna var så mycket mer än somrarna tycks vara i dag. Ju längre bort han färdas, ju oftare dyker sedan denna "tredje persons tankar" upp i kamrarna där tankar mäts mot tankar, i livets oändliga process.
Som barn ha man rätt att inte veta.
När "han" försvann in i "honom" var jag fortfarande det lilla som bländades av det skarpa ljuset från mitt eget barnaguld. Långt långt senare ställdes allt på sin spets och jag var tvungen att påtvinga mig själv tankar kring min egen natur, på ett sätt som låg mig otjänligt om hjärtat; att börja benämna "honom" eller "han" som jag.
Ett märkligt scenario, fast inte vidare märkvärdigt. Ett troligt skede i det liv som växt fram på den åkermark av främmande växter och i ett solljus som mest av allt jag minns, som skrämmande - men ack så näringsgivande.
Alltså var det tiden som aldrig stod still, utan mig själv i min frusna tid, längtande efter den framtid som i dag ingenting annat är en förtid!
Återigen letar jag efter fotspåren där "han" gick för (inte så) länge sen och pallrade sensommarens/höstens friska päron i äventyrets vackra stigar på "min" väg till skolan...
Då "han" och "honom" engång var "jag".
Den aldrig vissnande blomman.
När man säger "att hela livet räknas", så ligger det mer i de orden än små stunder av vidsynthet och insikt. Långt större än stundens inlevelse i en empatisk omfamning av en behövande i sin sjunkande stund eller ett handtag i en förtvivlat spretande hand på vägen utför ett stort tomt "ingenting".
Det gäller att stå vid dessa ord genom livets olika skeenden och kunna hantera den skadekontroll som oundvikligen stöter på patrull gång efter gång efter gång, så långt hjärtats hammrande driver fram det egna livet till den kant som bär ens namn.
En omöjlighet, absolut, men ingalunda en omöjlig uppgift att förse sitt liv med de möjligheter denna frid innebär för det egna självets pulserande stolthet.
En omöjlig uppgift i ett omöjligt uppdrag kallat livets alla gåtor. En av dem ligger här och nu framför en, likt den aldrig vissnande blomman...
Mitt eget sandkorn fritt svävande i dimensionerna.
Ingenting är verkligare än livet. Men att ha den "connectionen" är en konst - efter vad jag tror, i alla fall - som är mycket få förunnat. Nu är det kanske inte heller rimligt att sprada runt och hela tiden ha den ultimata existentiella närvaron uppfyllandes i huvudet - nog svårt att leva ut helt då, vill jag tro. Men ett visst samförstånd mellan en själv och det man lever i, bör finnas inom ett visst räckhåll. Alla på sitt eget vis, så klart...
För egen del tror jag mig ha det mått av mitt eget samförstånd mellan mig själv, världen och det liv jag har skänkts. Periodvis, hur som helst och när jag öppnar upp locket som läggs på i tid och otid, känner jag igen känslan som sköljer över mig när jag inte riktigt fattar hela den spännvidd jag sedan försvinner i. Jag tappar min plats genom att "se" storheten överallt omkring mig och inte förrän jag - med alla mina krafter - fokuserar på den minsta lilla känsel-ton som föreställer mitt jag (som i en dröm), antar omgivningarna ett igenkännande. Sent omsider slår det ner i mig, att då först svämmar över mig, känslan om "ett hem".
Ingen ställer sig över sitt högsta medvetande och det gör mig lugn att veta. En sortens säkerhet, ja nästintill trygghet, att få känna den rädsla som tar taget i mig när jag ser - för en splittrad kort sekund - mitt eget sandkorn fritt svävande i dimensionerna. Allt ytligt försvinner som genom trollspöts knackande och allt blir till en källa med ljus - överallt.
Förståelsen, den som är förevigt bortom mig själv och mitt medvetande, förkunnar ingen saknad, ingen längtan eller sorg. En oändlighet av tillfredsställelse, harmoni, synkronistiskt, är det jag uppfattar i det nuet jag skänks för mitt blottade inre, för den minsta lilla stund. Likt en blixt som delar den svarta nattens himmel, liknar momentet då allt stannar och alltets sanning blossar upp genom den andliga världen.
