Borta, sen länge...
"En frid svävar in från den stillaliggande sjön där inte ens en krusning rubbar vattenspegeln.Vattenliljorna är brytpunkten mellan villan, om en himmel och vatten i ett. Skogen, som en vilande krans kring den blanka sfären, sprider sin tysta melodiösa lockelse mot den bortkomna, sargens själ, som lutad mot Pilträdets lä väntar in sin döende svan för ett sista farväl.
Han står framåtböjd på alla fyra där lungnets vatten smeker den gråsprängda stenens mörka sida. Fången av sin spegelbild förlorar han fästet om sig själv och sin historia, blint stirrande på sitt eget anlete.
Ingen kan sia om hans kärlek till livet förutom honom själv. Ett endaste vittne finns i handen och avtecknar sig som den droppen med varmt blod som stormar till den sovande sjön och dess belägenhet.
Bakom världar av sorgefulla eländen och vidriga nätter, skymtas den trasiga damen och hennes följe, likt en skära utanför sitt eget sund. Den ihåliga poesin från Uvens kammare sträcker sig långväga från, genom skogens dunkla mystik. En tankegång räcker fram sin späda näve och erbjuder för allra första gången sin rytmik att delas mellan fjärran tro på dennes annat.
Han står framåtböjd på alla fyra där lungnets vatten smeker den gråsprängda stenens mörka sida. Fången av sin spegelbild förlorar han fästet om sig själv och sin historia, blint stirrande på sitt eget anlete.
Ett minne smyger sin kropp upp längs med hans tillfälliga sinnesros avsaknad, och drar honom bakåt i tiden till dagen då hans moder var som Aftonstjärnans glöd över rymdens väldiga tak. Han ser den vita rena handen och hur den vidrörer hans kind med gracen från ärligheten källa.
Blåa ögon som sprider gnistror genom natten och ger ljuset hans entre. Den igenkännande doften lyfter upp honom genom molnens mjuka tofsar, och slungar in honom i glädjefulla melodier från barnets juvenila sökspår, efter en öppen hand.
Den får sedan tag om honom innan han upptäcker den själv, och dras varsamt in mot ett bultande varmt bröst där han infångas av varma känslor. Det sparsamt beklädda stoftet av hans moders bröst öppnar kärlekens portar på vidan gavel och bjuder in den vilsne längtan med en blomma, klädd i rött.
Ingen kan sia om hans kärlek till livet förutom honom själv. Ett endaste vittne finns i handen och avtecknar sig som den droppen med varmt blod som stormar till den sovande sjön och dess belägenhet.
Efter att ringarna växt över vattnet, sjunker droppen lamt ner mot den svarta botten och sår fröet för den förlorade drömmen. Hans sista andetag är en bön ingen andra än han själv kan ana, sedan lägger han sig på sidan för att vila..."
Skottet.
"Jag har legat här ett bra tag nu. Svedan som strålar så intensivt från bröstets vänstra sida, har börjat avta en smula, och har ersatts med en dov malande öm punkt som börjar kännas som en sten som tryckts in mellan mina revben. Även armen känns bortdomnad och på ett sätt som är svårbeskrivbar. Den känns helt enkelt mindre... Den varma smeten som burit en kvalmig, söt doft, har antagit en stel yta och drar på ett konstigt sätt i huden. Jag har under hela morgonen försökt resa mig upp. Tanken kretsar hela tiden i mig att jag vill härifrån, men ingen av mina lemmar lyder mina allt mer desperata ordrar.
Sen ett tag tillbaka har jag börjat frysa ganska intensivt. Det märks i hela min kropp. Ändå kan jag inte röra mig ur fläcken. Jag ser tydligt hur morgondimman rullar in över mig här jag ligger på min rygg och studerar färgspektren som dansar med jämna rytmer över det allt ljusare himlavalvet, som pärlmofärgade trådar av gryning som sträcker sig i vackert mönster från den punkt jag inte ser, men som jag anar är den böjda horisonten.
Ögonen känns torra, väldigt torra, tillochmed. Och när jag tänker efter så kan jag ej minnas att mina ögonlock heller har varit i bevegelse denna morgon.
Sen ett tag tillbaka har jag börjat frysa ganska intensivt. Det märks i hela min kropp. Ändå kan jag inte röra mig ur fläcken. Jag ser tydligt hur morgondimman rullar in över mig här jag ligger på min rygg och studerar färgspektren som dansar med jämna rytmer över det allt ljusare himlavalvet, som pärlmofärgade trådar av gryning som sträcker sig i vackert mönster från den punkt jag inte ser, men som jag anar är den böjda horisonten.
Ögonen känns torra, väldigt torra, tillochmed. Och när jag tänker efter så kan jag ej minnas att mina ögonlock heller har varit i bevegelse denna morgon.
En sandig tendens till en antydning, om att tårkanalerna satts ur spel rör sig i mig, där jag hela tiden ligger och faktiskt stirrar rakt upp i, ok det är ett vackert morgonspel som för sig går där ovanför, men ändå - ingenting. De enda ljuden som når mina öron, som också är glädjande att de fungerar, är vindens sus när den letar sina vägar genom grässtråna som finns överallt omkring mig. Jag känner hur min pannlugg ligger och borstar min panna och hur ett ensligt hårstrå viftar irriterande i mitt ena öga. Någonting obestämbart och även det en stelnad massa, ligger i ett tätt stråk från min näsa över munnen och tagit sig ner över hakan och delar av halsen.J ag börjar frysa ännu mer, känner jag nu....
Förmodligen stiger solen över åskammen just i denna stund, för nu kittlas ett värmestråk över de yttersta kanterna av min kropp. Där det fladdrande håret strök tidigare och börjat ge sken av sveda även där, sprider sig numera en känsla av välkomnande smekningar av någonting nytt. I brist på annat, så väljer jag att kalla det för värme, fastän jag märker att jag bärer en frostbiten stomme som tar sitt antågande genom min inre kärna. Jag försöker återigen att resa på mig, den här gången av ren nyfikenhet, för jag tror mig ana en vacker gryning utspela sin otämjbara monolog framför mina felriktade ögon.
Förmodligen stiger solen över åskammen just i denna stund, för nu kittlas ett värmestråk över de yttersta kanterna av min kropp. Där det fladdrande håret strök tidigare och börjat ge sken av sveda även där, sprider sig numera en känsla av välkomnande smekningar av någonting nytt. I brist på annat, så väljer jag att kalla det för värme, fastän jag märker att jag bärer en frostbiten stomme som tar sitt antågande genom min inre kärna. Jag försöker återigen att resa på mig, den här gången av ren nyfikenhet, för jag tror mig ana en vacker gryning utspela sin otämjbara monolog framför mina felriktade ögon.
Kaskader av nysprungen färg-glans som alla kastas i vågor över mig, och där mörkret nu jagats bort av det inbjudande och friska nya vidunder av en dag, öppnar nu sin ridå för de lomt seglande fåglarna.
Långa trötta och segdragna cirklar av flaxande, spejande fjäderfän, tecknar sina mönster ovanför mig, och för första gången sedan.... ja jag minns inte riktigt - börjar mina varningsklockor klämta högt i mina sinnen.
En förnimmelse tränger sig fram kring minnets brustna borg, och jag minns med ett att dimman som flöt så beundransvärt och mystiskt ikring mig för en tid sedan, inte var vad det såg ut som, utan de sista resterna från bränt krut.
Långsamt sugs jag tillbaka till min egen värld och minns att krevaden som slog mina drömmar i spillror, var alldeles sann. Slagfältets offergifter är en del av mig och jag .....har blivit en del av det."
Långsamt sugs jag tillbaka till min egen värld och minns att krevaden som slog mina drömmar i spillror, var alldeles sann. Slagfältets offergifter är en del av mig och jag .....har blivit en del av det."
Jag har ofta undrat hur det skulle känts om skottet gått av, den där dagen i Fruängen för ett antal år sedan. Kanske inte så mycket tankar kring den smärtbild som nog förmodligen skulle infunnit sig, utan snarare den efterspelande effekten kulan skulle haft på mitt påföljande liv. Ganska skrämmande tankar att boltra sig med mellan varven och tacksamt att kunna nöja mig med just tanken...
marginalerna som berör oss genom livets gång är ohyggligt finslipade och allt man har idag skulle lika väl varit försvunnit för länge sen, eller vice versa; det ödet jag är utmätt, kunde likväl varit någon annans, och den andras lika väl varit min egen.
Jag finner stort lugn i ett låta blicken vandra bakåt i tiden och ibland genuppleva episoder som präntats in i mitt minne med nära nog flammande eld.
Dessa resor är inte alltid lika roliga men så behöver de inte heller vara det. Lika mycket som de är av olika kvaliteter och omfång, så är de en del av mig och kommer så också alltid att förbli.
Funderingar av den här sorten har resulterat i ett antal små-berättelser av den ovanstående sorten, och hjälper mig alltså att arbeta bort "de små knivarna" kring minnet. Det finns ett stort antal sådana i mitt "bibliotek och jag vette tusan när flödet tänker sina...
Innehållet är faktiskt sekundärt.
"Mellan de fritt fladdrande tygen kring klädstrecken står hon. Fickorna i hennes förkläde är tyngda av klädnypor. Dagen är varm i högsommarns gunst och välsignad med en sval, lekande bris. Färgerna bär på ett rikt följe av variationer som lättsamt spelar sina mönster i vindens ljudlösa musik. Sommarens spekter gnistrar.