Allt får en mening, ett syfte och förtappad, stelfrusen av ordens strängt fängslande begränsning, finns ingenting att ta fäste på förutom känslan...
Känslan går aldrig att underskattas tillräckligt då vi knappast förstår dess hela och renaste innebörd, hur hängiven den är oss människor, hur hängivna vi egentligen borde vara den...
Ett djup kan inte begränsas utan bara skapas för dig... och för mig...
Så visst finns det glädje inuti sorgen...
Kontraster har jag fått bekanta mig med genom livets alla krumbukter och vingliga vägar. Motsatsar är även det en benämning jag inte heller kommit i från, under mina levnadsår.
Eftersom erfarenheterna tornat upp sig kring mig har jag insätt en djupare, större förståelse kring dessa, gentemot mig själv och min egen roll. Slutsatsen har blivit en vänskap och genom denna introduktion - oss emellan - har ett visst ljus blossat upp i mig - och skänkt mig en värme jag lärt mig leva med och i. Det har inte funnits några andra val, och jag om nån, har lärt mig att se dess rätta värde!
Det har låtit mig bli den jag är - med det jag har haft...
Eftersom erfarenheterna tornat upp sig kring mig har jag insätt en djupare, större förståelse kring dessa, gentemot mig själv och min egen roll. Slutsatsen har blivit en vänskap och genom denna introduktion - oss emellan - har ett visst ljus blossat upp i mig - och skänkt mig en värme jag lärt mig leva med och i. Det har inte funnits några andra val, och jag om nån, har lärt mig att se dess rätta värde!
Det har låtit mig bli den jag är - med det jag har haft...
Var och varenda människa upplever det jag snackar om nu och är på inga sätt eller vis något unikt för min del.
Liksom det formbara, flytande "jaget" hos en tonåring, genomgår vi dessa emotionella kasten som, mellan sorg och glädje, skratt och gråt - likt natten mot dagen leder oss fram till den fulländning vi är ämnade att bli. Däremellan vistas vi, lever vi våra liv och jag finner det ytterligt fascinerande, på många sätt. Ingen av oss ville varit den vi är om vi inte gjort det vi gjort, och ingen kan motsäga detta faktum! Ingen bevisföring vill fungera. Det finns inga om, bara att...
Livet är en upptäcktsfärd, no doubt about it!
Det gäller att se det som faller för ens hand, så att säga. Ingen vidare lätt bedrift, om jag får uttrycka det så, men överallt omkring finns det händelser, detaljer, avgörande inslag som påverkar oss - den enskilde människan. Och allt är vårat. Allt är till för envar.
Jag törs knappt beröra i tanken på hur mycket jag själv missat, låtit mig passera i livet. Jag har självfallet vissa aningar om enstaka missade pusselbitar och hur de, genom att saknas, fäller avgörandet i att jag aldrig kommer bli den hela människa jag hade kunnat vara. Det jag här syftar på är av irreversibla karaktärer och vill för alltid gapa stort i mitt liv. Men som ett steg i - åtminstone - rätt riktning, har jag gjort mig själv medveten om det, så här alldeles för långt in i livet. I dag vet jag i alla fall vad jag har missat - jag vägrar inte längre se det... En sorts "helhet" det också, på sätt och vis.
Att genom sorgen kunna uppleva glädjen, byggs upp genom erfarenheter. Ingenting man lär sig över en natt. Som exempel behöver jag inte gå så långt inuti mig själv för att uppleva glädje i dag, över mina familjemedlemmars alldeles för tidiga bortgång. Genom den omänskliga sorg jag gått igenom under tidiga år, ser jag idag skillnader i den jag är, en människa jag aldrig hade upplevt om inte sakernas tillstånd var som de var - den gång, för så länge sedan.
Det i sin tur resulterade i ett nytt liv som, även om min roll varit skamligt flyktig genom åren, ändå aldrig skulle andats jordens lena luft eller upplevt livets vackra gåva.
Så visst finns det glädje inuti sorgen...
Ändring till följd av "nya vindar!"
Ett annat återkommande i mina tankar är, hur livet kantas av olika faser. Det är ett fascinerande faktum att se dem för vad de är, därför att de FINNS!
Jag tycker det även vilar ett visst mått av trygghet att veta om detta också, en sorts säkerhet om att det alltid kommer "nya vindar" lite längre fram längs med livets stig.
Som nu, när jag lägger cigaretterna bakom mig. Nu skall jag inte fortsätta tjata om just det den här gången, utan nu tänkte jag forma en annan ide som ligger mig varmt m hjärtat: just det, träningen. Med ciggen borttagen ur bilden tänker jag lägga till löpning i mitt tränings-schema. Ett spännande nytt inslag, om ni frågar mig!
Min träning fram tills nu, har ju för det mesta bestått ut av "att bygga massa", och alltså inte mycket av konditionsträning alls. Det närmaste jag varit den delen är promenaderna jag hållit på med. Men då såklart i ett annat syfte; fettförbränning.
Men numera skall det alltså in en till dimension; konditionsträning.
Skall bli kul att se hur kroppen svarar, för det är ju inte så att jag skall minimera styrketräningsmomentet. Nej, inte alls eller snarare tvärt om. Förmodligen kommer jag nu att palla mera på den fronten...
Men nu blir det lite omstrukturering kring hela träningsbiten, såklart. Ideerna går åt att dra ner på promenaderna och som motdrag lägga in löpning. Det tycker jag låter lockande och det är allt som spelar roll, eftersom det ju är min egen träning det handlar om, he he he...
Jag tycker det även vilar ett visst mått av trygghet att veta om detta också, en sorts säkerhet om att det alltid kommer "nya vindar" lite längre fram längs med livets stig.
Som nu, när jag lägger cigaretterna bakom mig. Nu skall jag inte fortsätta tjata om just det den här gången, utan nu tänkte jag forma en annan ide som ligger mig varmt m hjärtat: just det, träningen. Med ciggen borttagen ur bilden tänker jag lägga till löpning i mitt tränings-schema. Ett spännande nytt inslag, om ni frågar mig!
Min träning fram tills nu, har ju för det mesta bestått ut av "att bygga massa", och alltså inte mycket av konditionsträning alls. Det närmaste jag varit den delen är promenaderna jag hållit på med. Men då såklart i ett annat syfte; fettförbränning.
Men numera skall det alltså in en till dimension; konditionsträning.
Skall bli kul att se hur kroppen svarar, för det är ju inte så att jag skall minimera styrketräningsmomentet. Nej, inte alls eller snarare tvärt om. Förmodligen kommer jag nu att palla mera på den fronten...
Men nu blir det lite omstrukturering kring hela träningsbiten, såklart. Ideerna går åt att dra ner på promenaderna och som motdrag lägga in löpning. Det tycker jag låter lockande och det är allt som spelar roll, eftersom det ju är min egen träning det handlar om, he he he...
3 dagar nu och det känns bra!
Det är lite svettigt om nätterna nu. Och inte bare det heller, utan även mindre sömn. Men jag ser det som en naturlig del av att jag slutat tillföra kroppen nikotin. Eller, nu var väl inte det precis helt rätt formulerat kanske, för jag suger ju på sugisarna, så nikotinet äntrar ju förvisso kroppen oansätt. Men inte i sin dåvarande form som var genom cigarettröken...
Så alltså - tror jag - måste det vara en psykologisk manöver mitt (under)medvetande utsatts för. Jag slog även upp lite "om att sluta röka" på Google och fann en hel del saker och ting att förmodligen ta med mig på den här lilla resans gång.
Effekterna var många och faktiskt väldigt snabba så fort man lägger av med att inhalera denna giftiga rök. Den snabbaste och märkbaraste effekten var väl att blodtrycket sänktes efter bara 20 minuters uppehåll från rökandet. Blodcirkulationen förbättrades avsevärt efter 8 timmar och huden blev allt friskare osv osv...
Men det mest aktuella för min del för tillfället är, att hitta tillbaks till min stabila sömnrytm som jag haft de senaste åren men som just idag har blivit rubbat i sina grundvalar. Och när jag också vet om att det förmodligen beror på någon psykologisk effekt av att sluta röka, gör ju att jag då VET vad som är fel och inte behöver grubbla över det i onödan, vilket på sätt och vis, ju är en befrielse - åtminstone!