Ett småstadsiver bekläder bakgrunden i pittoreska nyanser krönt av måsarnas skrikande spel under en molnfri blå himmel. Någonstans i en tänkt bakgrund låter ett barns skratt genom luften. Någonstans bortom dessa vajande tvättstreck brummar en linjebuss förbi på en osynlig väg. Luften är till bredden fylld med blomstoft och grönska, ny-klippt gräs hänger tjockt i värmen. En fjäril dansar febrilt förbi och är lika snabbt försvunnen för ögat.
Trots denna undersköna bild döljer sig en tyngd i varande. Gömd i nuet ligger ett monster och grinar illa. Som om tiden avstannat lämnar tanken sitt spelrum i ett slutet ögonblick mellan pastellfärgade lakan och svartblommiga örngott.
Trots denna undersköna bild döljer sig en tyngd i varande. Gömd i nuet ligger ett monster och grinar illa. Som om tiden avstannat lämnar tanken sitt spelrum i ett slutet ögonblick mellan pastellfärgade lakan och svartblommiga örngott.
Mitt i en svepande brisgust stannar verkligheten till medans världen runt omkring fortsätter spinna fritt omkring. Sången tar slut och bakifrån entrar mörkret scenen med mullrande steg och frostbiten vind.
Fruktan griper tag om ett brutet samvete i samma sekund som fjärilen förvandlas till det pulserande eldklot, som kräver sin attribut i form av ett syndigt liv. Bakom hennes blåa ögon som stillnat i momentet, vräker sig syndafloden fram och spräcker hinnan mellan världarna. Den förgjorda lusten stänker ner hennes nytvättade tyger och lämnar efter sig blodiga brottstycken om sitt förgångna svek mot sin man och deras tre ovetande barn.
Ett barns påbörjande oskyldigt skratt, letar sig varsamt upp i hennes innersta innan det sliter sönder hennes hjärta med sin förtvivlade insikt, om att hans mor bedragit hela hans kristalliserade värld. Lika snabbt har han försvunnit i ångor som en tår drabbad av en öppen eld. Hennes knän ger efter för tyngden hon låter dom bära, och hon faller ihop som en säck.
Sommarklänningen lägger sig som en krans kring henne där hon sitter med sitt ansikte begravd i sina skakande händer. Gräsmattan rycks loss från sin samtid och blir till rostsprängda spikar och penetrerar hennes solbrända hy.
Giftet sprids med nyheten om det gravida skötets vanmakt över otrohetens variga flin. Yrseln tar sig över hennes ynkliga hinder och smärtan visar inga hänsyn överhuvudtaget. Bakom står hennes åtta åriga dotter med förskräckt min och undrar frågande vad som står på. Lögnen är den vän i nöden där hon klänger sig fast likt en skeppsbruten kring sin mast.
"Ingenting, kära du, ingenting" hör hon sina ord förtydliga utan kraft, kunda möta sin dotters skräckslagna ögon. Illamåendet sväller inom henne och skammens tsunami får lungorna att skrika efter syre.
På uppfarten till huset hör hon sin mans bil göra entre på scenen, och en kråka kraxar lyckligt från äppelträdets blommiga topp..."
På uppfarten till huset hör hon sin mans bil göra entre på scenen, och en kråka kraxar lyckligt från äppelträdets blommiga topp..."
Mörkret är nog en sak. Den svarta skräckinjagande känslan som hotar dränka en som människa med sitt kväljande, förpestande tryck, som leder en djupt ner i den egna undergrund som bottenlöst ryms inom alla och envar.
Det är -återigen! - svårt att ibland punktmarkera det hav av känslor som för jämnan styr oss. Jag har sagt det förut och måste upprepa det igen. Till min hjälp för att uppnå min inre balans, tar jag den lilla berättelsens krafter. Dess innehåll är enbart av sekundär betydelse, ty känslan den rymmer är det som spelar roll. Fruktans alla ansikten kan kännas igen i världens alla ögon - de som lyser även i det klaraste solsken vi någonsin skådat...
Det handlar om att bli hel som människa i en värld där splitter finns, och alltid kommer att finnas. Det handlar om att förstå sina brister och alla de tillkortakommanden som som delar sinnena till mikropartikler och som genom årens gång låtit sig spridas för vinden... Det handlar om att bearbeta!
Det lilla, O`det lilla!
"För att alltet skulle komma till sin rätt behövde han se sig lite mera om i rummet. Det var aldrig hans vana trogen att bara bläddra planlöst genom litterärt verk, utan tiden tog han till sitt verktyg och gav sig själv lika stora möjligheter till förståelse som han trodde skaparen bakom raderna gjorde sig. Det var en sorts rättvisa han tog för givet även när det handlade om sin absoluta omgivning.
Samtidigt lades allt som oftast naturens inverkan med i sammanhanget, likt en pusselbit, en ingrediens till den närvaro som tycktes speglas i hans tillvaro. Ingenting hade någonsin varit av en så enkelsidig karaktär att det kunde förbises i en handvänding, mycket kunde tillskrivas den kvaliteten.
Så han bekantade sig med bänken som han fann tilltalande. Omsorgsfullt valdes den ut bland de andra som utgjorde halvcirkeln i det angränsande park och- grönområde, dock vette denna ut mot vattnet som gnistrade så briljant i hans ögon, vilket gjorde att utslaget inte blev av någon större utmaning.
Det låg så mycket i sådana stunder av stillhet, frid och läsvänlig ro. Han lade ner ovanligt mycket energi, det visste han, i att anpassa sin vardag till sitt eget lilla teatraliska scenverk med sig själv som huvudrollinnehavare. Det föll på sin plats i naturlig anda, tyckte han, då det ju var hans närvaro i de romaner han tog del av,l ade sin tid i och blev på så sätt tillkortakommande den verkliga världen.
Detta bekymrade honom föga. Knappt registrerade hans medvetande varningsflaggan när tanken kring "syndromet" (det var så han valde att beteckna detta) studsade illvilligt mot detta och försökte så ett frö av oro i honom. Tacksam som han var över sin egen viljestyrka, insåg han hur starkt han stod mot påtryckningarna från den sentimentala världen. Det fanns ingen plats för sånt trams mellan pärmarna på den bok han kallade sitt "yttersta mål", en friserad formulering han jobbade på att få integrerad i sitt vokabulära nätverk så småningom.
I ögonen som lyfte hans syn verkade det liv han tillförts så oändligt vackert - särskilt under solens körslag av värmande strålar och flyktiga och på intet sätt störande små bomullsmoln svävande på himlen. Av erfarenhet tillskrev sin egenhändiga tid till morgonen (oftast i allafall) då ensamheten rådde i sin fulländelse. Endast fjäderfäna färgade konturerna i omgivelsen med sina ivriga liv och med hans tillstånd, lät han kalla dem statister i det spel han fann tillgängligt mellan de omsorgsfullt berättade raderna.
Hur egoistisk han framstod för sin närmaste omgivning fanns inte ens noterat i hans uppfattningsregister, och skulle så aldrig heller göra. För det var han och hans böcker som lyfte upp meningen med tillvaron. Utan dem, ingen honom och ingen honom var kort och gott inget alternativ. Det fanns de som vägrade inse det han såg, som inte var kapabla att leta rätt mellan dessa gyllene bokstäver, som faktiskt kände sig illamående och blev yra av tecknen som tillskrevs rytmen i ett förtäljande. Avskyn som detta födde var han en mästare på att avväpna (i sitt stilla sinne!) och flera gånger än han egentligen ville eller kunde erkänna, fann han sitt eget lekamen glatt emanciperande med dessa dolda faror. Även så hans egna familjmedlemmar, föll under detta - osynliga - onda ögat (dock med goda avsikter vilandes i bunn!) .
Han slog igen boken och höll den omsorgsfullt mellan sina händer. Den råa hårdpappen strävade mot fingrarnas hud och han kände sig upprymd över upplösningen som han lärt sig skåda i förväg. Upphetsningen blev han dock aldrig riktigt klok på, men insöp dessa trådar av välbehag som vilken drog som helst.
Han lutade sig bakåt mot ryggstödet som tenderade skava honom i nackgropen, men fäste sig inte vid det nämnvärt.
Blicken lät han rulla över fjärden som inte visade sina muskler för dagen. Stille försökte han lyssna till klunkandet från bädden som låstes precis utom synhåll. Andetagen drogs in i djupet och endorfinerna svämmade ut i hans system. En lycklig man vid en parkbänk, sade han högt till den lilla lärkan som trippad vid hans fötter..."
Det finns ingen ände på hur mycket liv och glädje det lilla i våran vardag kan ge oss, tillföra våra liv som sen länge kanske, har börjat verka tyngande och strävsamt. Gömd bakom känslor som inte ens kunnat definieras bolmar tyngder som till kanske syvende och sist knäcker våra ryggar, böjer våra nackar eller så småningom, får ens knän att ge vika i den allt hetsigare och råare värld vi tagit del av (bristande hjärtan...).
Samtidigt lades allt som oftast naturens inverkan med i sammanhanget, likt en pusselbit, en ingrediens till den närvaro som tycktes speglas i hans tillvaro. Ingenting hade någonsin varit av en så enkelsidig karaktär att det kunde förbises i en handvänding, mycket kunde tillskrivas den kvaliteten.
Så han bekantade sig med bänken som han fann tilltalande. Omsorgsfullt valdes den ut bland de andra som utgjorde halvcirkeln i det angränsande park och- grönområde, dock vette denna ut mot vattnet som gnistrade så briljant i hans ögon, vilket gjorde att utslaget inte blev av någon större utmaning.