Jag läste vidare att röksuget bara stod sig i 30 sekunder och att om man under den futtiga lilla tidsrymd sysselsatte sig med att till exempel diska, åt ett äpple eller tog en promenad så slog man ut suget, tills det uppstod nästa gång. När "nästa gång" var skrev de ingenting om, men min gissning är att hemligheten ligger i individens tankar och att mycket av suget uppstår där. Och däri ligger min tro också, att det gäller att börja "tänka rätt saker" för att undkomma fällan.
Det är det jag söker nu om dagarna, att lära mig själv att ge mina tankar saker, nya saker att tänka på. Jag suger på mina Niqotine-sugisar för att slippa tänka på att jag är röksugen, och jag tror det fungerar. 3 dagar nu, och det känns riktigt jävla bra!
Jag läste vidare att röksuget bara stod sig i 30 sekunder och att om man under den futtiga lilla tidsrymd sysselsatte sig med att till exempel diska, åt ett äpple eller tog en promenad så slog man ut suget, tills det uppstod nästa gång. När "nästa gång" var skrev de ingenting om, men min gissning är att hemligheten ligger i individens tankar och att mycket av suget uppstår där. Och däri ligger min tro också, att det gäller att börja "tänka rätt saker" för att undkomma fällan.
Det är det jag söker nu om dagarna, att lära mig själv att ge mina tankar saker, nya saker att tänka på. Jag suger på mina Niqotine-sugisar för att slippa tänka på att jag är röksugen, och jag tror det fungerar. 3 dagar nu, och det känns riktigt jävla bra!
"Så länge skutan kan gå..."
Så gick det inte att kringgå längre. Mitt år har kommit till sist efter, vad jag tror är, tre år sedan senaste gången jag varit sjuk, förkyld, "uss i huvudet..."
Huvudverk och lite smålätt yrselkänsla i hela kroppen, ett stadie som jag tycker kan påminna om febrigt men som på samma gång inte är det. Därför går det att jobba, ändå. Det är det som gör att jag kan utesluta att jag har feber. (Fast kanske vore det bästa om det de facto var just det(?).
Men det kunde knappast komma lägligare, om jag får säga det så.
Huvudverk och lite smålätt yrselkänsla i hela kroppen, ett stadie som jag tycker kan påminna om febrigt men som på samma gång inte är det. Därför går det att jobba, ändå. Det är det som gör att jag kan utesluta att jag har feber. (Fast kanske vore det bästa om det de facto var just det(?).
Men det kunde knappast komma lägligare, om jag får säga det så.
Nu, när i stort sätt alla intag av yttre tillgångar smakar mellan skit och/eller ingenting alls, passar det perfekt att sluta röka! Halsen är kass och enbart tanken på att utsätta den, samt mina rossliga lungor för inandandet av cigarettrök, skänker mig den avsmak som behövs i dagsläget! Aldrig skulle jag väl kunna föreställa mig att sakna nikotinröken så lite som jag tillsynes gör, just nu... alltså tack vare min uppblossande förkylning!
I går var den första helt rökfria dagen! Fram tills i går hade jag bedrivit en sorts nertrappning, som jag gillar att kalla det. Färre och färre cigaretter dagligen och kanske med en undermedveten tro på att jag egentligen inte vill sluta röka? Det ligger nog alltid - och vill så också finnas - en tvivel i grund för att släppa tro på det faktum att man helt sonika tänker bli befriad från nikotinberoendet. Man är ju inte mer än en människa.
Men den här gången vill jag alltså få det att fungera. Eller - varning för för stora skor igen - det har aldrig funnits någon tidigare gång utan det här är det första försöket och det vill jag få att fungera precis lika lätt som det var för mig att börja röka.
I går var den första helt rökfria dagen! Fram tills i går hade jag bedrivit en sorts nertrappning, som jag gillar att kalla det. Färre och färre cigaretter dagligen och kanske med en undermedveten tro på att jag egentligen inte vill sluta röka? Det ligger nog alltid - och vill så också finnas - en tvivel i grund för att släppa tro på det faktum att man helt sonika tänker bli befriad från nikotinberoendet. Man är ju inte mer än en människa.