Det låg så mycket i sådana stunder av stillhet, frid och läsvänlig ro. Han lade ner ovanligt mycket energi, det visste han, i att anpassa sin vardag till sitt eget lilla teatraliska scenverk med sig själv som huvudrollinnehavare. Det föll på sin plats i naturlig anda, tyckte han, då det ju var hans närvaro i de romaner han tog del av,l ade sin tid i och blev på så sätt tillkortakommande den verkliga världen.
Detta bekymrade honom föga. Knappt registrerade hans medvetande varningsflaggan när tanken kring "syndromet" (det var så han valde att beteckna detta) studsade illvilligt mot detta och försökte så ett frö av oro i honom. Tacksam som han var över sin egen viljestyrka, insåg han hur starkt han stod mot påtryckningarna från den sentimentala världen. Det fanns ingen plats för sånt trams mellan pärmarna på den bok han kallade sitt "yttersta mål", en friserad formulering han jobbade på att få integrerad i sitt vokabulära nätverk så småningom.
I ögonen som lyfte hans syn verkade det liv han tillförts så oändligt vackert - särskilt under solens körslag av värmande strålar och flyktiga och på intet sätt störande små bomullsmoln svävande på himlen. Av erfarenhet tillskrev sin egenhändiga tid till morgonen (oftast i allafall) då ensamheten rådde i sin fulländelse. Endast fjäderfäna färgade konturerna i omgivelsen med sina ivriga liv och med hans tillstånd, lät han kalla dem statister i det spel han fann tillgängligt mellan de omsorgsfullt berättade raderna.
Hur egoistisk han framstod för sin närmaste omgivning fanns inte ens noterat i hans uppfattningsregister, och skulle så aldrig heller göra. För det var han och hans böcker som lyfte upp meningen med tillvaron. Utan dem, ingen honom och ingen honom var kort och gott inget alternativ. Det fanns de som vägrade inse det han såg, som inte var kapabla att leta rätt mellan dessa gyllene bokstäver, som faktiskt kände sig illamående och blev yra av tecknen som tillskrevs rytmen i ett förtäljande. Avskyn som detta födde var han en mästare på att avväpna (i sitt stilla sinne!) och flera gånger än han egentligen ville eller kunde erkänna, fann han sitt eget lekamen glatt emanciperande med dessa dolda faror. Även så hans egna familjmedlemmar, föll under detta - osynliga - onda ögat (dock med goda avsikter vilandes i bunn!) .
Han slog igen boken och höll den omsorgsfullt mellan sina händer. Den råa hårdpappen strävade mot fingrarnas hud och han kände sig upprymd över upplösningen som han lärt sig skåda i förväg. Upphetsningen blev han dock aldrig riktigt klok på, men insöp dessa trådar av välbehag som vilken drog som helst.
Han lutade sig bakåt mot ryggstödet som tenderade skava honom i nackgropen, men fäste sig inte vid det nämnvärt.
Blicken lät han rulla över fjärden som inte visade sina muskler för dagen. Stille försökte han lyssna till klunkandet från bädden som låstes precis utom synhåll. Andetagen drogs in i djupet och endorfinerna svämmade ut i hans system. En lycklig man vid en parkbänk, sade han högt till den lilla lärkan som trippad vid hans fötter..."
Det finns ingen ände på hur mycket liv och glädje det lilla i våran vardag kan ge oss, tillföra våra liv som sen länge kanske, har börjat verka tyngande och strävsamt. Gömd bakom känslor som inte ens kunnat definieras bolmar tyngder som till kanske syvende och sist knäcker våra ryggar, böjer våra nackar eller så småningom, får ens knän att ge vika i den allt hetsigare och råare värld vi tagit del av (bristande hjärtan...).
Vi kan aldrig komma undvikande ifrån detta hur vi än vrider och vänder oss, men det är möjligt att få till en skonsam salva att smörja våra själar med, någon aningen emellanåt. Bara vi vill se det... som finns runt om oss...
Spridd för världens alla vindar!
"Inom tidens ramar letar sig den försmädade fram i ett dunkel av inkohorenta dimmor. En avlägsen och drömlös närvaro sprider sitt omfång, där inkognito är den gällande klädseln för den sömndruckna. Det flytande stadiet övervägar den helhet jag aldrig förstod, min vän blev under tiden bortförd av den galnas revanchslystna närvaro.
I ensamhet spatserar jag numera över åkrar av ruttnande grödor under den frånvarande solens helgedom.
Samtidigt, på den reviderade sfärens knappmätiga sida, vandrar min skugga i sitt sökande efter ett hem. Inte enbart för oss båda, men utan tvivel också för samariten som burit våra gemensamma hjärtan i symbios för den mörka tidens våndor, dagarna innan nerslaget stolt förkunnade sitt segertåg över stäppens oändlighet.
Hur kommer det sig då, frågar sig blästen som numera kuvar mitt förtroende för dagern, att ingen annan kom till våran undsättning då ridån föll med det dalande ljuset och vek sina symtom i det strilande regnet?
Evigheten, säger du då, talar för sig själv och ingen annan - ett påstående jag inte helt kan sätta min lit till. Inte nu, då vandraren i mig vädrar sina rotlösa vyer i detta guds-förlista land.
Ingen härlighet kan längre sjunga i min sömn då löftet brutits genom klockornas dementa spel, för det liv jag aldrig erbjöds. Nej, det blev aldrig som det stod skriven i de sånger som förgyllde min barndoms körer; ingen gud skulle någonsin stå mig bi, värnande om den späda naivitet jag så hastigt passerade och lämnade blödande efter mig den där vidriga vinterdagen.
Minnets katakomber lägger sig frusslaget kring mitt hopp och förpassar mig in i den dömda dagen...."
Självömkan för mig, för min egen del gömmer jag mellan rader som kan se ut ungefär så här. De känslor raderna gömmer, höljer står mig stort i hjärtat och tillhör väl ingen annan än mig.
Mot tiden då mitt bättre vetande stod halverat till sin storlek mot i dag, hanterar jag allt i min väg på ett mer tilltalande sätt. Det gynnar själen till den grad att jag numera kan lägga ner "det oroliga" på en bit papper (eller som i detta fallet, en blogg...) och istället förstå min egen kännedom om mig själv i ett allt klarare ljus.
Jag kan gärna dela med mig, men på mitt sätt, genom mina ord för, när allt kommer omkring, så är det ju ingen annans än mina känslor som i så alldeles för lång tid legat spridd för världens alla vindar...
I ensamhet spatserar jag numera över åkrar av ruttnande grödor under den frånvarande solens helgedom.
Samtidigt, på den reviderade sfärens knappmätiga sida, vandrar min skugga i sitt sökande efter ett hem. Inte enbart för oss båda, men utan tvivel också för samariten som burit våra gemensamma hjärtan i symbios för den mörka tidens våndor, dagarna innan nerslaget stolt förkunnade sitt segertåg över stäppens oändlighet.
Hur kommer det sig då, frågar sig blästen som numera kuvar mitt förtroende för dagern, att ingen annan kom till våran undsättning då ridån föll med det dalande ljuset och vek sina symtom i det strilande regnet?
Evigheten, säger du då, talar för sig själv och ingen annan - ett påstående jag inte helt kan sätta min lit till. Inte nu, då vandraren i mig vädrar sina rotlösa vyer i detta guds-förlista land.
Ingen härlighet kan längre sjunga i min sömn då löftet brutits genom klockornas dementa spel, för det liv jag aldrig erbjöds. Nej, det blev aldrig som det stod skriven i de sånger som förgyllde min barndoms körer; ingen gud skulle någonsin stå mig bi, värnande om den späda naivitet jag så hastigt passerade och lämnade blödande efter mig den där vidriga vinterdagen.
Minnets katakomber lägger sig frusslaget kring mitt hopp och förpassar mig in i den dömda dagen...."
Självömkan för mig, för min egen del gömmer jag mellan rader som kan se ut ungefär så här. De känslor raderna gömmer, höljer står mig stort i hjärtat och tillhör väl ingen annan än mig.
Mot tiden då mitt bättre vetande stod halverat till sin storlek mot i dag, hanterar jag allt i min väg på ett mer tilltalande sätt. Det gynnar själen till den grad att jag numera kan lägga ner "det oroliga" på en bit papper (eller som i detta fallet, en blogg...) och istället förstå min egen kännedom om mig själv i ett allt klarare ljus.
Jag kan gärna dela med mig, men på mitt sätt, genom mina ord för, när allt kommer omkring, så är det ju ingen annans än mina känslor som i så alldeles för lång tid legat spridd för världens alla vindar...
Allt jag begär...av mig själv.
Jag gillar inte tanken kring att det skall stå sådan "oerhörd respekt" ut av min (och i det, alla andras!) ämne att tillfriskna från drogmissbruket. Jag ser det som högst överskattat, ja nästan på gränsen till absurd, att höja detta till en övermänskilg nivå.
Lika skrattretande som att ta klivet in i missbruket, så är det inte mer än självklart att jag skall fixa mig ut därifrån också. No more no less, helt enkelt...
Den människan man utvecklas att bli genom livets trånga och ofta svåra gång, kan inte rättfärdiggöra ett tillstånd insvept i droger där man låter sig ligga flytande i knarkets flöden. Penetrerad av allsköns föreställningar om hur synd det är om mig, om hur hjälpeslös jag är i detta "fruktansvärt orättvisa" vi kallar livet, och hur förlorad jag är i det samma.
Det finns inte på världskartan att duka under för en dålig barndom eller föräldralöshet eller andra upplevelser som kräver stora attributer av en. Det räcker helt enkelt inte. Om jag lever, anser jag mig själv vara värdig min egen existens och därigenom överlevnad.
Det är inte bara på "den hårda sidan" livet är hårt, det är hårt även "på den goda sidan", vilket kan vara svårt att ha i åtanke. När man säger att livet är hårt, så är det hårt vart man än skulle vända sig...
Så, jag tycker inte alls det är märkvärdigt om man har befunnit sig i ett djupt missbruk och hittat vägen tillbaka, ut därifrån. Visst kan man (och det gör jag också, i allra högsta grad) vara glad och lycklig över att man tagit sig genom nålögat, men det är inte mer än så, för min del i alla fall...
Jag räknar inte dagar, månader eller tar brickor för min nykterhet, jag lever livet mitt dag för dag och det håller mig på lyckans sida och det är allt jag begär...av mig själv!
Lika skrattretande som att ta klivet in i missbruket, så är det inte mer än självklart att jag skall fixa mig ut därifrån också. No more no less, helt enkelt...
Den människan man utvecklas att bli genom livets trånga och ofta svåra gång, kan inte rättfärdiggöra ett tillstånd insvept i droger där man låter sig ligga flytande i knarkets flöden. Penetrerad av allsköns föreställningar om hur synd det är om mig, om hur hjälpeslös jag är i detta "fruktansvärt orättvisa" vi kallar livet, och hur förlorad jag är i det samma.
Det finns inte på världskartan att duka under för en dålig barndom eller föräldralöshet eller andra upplevelser som kräver stora attributer av en. Det räcker helt enkelt inte. Om jag lever, anser jag mig själv vara värdig min egen existens och därigenom överlevnad.
Det är inte bara på "den hårda sidan" livet är hårt, det är hårt även "på den goda sidan", vilket kan vara svårt att ha i åtanke. När man säger att livet är hårt, så är det hårt vart man än skulle vända sig...
Så, jag tycker inte alls det är märkvärdigt om man har befunnit sig i ett djupt missbruk och hittat vägen tillbaka, ut därifrån. Visst kan man (och det gör jag också, i allra högsta grad) vara glad och lycklig över att man tagit sig genom nålögat, men det är inte mer än så, för min del i alla fall...
Jag räknar inte dagar, månader eller tar brickor för min nykterhet, jag lever livet mitt dag för dag och det håller mig på lyckans sida och det är allt jag begär...av mig själv!
Den sprungna rosen...
Bilden är lockande; att frysa en tanke och låta sig boltra kring den klarsynta helhet som ofta döljs där inne i sin fulländning, den splittrade sekund den är aktiv.
Kunde man det, vore mycket vunnet och mycket redan kvästats i sin skära linda. Ingen kan detta dock, men med tanken kan man alltid leka...
Kunde man det, vore mycket vunnet och mycket redan kvästats i sin skära linda. Ingen kan detta dock, men med tanken kan man alltid leka...
Att förstå mig och min omgivning, som lika bräcklig som skuggan jagas bort av det brinnande ljus, har gett mig den fördel i tanken jag behövt. Allt finns däri, allt som behövs för att vara en lycklig en i en alldeles för sträng och osynkroniserad värld, en värld som mer och mer hamnar på glid, blir ostabil på kanten till att verka ohanterbar för den enkla lilla människan.
För det är mycket som skall dragas ihop, flätas samman och bilda mönster - ens eget mönster att leva i och fröjdas. Svårt är det att danna en helhet i sig själv på förutsättningar som egentligen inte finns eller har funnits. Och de beröringspunkter man ofrånkomligt stöter i hop med längs vägen, har man aldrig riktigt klarhet vid...
Jag kan aldrig påstå mig vara någon "övermänniska" på något sätt och vis. Mängder med erfarenheter talar mig rakt i mot (som tur är!), och mina fall har varit många under årens lopp. Det man lär sig på både gott och ont genom att skåda livets visa sten är, inte först och främst att hantera skedets gång, utan att uppleva dem. Hur man blir som individ därefter finns inga facitsvar till och kommer nog inte finnas heller. Man lär sig uppleva dem, det är ett som är säkert!
Från början är allt frid och fröjd, sen dör man lite i taget allteftersom livets gilla gång fortskrider. Vi entrar olika världar längs med vår egen och inga garantier finns för att man skall kunna ta sig ur den andra och vidare i sin egen. Men oansätt är ett liv alltid ett liv och det skall levas på de premissar det sätts i, och en upplevelse kommer alltid att vara just en sådan: en upplevelse...
Vi får alla räkna våra steg utifrån var vi gått och kan endast hämta våra referenser däri.
Sedan, om man nu väljer (eller uppnår möjligheten!) att träda in i nya omgivningar långt borta från sina egna, vanda ramar, påbörjas omedelbart en process att bilda om sitt naturliga vara. Egendomlig är denna förvandling, som att spatsera mellan konstverk ur motsträvande genres. Ett fantastiskt skådespel nästan, där man numera lever ut sitt livs största och kanske starkaste roll.
Men i slutändan vänder vi oss alla åt samma mål, mening, syfte; jordens mörka hål, den sista vilan som efter den långa strävan nog känns som den mest välkomna gest från livets ljuskälla...
Den sprungna rosen från hjärtats klaraste källa, kan äntligen i lugn och ro få dö bort och vissna, låta sin plats komma till förfogande åt en ny klar stjärna...
Från början är allt frid och fröjd, sen dör man lite i taget allteftersom livets gilla gång fortskrider. Vi entrar olika världar längs med vår egen och inga garantier finns för att man skall kunna ta sig ur den andra och vidare i sin egen. Men oansätt är ett liv alltid ett liv och det skall levas på de premissar det sätts i, och en upplevelse kommer alltid att vara just en sådan: en upplevelse...
Vi får alla räkna våra steg utifrån var vi gått och kan endast hämta våra referenser däri.
Sedan, om man nu väljer (eller uppnår möjligheten!) att träda in i nya omgivningar långt borta från sina egna, vanda ramar, påbörjas omedelbart en process att bilda om sitt naturliga vara. Egendomlig är denna förvandling, som att spatsera mellan konstverk ur motsträvande genres. Ett fantastiskt skådespel nästan, där man numera lever ut sitt livs största och kanske starkaste roll.
Men i slutändan vänder vi oss alla åt samma mål, mening, syfte; jordens mörka hål, den sista vilan som efter den långa strävan nog känns som den mest välkomna gest från livets ljuskälla...
Den sprungna rosen från hjärtats klaraste källa, kan äntligen i lugn och ro få dö bort och vissna, låta sin plats komma till förfogande åt en ny klar stjärna...
Den jag är i dag, har jag aldrig varit!
Den Gamla Byn ja, och allt vad den innebär och rymmer för mig...
Till en början förstod jag rösterna som de hatfyllda, vedervärdiga förkunnelser om tapta dagar och och den rena smärta som endast ville mig illa. Sedan de dagar har tonen skiftat i den takt mitt eget liv gjort det samma och övergången, den mjukaste av dem alla till kärlek.
Att ens börja rota runt i dessa känslor den hyser i mig är egentligen helt uteslutet, men jag kan inte låta bli, kan aldrig låta vara att återkomma till den - mest i mina tankar, för där kan jag på ett mjukare sätt hantera min vilja att separera det onda mot det goda, som visst finns i mängder, även det. Och det är det som utgör själva kärnan: det vivida känslospelet som likt den varmaste av stormvindar piskar upp och över mig i skiftande byar, ideligen beblandad med skratt och gråt, glädje och sorg.
Likafullt står den på något sätt över mig, tornar vida över min vilja att blunda för dess existence, närvaro i mitt liv. Jag har nog kommit fram till, även om det fortfarande står mig svårt att inse det på egen hand, att den aldrig vill lämna mig. Förmodligen är det jag som aldrig tillåtit den att ta farväl, fastknuten som jag är genom de emotionella band som jämnt och ständigt knyter mig fast vid dess pir...
Som jag ser ut rent känslomässigt, skulle det varit mig en barnalek att göra mig fri. Men inom mig ljuder rösten som aldrig förr, och allt starkare med tiden har den arbetat sig upp och fram i mig, och jag står handfallen utan förmågor att låta mig fri gå.
Likafullt står den på något sätt över mig, tornar vida över min vilja att blunda för dess existence, närvaro i mitt liv. Jag har nog kommit fram till, även om det fortfarande står mig svårt att inse det på egen hand, att den aldrig vill lämna mig. Förmodligen är det jag som aldrig tillåtit den att ta farväl, fastknuten som jag är genom de emotionella band som jämnt och ständigt knyter mig fast vid dess pir...
Som jag ser ut rent känslomässigt, skulle det varit mig en barnalek att göra mig fri. Men inom mig ljuder rösten som aldrig förr, och allt starkare med tiden har den arbetat sig upp och fram i mig, och jag står handfallen utan förmågor att låta mig fri gå.
Till en början förstod jag rösterna som de hatfyllda, vedervärdiga förkunnelser om tapta dagar och och den rena smärta som endast ville mig illa. Sedan de dagar har tonen skiftat i den takt mitt eget liv gjort det samma och övergången, den mjukaste av dem alla till kärlek.
Hat och kärlek, dessa bröder förenade mig återigen kring denna Stad där mitt barnaguld ligger vilandes i hopp om en återstod av den dag som varit...
För sen den dagen jag flydde dess ringmur och lämnade allt, slutade aldrig ljusspåren att lysa efter mig - för mig. För i dag, hur mycket jag än vill slippa återväcka det jag i åratal nu försökt glömma, ser jag sanningen på ett annorlunda vis än på väldigt väldigt länge!