Men den här gången vill jag alltså få det att fungera. Eller - varning för för stora skor igen - det har aldrig funnits någon tidigare gång utan det här är det första försöket och det vill jag få att fungera precis lika lätt som det var för mig att börja röka.
Återigen; kan jag börja så kan jag även sluta! Ett litet mantra verkar det som, som har fungerat förut så varför inte igen...(?)
Motståndare som jag är av att låta enskilda saker uppta för stor plats i mitt liv, måste jag dock se de av mina principer som slagna. Mitt fokus går inte att komma ifrån är överväldigande för tillfället vad gäller det här projektet att bli rökfri. Nu är det ju också ett strängt taget "allvarsamt åtagande" och förtjänar nog också den statusbild den kräver. Inte mig emot, bara jag lyckas komma ifrån det!
Just nu vet jag inte om jag skall tillskriva det minimala röksuget jag faktiskt känner min pågående förkylning eller de sugtabletter jag sitter och smuttar på, men det kan i grunden kvitta. Som det känns och verkar nu så är jag på gång och i helt rätt riktning och då låter jag ytterligare analyser av något slag ligga i fred!
"Så länge skutan kan gå..."
16.40.05
16.40.05 blev alltså resultatet efter mitt första löptest efter 27 års rökning!
Tycker jag var riktigt förbannat bra, om jag får vara ärlig och, som om inte det var nog, så sprang jag allt i ett och under väldigt försiktiga och lugna former.
Det fanns alltså mer att hämta - eller ta i från!
KUL!
Löptest!
I dag blir det löptest i gymmet!
En tanke jag haft ett tag nu, långt innan jag bestämde mig för att fimpa mina cigaretter var att ta ett test på rullbandet, så att säga, "before and after". Den dagen har alltså kommit och det känns riktigt bra!
I går kväll var jag med ett kompis-gäng i inomhus-hallen på Sannarp och spelade fotboll. Ett gäng som spelar i korpen och därför håller en nivå som kunde falla in i mitt eget.
Vi lirade i en timme i streck och det kändes - efter omständigheterna - oförskämt bra. Inga akuta behov av att kalla på "timeout" uppstod under tiden vi lirade och mina lungor kändes kort och gott bra! Naturligtvis var det slitsamt, vilket vore konstigt annars, men jag hade föreställt mig oändligt mycket hårdare tag krävandes från mina lungor. Det handlar ju trots allt om 27 års rökande...
Så idag är det alltså dags att dra på sig löpdojorna och sätta ribban för framtiden.
Framöver kommer det bli ett nytt test varje månad, hade jag tänkt för att på så sätt hålla koll på den där biten.
En annan sak jag hade i åtanke med gårdagens fotbolls-session var, att kolla huruvida mitt högerknä skulle palla. jag har ju slitit under en längre tid med detta vilket kanske framförallt hindrat mig i gymmet mer än någonting annat. Alla övningar som innebär bencurl och träning för lårets baksida har mer eller mindre fått gå bort då knät har kärvat just då. Bara nu på senare tid - det sista året - har jag kunnat köra lätt lätt med dessa övningar, vilket resulterat i att jag befinner mig en bra bit bakefter, på just det området.
Men skam den som ger sig. Från och med nu, dessa dagar, tänker jag hålla igång både lungor och knä på ett mycket mer "kärvänligt" sätt än att trycka i mig cigg-paket efter cigg-paket och börja rehabilitera mitt knä på bästa möjliga sätt genom att lägga in en, eller kanske två joggingrundor i veckan. Vi får se hur det kommer gå. Ett är ju i alla fall säkert: det hela känns riktigt riktigt bra!!
En tredje aspekt i det hela är även, att på sikt börja genomföra det jag påbörjade för ett par år sedan då jag tog min fotbollsdomar-licens. Kravet där för att få döma på vissa nivåer är att kunna genomföra ett löptest av 3 kilometer (vilket är sträckan jag skall ta i dag!) på 18 minuter, tror jag det är. Som det har varit hittills så har jag inte ens vågat ta testet, vilket i sin tur gjort att jag inte kunnat döma så värst mycket.