För sen den dagen jag flydde dess ringmur och lämnade allt, slutade aldrig ljusspåren att lysa efter mig - för mig. För i dag, hur mycket jag än vill slippa återväcka det jag i åratal nu försökt glömma, ser jag sanningen på ett annorlunda vis än på väldigt väldigt länge!
Jag slås även av att sanningen inte kan vara annat än konstant och att jag själv har haft fel under tidens gång. Jag är själv förloraren i mitt liv och får ta konsekvenserna efter det. Det jag har missat vill för all tid vara oåterkalleligt, både för mig och för henne. Men jag kan bara ta min sida i beaktning, se det från mitt håll som en förklaring för det djup jag sjönk ner i och försvann...
Som den fege singlade jag ner i undergrunden som det fallna, färgsprängda löv om höstens vindars rift...
Men den person jag är i dag har jag aldrig förut varit, och härifrån är allt jag kan göra att ta om mig själv i från början. Om chansen någonsin kommer vill jag inte veta av i dag, utan den frågans svar får ligga i vinden och ruva sin tid, bäst den vill.
Allt jag vet är att i dag står jag nog starkare än någonsin förut och bäddar min grund i det tysta. För i det tysta gillar jag att hålla mig, där känner jag mig själv bäst, utan anspråk, krav eller fördömanden...
"Det enda rätta för mig..."
För det är strängt i och kring Grimstad för min del, som nog framkommit innan. Men en aldrig tidigare benämnd dimension i min "fruktan för omgivningen", är vetskapen om min dotter som bor där. Jag är fylld till bredden av odefinierbara känslor inför detta, men kan med god tro luta mig tillbaka mot det beslut som togs den gång, för runt snart tjugo år sedan.
Jag har inte tagit del av hennes liv, uppväxt och utveckling utan det har en annan familj gjort och det också med bravur.
Det lilla jag lärde känna hennes mamma innan våran kontakt bröts itu, ingav mig den tunga vetskapen att allt var i sina rätta, goda händer. I senare eftertid har jag förstått - med glädje - att en ny familj har bildats och att hon, Jannicke fått en god och trygg far i sitt liv. Ingenting kan glädja mig och rofylla mig mera än just detta! Den jag har varit skulle aldrig kunnat vara det...
Jag skulle aldrig för någonting i världen kunna gripa in och lägga fram mina orimliga krav genom att förstöra det de byggt upp i alla år, inte någonsin...
Det lilla jag lärde känna hennes mamma innan våran kontakt bröts itu, ingav mig den tunga vetskapen att allt var i sina rätta, goda händer. I senare eftertid har jag förstått - med glädje - att en ny familj har bildats och att hon, Jannicke fått en god och trygg far i sitt liv. Ingenting kan glädja mig och rofylla mig mera än just detta! Den jag har varit skulle aldrig kunnat vara det...
Jag skulle aldrig för någonting i världen kunna gripa in och lägga fram mina orimliga krav genom att förstöra det de byggt upp i alla år, inte någonsin...
Jag har förspelat mina möjligheter till detta för så länge sedan och har förstått det sedan lika lång tid tillbaka. Jag känner inte heller någon bitterhet överför detta faktum utan väljer att se det ljusa i det att de har det gott i livet och nöjer mig med det.
Ingalunda, inom mig ser jag ofta känslan kring en dotter, en människa. Inte är jag total förblindad för det hela och följer naturligtvis "scenen" från håll, utom räckhåll för någon och helt utan ingripande ställning. Jag kan med spänning beskåda en bild och gilla det som syns på mitt eget "hemliga lilla vis", men att gripa in och lägga fram någon form av krav, skulle jag aldrig få för mig att göra. Det ligger inte i min rätt!
Förmodligen är det här det enda jag idag känner mig knuten till i den Gamle Byn Grimstad. Hur paradoxalt det än måste låta; livet är det som bejakar döden och dess betydelse för mig...
Grimstad har fått ett nytt ansikte för mig i och med henne. Den kamp som pågått sedan mina barndomsår där staden ägt skimmer av alkoholism, misär och död, lyser nu ett annat mycket vackrare ljus upp över den dammiga och molngråa himlen, hur jag än ser på det.
Oansätt min roll, mitt deltagande eller avsaknaden av det, så ligger det i dag en ny och oanvänd kraft bakom byens sillhuett. Den syns så för mig, förmodligen genom min vetskap om hennes existence - vilket är bra nog, tillräckligt...
Det mina föräldrar aldrig hann bli för mig, ser jag hur jag själv blivit. Livet är fylld av mönster vi snärjs in i och tydligen är förutsatt att verka i, långt bortom våran förmåga att påverka något större. Jag har dock blivit "blessed" med ett förnuft som efter mycket om och men kunnat växa sig starkt, vilket jag sprider kring mig nu. Det kvitto jag behöver för att se det, ser jag i mina tankar kring Jannicke och hur jag tar vara på dem: "Allt för henne är det enda rätta för mig." Och för henne menar jag att det som fått henne hit i dag är alla gånger tillräckligt för att bevaras för all framtid...
Förmodligen är det här det enda jag idag känner mig knuten till i den Gamle Byn Grimstad. Hur paradoxalt det än måste låta; livet är det som bejakar döden och dess betydelse för mig...
Grimstad har fått ett nytt ansikte för mig i och med henne. Den kamp som pågått sedan mina barndomsår där staden ägt skimmer av alkoholism, misär och död, lyser nu ett annat mycket vackrare ljus upp över den dammiga och molngråa himlen, hur jag än ser på det.
Oansätt min roll, mitt deltagande eller avsaknaden av det, så ligger det i dag en ny och oanvänd kraft bakom byens sillhuett. Den syns så för mig, förmodligen genom min vetskap om hennes existence - vilket är bra nog, tillräckligt...
Det mina föräldrar aldrig hann bli för mig, ser jag hur jag själv blivit. Livet är fylld av mönster vi snärjs in i och tydligen är förutsatt att verka i, långt bortom våran förmåga att påverka något större. Jag har dock blivit "blessed" med ett förnuft som efter mycket om och men kunnat växa sig starkt, vilket jag sprider kring mig nu. Det kvitto jag behöver för att se det, ser jag i mina tankar kring Jannicke och hur jag tar vara på dem: "Allt för henne är det enda rätta för mig." Och för henne menar jag att det som fått henne hit i dag är alla gånger tillräckligt för att bevaras för all framtid...
Dess historia och min egen var som gift för varandra...
Det finns förluster kring ett liv som har skepnader i alla dess former och uttryck. Inte blott den egna, men likafullt andras som sammanvävs i ens sfär och skapar orosväder och en förutsättning för det rastlösa livets alla vindar att leva ut sina svänger till fullo.
Långt djupare än ens eget öde och det man kan påverka för egen kraft, ter sig den inverkan man gjort åt andras. I mitt fall är det förstås en mängd olika människor och individer men framförallt en, eller några som antar storleksordningar långt över min egen person: mitt avsägande från en dotter och där jag inte ens är värdig att kalla henne just det, min dotter...
Med facit i handen, vilket i sig är en omöjlighet att tillta eller tillgå, har jag visat att jag ingen far ändå skulle kunnat vara. Men hade jag tagit annorlunda beslut i det viktigaste skedet i mitt liv, vore inte min värld i dag den den är, eller har varit.
Långt djupare än ens eget öde och det man kan påverka för egen kraft, ter sig den inverkan man gjort åt andras. I mitt fall är det förstås en mängd olika människor och individer men framförallt en, eller några som antar storleksordningar långt över min egen person: mitt avsägande från en dotter och där jag inte ens är värdig att kalla henne just det, min dotter...
Med facit i handen, vilket i sig är en omöjlighet att tillta eller tillgå, har jag visat att jag ingen far ändå skulle kunnat vara. Men hade jag tagit annorlunda beslut i det viktigaste skedet i mitt liv, vore inte min värld i dag den den är, eller har varit.
Så enkelt är det och jag har låtit mina tankar stryka vid detta sen dagen då det föll. Min ånger har aldrig varit mer bastant, klar och enehärskande än vad den har och fortfarande är kring detta...
Jag härleder mitt beteende i frågan jag nu ställer till min barndom och allt som hände däri. Det är inget försvars tal på något sätt och vis, utan endast sätt som förklaring. Skuld-bördan vilar oansätt i min hand, hur jag än skulle vilja vrida och vända på det hela. Det är inte heller min avsikt att göra, inte alls.
Jag var nog redan så illa därhän, den perioden i mitt liv då ja mötte kvinnan (som förövrigt är en fantastisk mor) och det hela utspann sig som det gjorde.
Vi var båda unga, men jag var nog lite mer än det. Jag var redan ganska trasslig sedan uppväxtens alla scenarion och var på väg att erfara de underliggande konsekvenserna av detta. Saker som inte syntes utifrån regerade strängt inom mig och trots mitt yttre, bestod jag i stort sätt endast av ett stormfullt inre, själva kärnan av ett kaos, fullständig oordning...
Drogerna hade precis börjat greppa min värld med den strängaste av händer, vilket nog förmodligen var den naturliga följden av mitt livsstreck. Blind för den mest avgörande tidpunkt i mitt liv, oförstående om vägskälet jag stod vid ramlade jag istället baklänges in i storstadens myller - och min egen personliga (för stunden!) undergång och vi sågs inte mer, modern, jag eller det kommande barnet.
Hon flyttade hem igen till Grimstad, den stad, den enda stad i världen faktiskt jag på inga villkor kunde klara av att flytta tillbaka till... Dess historia tillsammans med min egen var som gift för varandra...
Allt djupare in i mig själv.
Jag tror på människors möjlighet att hamna snett i livet. Jag tror på dessa förmågor att ta sig in igen i matchen, vända på steken och komma tillbaka allt starkare än de någonsin förut varit. Jag tror på oss som överlevare genom livets alla väderlekar, med eller utan vässade vapen. Det finns ett rum för oss alla att vistas i och leva i. Det ligger en uppgift för alla att fylla och ett nätverka att verka. Det vilar en sanning i varje bultande hjärta!
Det är så alltför lätt att göra det svårt för en själv genom att överanalysera den minsta lilla detalj och härleda till en och samma källa. Jag lutar mig sällan åt det hållet, för min tro på livet och oss i det, menar jag är betydligt mer komplext än enskilda - relativt - små händelser kan få oss att styra in oss på den fulla helheten.
Det är så alltför lätt att göra det svårt för en själv genom att överanalysera den minsta lilla detalj och härleda till en och samma källa. Jag lutar mig sällan åt det hållet, för min tro på livet och oss i det, menar jag är betydligt mer komplext än enskilda - relativt - små händelser kan få oss att styra in oss på den fulla helheten.
Men det är naturligtvis inte så lätt alltid, när man står till halsen i ett förvirrat skede av livet. Tankarna stoltserar med sina spel och känns oerhört tunga att bära och inget samspel mellan ens egna delar, tycks heller ge en vind i seglen. Runt omkring, med ögonen sökandes efter ett tillhåll att få lov att passa in i utan att få någon känsla av att lyckas, känns allting annat än behagligt, inbjudande eller prisvärt, för den delen.
För runt omkring tycks ingen egentligen ville ha en. Man känner sig förpassad till områden som inte finns - inte på riktigt, i alla fall...
Ensam mot världen har med dagen fått en alldeles ny och verkligare mening än den - typ - hade i går, innan "beslutet" hunnit formera sig i hjärnan och allt verkade vara av en annan vilja, dignitet. Det innehåll jag kanske sökte och tyckte mig se är numera borta, förlorat, missat, vanished...
Men inte därmed sagt att jag skall vila mitt svärd, absolut inte och på inga som helst villkor tänker jag göra det. Det finns mer i "min kista" än så, och liksom allting annat i livet som jag förpassat, tänker jag återvända och se mig själv i ögonen, ännu en gång och söka tränga allt djupare in i mig själv...
...även midnatt-solens varma nätter blir bister vid en sådan syn!
"Modern kunde inte dölja sin oro. Inte ens för sig själv, där i det upplyste köket denna sena timme. Skenet som strålade ut genom fönstret stod i skarp kontrast till det rogivande, nästan sömn-krävande mörkret utanför.
Hade hon kunnat samla sina tankar kring det obetydliga faktum kring hur grannarnas nyfikna ögon såg på hennes hus nu, hade hon förstått deras reaktion. Det hörde inte till vanligheterna att så levande belysning skulle stå på under nattens timmar. Även hennes skugga gav i väg henne, där hon vankade av och an, hennes silhuett kastade från sig skuggor över vägg och tak, och slängdes ut genom fönstret där den sekundvis försvann i natten.
Klockan rundade precis tre på morgonen, eller natten - hon var inte säker och brydde sig inte heller om det. Det enda hon kunde försöka ta fästa vid var att oroas för hur hennes lilla dotter mådde och framförallt var hon höll hus. Och med vem, för inte var hon ensam, så mycket hade hon kunnat räkna ut.
Dottern lovade högt och tydligt att vara hemma vid senast elva och även om hon inte var den mest pålitliga vad gällde att hålla sig till utsatta tider, så var det en pers varje gång det hon uteblev.
Oron gick inte att räkna bort längre. Modern satte sig rastlös ner vid köksbordet och begravde sitt ansikte i nervösa händer. Tårarna gick inte att hålla tillbaka längre och hon kände hur de trängde sig fram mellan gliporna mellan hennes fingrar och dröp ner bredvid pennan och korsordet som låg olöst mellan hennes armbågar.
Hon var bara fjorton år, hennes älskade lilla dotter, var fan höll hon hus så här dags på dygnet??"
Jag har den fullaste förståelse för oroliga föräldrar vars barn har hamnat på glid. Det de flesta av dem vet eller tror sig veta, är dock bara den lilla verkligheten om vad som försiggår i det vidriga miljö vi kallar "svängen". Hade de vetat om hela verkligheten så törs jag mig påstå att deras oro skulle antagit än större proportioner, var så säker.
Vi som träder in i denna fasansfulla värld av droger gör det (oftast!) under ljuset från naiva ögon och ett ofullbordat sätt att se på världen, vilket inte alls är någonting konstigt. Vi är unga vid tillfällena och vet helt enkelt inte vad som väntar, förutom att allt verkar vara så spännande och lockande. Äntligen står man på egna ben och upplever hemligheter man bör hålla utanför de vakande föräldrarna, som följt en med hökens ögon sen alla år tillbaka. Det känns säkert gott att veta saker som befinner sig utanför den vanda, överbeskyddade värld man endast vetat om... spännande.
För egen del har jag inte helt haft de referenserna att tillgå, men är inte dummare än att jag kan se problematiken som finns allestädes. För naturligtvis, den stora majoriteten av oss människor - i våran världsdel i alla fall, har sina föräldrar i livet långt längre än det jag hade - och naturligtvis måste dessa vid någon tidpunkt genomlida svåra kvalor i tiden deras barn äntrar denna skitiga värld.
Nej, mina referenser ligger åt det andra hållet. Jag var den som fanns i miljön där dessa "nya" trädde in i, och kan därför ge förståelsen rum för hur befogat föräldrars oro skall vara, BÖR vara. Inte ens min värsta fiendes barn skulle jag önskat ett sådant öde att få se sina "småttingar" försvinna gradvis ner i den mörka spiral och dö bort i långsamma, svepande drag, dag efter dag efter dag...
Det finns inget vidrigare än att se tonåringen som påtänd eller ner-rökt strosar gatlänges en mörk bister natt, med den uppenbara "vännen" vid sin sida. För även den vackraste av midnatt-solens varma nätter blir bister vid en sådan syn...
Kom inte och fucka med mig!
Efter att i många år levt bland människor utan några större moraliska djup, tar det tid och ömsomhet att lära sig våga lita på nya vänner och alla andra, för den delen. Nu är det ju inte heller så att jag varit fullständigt främmande för "vanliga människor", ingalunda, men trots allt förbannat ovan vid dem under antalet år.
Nu är det inte heller någon merit att se människor, medmänniskor knarka sig till döds, uppleva individer som säljer sina flickvänner för en liten redline-påse eller råna medfångar på kåken för en guldkedja eller en bling-bling klocka. Att jämnt och ständigt höra degraderande ord om nära och kära, leva tätt intill en värld av otroheter, förtal och manipulativ smutsförsköning. Att brottas med tankeströmmar kring egna vinningar, förvridna lustspel, avvund och idel bitterhet och falskneri kräver, och kommer alltid att vara en betydande uppgift att frigöra sig från. Det behövs tid för att lära sig älska igen, lita på någon och för att våga låta sig närma någon eller låta sig komma närmare, igen...
Att se sin motsvarighet växa sig hotfullt stark i det samma hjärta man lärt leva med och igenom, hur svart det än måtte vara blivit, är en krävande synopsis att tillgå i stundens förtvivlande förvirring. För ingenting annat kan det vara än idel förvirring och kaotiska mönster i en dåligt flätat väv. Inte ens i mig själv har jag kunnat spåra den jag i verkligheten är. I sanning är jag min bästa fiende...
" Som för att understryka sin rätt att tvivla på och göra sig själv rättvisa, lät han mannens ord rinna av honom. De var inte ämnade för en sådan som han själv, det visste han, för egentligen befann han sig inte där han någonsin kunde vara önskad. Han hade ju misslyckat fatalt i livet, inte ens som kriminell missbrukare kunde han duga. Ideligen förlorade han sin rätt att bära sin frihet och fann sig själv sittandes med ågren kvästat i halsen bakom lås och bom. Han kände sig hatad i livet lika mycket som han hatade livet självt och här stod han alltså framför en människa som antydde någonting han förnimmade med... förtroende?
Det förekommer ytterst sällan normala normer bland "de ofrälse deep in the underworld" så att säga. Och säga vad man vill, men har man inte varit där så har man heller ingen aning...
Nu är det inte heller någon merit att se människor, medmänniskor knarka sig till döds, uppleva individer som säljer sina flickvänner för en liten redline-påse eller råna medfångar på kåken för en guldkedja eller en bling-bling klocka. Att jämnt och ständigt höra degraderande ord om nära och kära, leva tätt intill en värld av otroheter, förtal och manipulativ smutsförsköning. Att brottas med tankeströmmar kring egna vinningar, förvridna lustspel, avvund och idel bitterhet och falskneri kräver, och kommer alltid att vara en betydande uppgift att frigöra sig från. Det behövs tid för att lära sig älska igen, lita på någon och för att våga låta sig närma någon eller låta sig komma närmare, igen...
Att se sin motsvarighet växa sig hotfullt stark i det samma hjärta man lärt leva med och igenom, hur svart det än måtte vara blivit, är en krävande synopsis att tillgå i stundens förtvivlande förvirring. För ingenting annat kan det vara än idel förvirring och kaotiska mönster i en dåligt flätat väv. Inte ens i mig själv har jag kunnat spåra den jag i verkligheten är. I sanning är jag min bästa fiende...