Ja, det och knät då`rå. Men nu är det på gång, var så säker!
:-)
"Sugisar" till min hjälp!
Nu när jag är nere på så lågt antal cigg om dagen (har gått från dryga 20 till 4-5 stycken!) så är det lättare att "se" hur många av dem jag verkligen behöver. De som verkar "tjäna ett syfte" är morgoncigaretten och sen efter det... vet jag ärligt talat inte.
Min metod att använda i det här sammanhanget är att trappa ner, stegvis. Om jag tar på mig en månads tid för att sluta röka, ja så gör inte det mig så himla mycket - bara det blir gjort. Nu om dagarna så använder jag mig av sugtabletter med nikotin. Jag är medveten om att jag i det läget tillför min kropp nikotinska ämnen, men det primära målet är i dagsläget att lämna rökandet bakom mig. Allt annat tar jag sen.
Det går bra så här långt. I dag röker jag en halv cigg och när suget kommer över mig efter det så tar jag till "sugisarna". 3 sugisar på de kommande behoven sen andra halvan av den första ciggen. Lite löjlig struktur är det, det är jag medveten om, men den här gången skall det bara gå och då är jag beredd att ta till lite olika metoder. Och denna verkar fungera bra!
Sluta röka.nu!
Ja, då skall man lämna en 27 årig lång "vänskap" bakom sig, ge den ryggen eller varför inte kalla det för "kalla handen?".
Jag håller på att sluta röka. Det är dags nu. Har det i och för sig varit länge, men först nu känns det som om det är tid för att ge det en chans.
Det finns ju en rad olika skäl till varför jag borde, och skall - lägga "döds-pinnarna" därhän, en lång räcke.
Men det är alltså först nu jag känner att jag blivit tillräckligt motiverad, igenom först och främst att jag tröttnat på hela proceduren kring "ritualandet" kring det; tidskonsumtionen, schemaläggande, rastlösheten kring det faktum att jag mellan varven ställs inför situationer där jag inte har tillgång till någon "rökfri zon", odörerna, den "falska socialiseringen ja, listan kan ju i princip deklareras i all evighet. Och då utan att ta upp de uppenbara hälsoriskerna som är så vida kända!
Eftersom jag tränar så mycket och så hårt, föreligger det mängder med fördelar att ta till vara dagligen.
Ofta i gymmet, och då under vissa pass, övningar, känner jag starkt hur syretillförseln tar stopp innan styrkan. I första hand märks det under knäböjs-passen och de andra tyngre, större muskelgrupperna där stora lufttillgångar krävs för att genomföra viktiga tekniker. Jag är nyfiken på hur mycket större kapacitet jag lär besitta den dagen jag inte låter mig påverkas av rökiga lungor, hur långt jag kan dra min träning.
Även ett led i det hela är ett - i dag ganska diffust - mål jag satt upp på lång sikt; att någon gång fixa att deltaga under en veteran form av antingen AF eller FF (fitness five)(om sådant finns??).
För att kunna ens tänka dessa tankar måste jag alltså fimpa för gott och lägga ner mycket tid på att träna.
Nu älskar jag ju att träna så den biten är lugn, men jag måste som sagt, fimpa. Och det har jag börjat göra nu!
And the battle has just begun!!!!
;-)
Stort värre tror jag ej att det är.
Livet är fullt av dem - dessa små små egenheter, diffusa skiljelinjer mellan olika faser att genomgå. Vi rår inte på dem hur vi än försöker. faktum är nog, att vi inte ens är medveten om dem när de pågår, påverkar oss, briljerar med oss.
Det här med livets olika faser, fascinerar mig emellanåt. Allteftersom vi fortskrider våra liv, blir äldre med dagarna som flyter förbi oss som vatten under den berömda bron, är vi aldrig oss lika från den ena till den andra. Dagarna, alltså.
Vi tycker nog det alla någonstans inom oss, men med lite förnuft är det inte vidare svårt att se.