" Som för att understryka sin rätt att tvivla på och göra sig själv rättvisa, lät han mannens ord rinna av honom. De var inte ämnade för en sådan som han själv, det visste han, för egentligen befann han sig inte där han någonsin kunde vara önskad. Han hade ju misslyckat fatalt i livet, inte ens som kriminell missbrukare kunde han duga. Ideligen förlorade han sin rätt att bära sin frihet och fann sig själv sittandes med ågren kvästat i halsen bakom lås och bom. Han kände sig hatad i livet lika mycket som han hatade livet självt och här stod han alltså framför en människa som antydde någonting han förnimmade med... förtroende?
Nej, här måste finnas något han missat, förbisett i farten. Det gällde att se upp nu och han bestämde sig genast för att spela ut denna människa han stod inför och syna hans riktiga jag.
Kom inte och fucka med mig!
Ingen hade ju någonsin brydd sig förut, så varför skulle de börja nu...?"
Fullständigt livsfarligt!
"Till death do us apart..."
Hon nynnade sin musikslinga i huvudet och förställde sig texten bredvid däri, då hon äntligen efter nästan timmen slagen, hittat rätt ven att slå i sig grejerna på. Lika lite som hon varit medveten om den uppdiktade sången i sitt huvud märkte hon hur dagern försvunnit och kvällsmörkret sänkt sig över landskapet utanför det smutsiga fönstret. Inte alls så olikt den omärkbara övergången mellan drogernas skiftande krav; första tidens skojfriskhet och skrattbringande fridfulla lek med de aktiva sinnena, tills då de blivit ett tvångsmedel vars strypgrepp blivit allt tightare för varje dag.
Nu var den borta, den sprittande lystern i hennes ögon hade bytts ut mot en genomträngande och nästan apatisk likgiltighet vars distans redan nått den punkt då hon hade svårt att känna igen sig själv tittandes i spegeln.
Men även tankarna kring sin egen åger hade flugit sin kos för länge sen, förlikningen med sitt öde var allomgripande och fullständig och ingenting gällde längre än att hitta den endaste ven som fortfarande funkade och fylla den med "det eviga guldet..." Det fanns bara en kärlek..."
Jag har aldrig satt en spruta i min arm. Jag har aldrig egentligen ens varit i närheten av det heller, men ingalunda har jag inte varit något mindre av en narkoman för det om.
Jag föll aldrig för den lögnen att "nej men jag injicerar inte så det är lugnt..."
Hur less var man inte på att höra denna löjeväckande fras som aktiv missbrukare! Och vilka diskussioner har man inte befunnit sig i kring temat!
Så oändligt många människor, unga människor, faller och faller allt djupare i sitt missbruk omsvept i den tron att allt är lugnt bara jag inte använder sprutor. Om någonting kan betecknas som "inkörsport" så är det väl detta om något. Precis som det "oskuldsfulla" i att bara röka på sina jointar, eller röka drake... Så jävla banalt, idiotiskt och fullständigt livsfarligt!
Nu var den borta, den sprittande lystern i hennes ögon hade bytts ut mot en genomträngande och nästan apatisk likgiltighet vars distans redan nått den punkt då hon hade svårt att känna igen sig själv tittandes i spegeln.
Men även tankarna kring sin egen åger hade flugit sin kos för länge sen, förlikningen med sitt öde var allomgripande och fullständig och ingenting gällde längre än att hitta den endaste ven som fortfarande funkade och fylla den med "det eviga guldet..." Det fanns bara en kärlek..."
Jag har aldrig satt en spruta i min arm. Jag har aldrig egentligen ens varit i närheten av det heller, men ingalunda har jag inte varit något mindre av en narkoman för det om.
Jag föll aldrig för den lögnen att "nej men jag injicerar inte så det är lugnt..."
Hur less var man inte på att höra denna löjeväckande fras som aktiv missbrukare! Och vilka diskussioner har man inte befunnit sig i kring temat!
Så oändligt många människor, unga människor, faller och faller allt djupare i sitt missbruk omsvept i den tron att allt är lugnt bara jag inte använder sprutor. Om någonting kan betecknas som "inkörsport" så är det väl detta om något. Precis som det "oskuldsfulla" i att bara röka på sina jointar, eller röka drake... Så jävla banalt, idiotiskt och fullständigt livsfarligt!
Svårt ibland visst, men ack så underbart!
Hur är det med verkligeheten egentligen, den vi aldrig ser men som ligger som osynliga dimmor runt omkring och följer oss vart än vi går? Utan att veta om, är det den som berör oss mest i denna gåtans labyrinter med alla sina svängar och skråm, skrynklar och krokar, dolda rum och avkrokar, ödeskap, fanskap, djävulskap och inte minst, avsaknad av kärlek.
Inom parantes nämns sällan eller aldrig, den innerliga mäniskan som underkuvad ligger bakom det öppna sinnet, det som ligger ljusskyggt och lekfullt utan vare sig ben eller armar...
Detta behöver inte alls te sig svårare än vad det är, ty förståelsen vilar i djupet bakom de lyckta dörrarna. Ur lidandet föds skapelse, låter en gammal sanning värd att ta fäste på. Smaken av orden må hända, i vissa skepnader av tidens dans i rummet, smakar av ruttna löften och förvirrade synonymer av ett oförstånd, men inom oss alla vilar ett djup för oss själva att bekänna; och vi vet om det också, så innerligt vet vi det att när morgonen gryr och vi ser hoppets blomma räcka oss sitt färgalster att insupa, kan vi inte neka oss inträde i denna ljuvaste av vetskaper - om oss själva.
I dammet som snirklar runt de tunga stegen viskas en förklaring till var och en som leder foten åt sitt håll. Innebörden är personlig och språket alldeles eget, medans ljuset vi utstrålar leds från en och samma källa - livet. Ditt liksom mitt är vårat, och tillsammans kommer vi att ge det vidare precis som springarna gjort sen tidens vagga.
Vid ett tillfälle i livet befann jag mig i en skymningszon. En mäniska jag passerade på vägen var hänförd i djup sorg och grät såra tårar i den öppna, ljusa dagen. När så mötet ägde rum kändes det som två motpolande magneter närmar sig varandra i strev motstånd. Känslan var på ingalunda sätt obehaglig, ty jag fylldes av sympatier för kvinnan i fråga och berördes av detta motstånd lång tid framöver. Kontakten speglar ingenting annat än den sanning som ruvar i djupet inom oss och som på alla sätt och vis är en levande, engagerande kraft icke att förnekas.
Inom parantes nämns sällan eller aldrig, den innerliga mäniskan som underkuvad ligger bakom det öppna sinnet, det som ligger ljusskyggt och lekfullt utan vare sig ben eller armar...
En vän säger jag, en ovän ryter en annan, och någonstans där i mellan försvinner både sanning och vetskap och kvar ligger en evig längtan efter att våga ta sig fram kring visionens yttre angränsningar.
För många kanske livet ter sig svårt. Periodvis har jag själv befunnit mig på de djupaste vattnen, utom räckhåll för någon annan än renaste viljan att förtäras på ett sådant förestående sätt.
Genom att drunkna fann jag således vägarna ur den mörkaste av Golgator. Ohyggeligt sargad och med utskuret hjärta, vandrande likt skuggan bakom dödens kappa, sköljdes lekamenet upp på den ensliga stranden i en värld som inte syntes för det ägda ögat. Vilsen och ensam stod jag där och fick ta i mot mig själv som den främling jag var - för mig själv i en värld utanför min egen...
Detta behöver inte alls te sig svårare än vad det är, ty förståelsen vilar i djupet bakom de lyckta dörrarna. Ur lidandet föds skapelse, låter en gammal sanning värd att ta fäste på. Smaken av orden må hända, i vissa skepnader av tidens dans i rummet, smakar av ruttna löften och förvirrade synonymer av ett oförstånd, men inom oss alla vilar ett djup för oss själva att bekänna; och vi vet om det också, så innerligt vet vi det att när morgonen gryr och vi ser hoppets blomma räcka oss sitt färgalster att insupa, kan vi inte neka oss inträde i denna ljuvaste av vetskaper - om oss själva.
I dammet som snirklar runt de tunga stegen viskas en förklaring till var och en som leder foten åt sitt håll. Innebörden är personlig och språket alldeles eget, medans ljuset vi utstrålar leds från en och samma källa - livet. Ditt liksom mitt är vårat, och tillsammans kommer vi att ge det vidare precis som springarna gjort sen tidens vagga.
Vi kommer alltid att vilja fundera över verkligheten vi har runt omkring oss men vi kommer aldrig att kunna tala ut svaret till vår nästas hjärta. Det vi inte ser kommer alltid att stå oss närmast och ge oss liv att inse sanningen. Den har alltid legat inom oss, kommer alltid att göra det och vi kommer alltid att leta, söka, spåra efter det vi egentligen redan vet....
Vid ett tillfälle i livet befann jag mig i en skymningszon. En mäniska jag passerade på vägen var hänförd i djup sorg och grät såra tårar i den öppna, ljusa dagen. När så mötet ägde rum kändes det som två motpolande magneter närmar sig varandra i strev motstånd. Känslan var på ingalunda sätt obehaglig, ty jag fylldes av sympatier för kvinnan i fråga och berördes av detta motstånd lång tid framöver. Kontakten speglar ingenting annat än den sanning som ruvar i djupet inom oss och som på alla sätt och vis är en levande, engagerande kraft icke att förnekas.
Kedjan dras i vinden och vi kan ingenting göra för att hejda den (oss själva) i denna evigt sjudande rörelse vi har fötts in i. Svårt ibland, visst, men ack så underbart!