Men de egenheterna jag hade i tankarna just nu är hur vi utan att lägga märke till det (förrän långt i efterhand...) processar och överlever en svår sorg, förlust, en saknad. Var går gränsen för där det inte längre gör ont att tänka på den bortkomna? Är det först när vi lärt oss att vara själva i vår vardag och insätt att vi visst kan klara oss själva, utan deras hjälp eller stöd? Eller är det rent av att man själv bearbetar bort ens egen själviskhet, att man "tröttnat" på att må dåligt själv? Är gråten därför att vi överlämnats?
Tankarna kring detta har funnits i mitt liv med både jämna och ojämna mellanrum. Men inte förrän nu nyligen har jag hunnit försöka lägga dem i på pränt under "huvudstormens" procedur.
Dagsfärskt kom ideen när jag idag var förbi Lilla Hedwigs grav nere på djurkyrkogården tillsammans med Tazzmania. Vi röjde upp lite fallna barr och andra höstlöv, ryddade lite i ogräset som börjat sätta sig.
Det som då slog mig var, att det inte längre gjorde lika ont att vara där som det gjorde strax efter det att vi tog bort henne, för snart när ett år sedan. Funderingarna strök kring detta och en belysad punkt blev, vart i tiden gick den ovan nämnda skiljelinje mellan dagarna då det gjorde ont, och då det började avta?
För många av oss (ibland också däribland mig själv!) kan det räcka med att som förklaring vara, att det är en naturligt följd av att vara en emotionell människa. Det är en naturlig process, liksom. Och så är det nog förstås också. Men oansätt så måste det ligga en sorts process bakom...
Höljd av Tiden, tror jag svaren ligger. Att vi har relativt begränsade möjligheter att tränga igenom de abstrakta mönstren som råder i Tillvaron i kombination med Tid och Känslor, vill jag påstå är ett par grundvalar till att det för många av oss uteblir att söka oss djupare in i dessa tankar. Det är förvisso svårt att bege sig därhän dit inga givna svar föreligger, men det är ingalunda någon omöjlig uppgift.
Det gäller att Tro, vill jag nog välja att uttrycka det som. Genom Tron kan man uppleva stora saker. Om inte precis mirakler så åtminstone en möjlighet att uppnå en förhöjd stämning i känslors värld, våran värld, då vi ju har någonting att Tro på...
Och jag själv tror på att en betydande stor del av sorg ligger lite i sfären av det själviska som finns lite överallt i våran mänsklighet.
Värre tror jag inte att det är...
Man måste ju leva också!
Calipo-mätte mig i går på gymmet och fick där fram att jag sjunkit ytterligare nästan 3% i kroppsfetter. Ligger nu på dryga 12% vilket intygar att min träning ger resultat! Roligt!
Tidiga morgon promenader varvat med ganska hårda gym-pass (samt så där balanserad kost!) är en melodi som är relativt samstämt, inget att tala om.
Sen min förra mätning som var i februari har jag alltså sjunkit i fettvikt och gått upp 1 kilo i muskelvikt vilket jag tycker känns jättebra. Ligger nu på 84 kilo mot då 83. Alltså både upp och ner i vikt!
När jag nu ser på min träning det senaste halvåret lite drygt, så börjar jag förstå hur mycket engagemang, dedikation och insatser som krävs för de som tävlar inom fitness och kroppsbyggar idrotter. Helt galet hur de måste hålla på och offra för att nå dessa fantastiska resultat de till synes klarar. De har alla min största och fullaste respekt.
Om jag nu skall sikta in mig på ytterligare mål och förbättringar så måste jag börja se över kosten ordentligt, för det är där jag tenderar att falla. Jag gillar alldeles för mycket att inta min pizza och andra snabba, lite lätt flottiga rätter och för närvarande är jag nog inte helt intresserad av att ge upp dessa "sköna små stunder", ha ha ha...
Man måste ju leva också! Och inte bara leva utan även samleva, och vad min bättre hälft skulle tycka om jag höjde min träning ytterligare ett par snäpp, vet jag inte om jag vill tänka på just nu...
Nej, för min del är det nog viktigast att ha mest kul genom min träning och undvika "tvånget" som kan rama in det hela. Som sagt; man måste ju leva lite också!