Den store och den lille.
"Den lille såg på den store med enorma, bedjande ögon. Ett lätt förvirrat uttryck kunde han inte dölja, den lille utan ögonen lyste skarpt av Den Stora Frågan: Vart hade deras mamma tagit vägen? Hon var ju här så alldeles nyligen...
Den store tittade ner och bemötte den lilles blick med illa hanterad sorg rinnande ur sin egen. Han hade väl aldrig förut känt sig så här utelämnad i livet och han visste även att det inte fanns några genvägar att tillgå när det handlade om att berätta sanningen för sin lillebror..."
Jag har ett flertal kamrater, bekanta och till och med vänner som fått den stora äran att vara den förstfödda i sina respektive syskon kuller. För många av dem har det gått rätt illa i livet och fler än vad som egentligen är bekvämt, har livet redan tagit slut.
Det ligger någonting "hemlighetsfullt" över den "förstföddas lott" i livet, tycker jag. Min egen familjs öde, och med det sagt går mina tankar till min stora syster, som nog också märkte av detta, fick bära omänskliga bördor och ansvar när livets tåg började rulla så alltför fort, så alldeles för tidigt.
Jag tror att någonting, en känsla väcks i dem och de försöker dra i hop lösa ändar, omöjliga för ett barn i deras ålder att greppa och sedan knyta samman. De blir således ensamma i sina kaos och samtidigt försöker dölja det för sin omvärld. Ett första möte med stolthet (?).
De utsätts för övermäktiga situationer - de som det gäller - och har redan förstört sin dyrbara barndom med upplevelser som inte alls är för dem att genomleva.
Som det största och äldsta barnet förväntar de av sig själva saker de inte förstår eller mäktar med att bära, lyfta upp mot vanmakten när händelserna börjar storma kring dem, och uppgivet ser de sig bekämpade av sina livs största kärlek och "beskyddare": sina föräldrar...
Jag kan kanske föreställa mig den förvirring som måste försiggå i deras värld då de antar situationer de inte egentligen begriper. Utan referenser kastas de in i ett ansvarstagande de inte är ämnade att få, långt mindre hantera. De lär måste - i många fall - lära sig bli vuxen innan de ens kommit halvägs genom sin egen barndom och får därigenom inte uppleva sina naturliga utvecklingssteg...
Det närmsta jag själv kommer denna fråga, är hos min syster som fick sin lott påskriven i just sådant som här beskrivs. Jag har genom åren i missbruket sätt dylika och mycket relevanta likheter hos många andra människor och kan inte se det som någon tillfällighet... inte alls!
Vägen till livets "gutter" är inte långt borta, härifrån...
"Den store hade aldrig känt sig så liten inför sin lillebror som nu, då han kände sin egen förtvivlan växa sig rigoröst i hans klena bröst. Han vände sig om, bort från den lille för att inte avslöja de oemotståndliga tårarna som pressade på så hårt att det till och med gjorde ont.
Han ville inte göra den lille mer rädd än vad han redan var, han måste hålla ihop dem, visa sig stark. Han måste vara som en storebror förväntade sig att vara: En klippa! Inte rädd, inte 10 år...
Hela livet räknas.
Som alltid så är det "det lilla" som fäller avgörandet. Ett visst leende, en svag antydan i en blick, en huvud ryckning eller en falsett gömd i ett tonfall. Ett ord som svävar i väg mellan människor i rörelse som en vilsefarande liten torped av ohygglig karaktär och innebörd - för den den riktats mot...ordet alltså.
Likt fröet som slagit sig ner i den bördiga jord och får känna sitt vatten spräcka sina skal och släppa in livet i sitt hjärta, ter sig ordet, som med vingar svänger sin innebörd genom trasiga sköld kring den armas illa rustade försvar.
"En skitig hand torkar sina orakade kinder och med slitna och sprängda ögon lyfts blicken och beskådar det ljus som nyss väckt en från sin sömn, dvala, ovilliga slummer för den fördärvade av världar. Tron på någonting vackert har slutat existera så som vägen till lust har avskurits sedan morgonen aldrig mer tycks stiga ur sin svarta dans.
Så avskärmad från sig själv är han där han ligger i frusen feber, att han ingenting verkar ha att hämta bland alla dessa levande, virila, glada människor som skyndar förbi där ovan jord.
En förbipasserande, till synes lycklig kvinna, trampar sin klack i hans spruckna och fårade hand, utan att ens reflektera över ojämnheten som måste ha skjutits upp genom hennes långa slanka ben vid denna kontakt.
Märket (efter klacken) hänger således kvar (i hans minne) och med det brutna benet som en evig bemärkelse, klämtande klocka av illmarig smärta tills hans dödsdag så småningom äntligen ringer på hans dörr...
Liggandes på den ensamma bänken, strax utanför Skogskyrkogårdens tätt bevuxna häck-krans, ser han tydligt framför sig den svunna dagen då mötet ägde rum. Han återupplever smärtan som sköt genom hans handled och vidare upp armen till hans nerv-centra längs med ryggraden, som små utskjutande eldslågor mellan de talrika kotorna.
Trots det uppenbart förnedrande i situationen som återkommit i hans minne, känner han enbart glädje genom denna syn som leker med honom. Han har aldrig någonsin förstått varför det antagit just den tonen i honom, utan bara sätt det som en glädjande stund att återse, lycka och harmoni.
Många är kvällarna, nätterna då han hållit sig varm kring denna bild, detta möte mellan främlingar - om än sin egen roll i dramat varit den mest underkastade, förnedrande...
Han minns inte bakgrunden kring sina två ärr på magen som tydligt visar vägen från kniveggarnas skarpa konturer, ej heller det bortslitna stycket kött från sin vänstra överarm som ligger åratals närmare i tiden. Men när han låter sina ögon vant vila på det lilla märket som tecknar sig i en vag fyrkant på sin hands översida, spränger hans minne fram som en stormande löpare, som en budbärare i full galopp...
Om ingenting annat så är det bara hans - och ingen annans...
Han minns även de klara, blåa ögonen långt där uppe ovan sina egna..."
Det är konstigt med minnet hur det kan spela med oss, leva ett eget liv och påverka vårat eget (liv) genom dem.
Jag minns en episod från min barndom. En god vän till mig, Harald hette han och vi spelade fotboll tillsammans i många år. Vi gick i varandras parallell klass i skolan och umgicks även relativt frekvent på fritiden. Han var världens godaste och bästa kille, fullständigt utan ett ont ben i kroppen. Jag har alltid gillat honom och även så hans familj.
Nu kommer jag inte ihåg bakgrunden, men bara att jag tände till mot honom vid ett tillfälle. Det hela gick strax över och slutade inte alls med slagsmål eller någonting sådant. Men jag skrämde honom (och i eftertiden mig själv!) så att han stelnade till och tittade på mig med sina stora mörka ögon, bedjande, rädd, förskräckt. De fylldes med blöta, tunga tårar, men svämmade aldrig helt över, som om hans besvikelse låg och böljade däri.
Jag minns de här - Haralds - ögon lika väl som min första kärlek. Om fakta skall sägas, så streifar mina tankar emellanåt oftare i dessa ögons kraft än vad minnet av min första kyss gör... Är det inte märkligt hur livet ter sig och hur sant är det inte att hela livet räknas?
Det gör fortfarande ont i mig när dessa minnen besöker mig efter runt 30 år...
Mer avancerat än så, behöver det ej vara...
Världen förändras när sinnena fylls med musikens krafter. Omvandlingen är våldsam i sin renhet och punktlighet, och kraften oändlig. Den verklighet mina ögon ser, gills på fler olika sätt inte längre, och döljs av den transparenta hinna som skydd från detta märkliga intrång.
Likt en attack från alla fronter inträder elementet musik och lyfter in en ny dimension av tänkande nyanser - som från mörkt till ljust, allt efter som man väljer att se det.
Tankarna, de egna tyngda skikten av fundersamhet och missmod, får se slaget förlorat genom den ovillkorliga gästfrihet, som likt vågsvall, sköljer in över ens inre stränder och vaskar bort tårar från minnenas sår.
Hänförd till rytmernas balans och kontrollerade rörelser, beger jag mig (i alla fall) i väg till fridens säten bakom smekande musikalitet...
Inget går längre att hejda, fredas eller motstå, då själen penetreras med harmoniernas gunst och vindliga spekter. Förlorad från mig själv och allt det gamla, skenar mina jag bort för en lång lång stund...
Jag väcks åter - något så när - till min rejäla värld då mina steg förer mig in genom den avkylda viadukt och all den nya, samlade energin som uppslukat mig, kvästas samman och blir trängre än aldrig förr. Ett kompakt tryck leds vidare i oförminskad styrka genom mina öron då skuggorna bemörkar min kropp...
Mer avancerad än en tillfällig flykt från tillvaron man förföljs av till varje given sekund, behöver det inte vara. En lucka i tiden där man tar klivet in och omladdar sina batterier, förstärker sin energisyntes eller på vilket annat sätt man tillåter sig att "väckas" från vardagens alla bekymmer.
En stilla salut, en hyllning till en själv i ens egenhändigt ombyggda källa, där man vågar ta steget och förnya sitt åldrande jag.
Det är alltid de små detaljerna som skapar den skönhet vi känner. Alla är sin egen skönhet och den älskade är alltid omhållen. Det är så alldeles för lätt att glömma bort att: "Man kan inte älska en annan förrän man lärt sig älska sig själv!"
Mer avancerad än så, behöver det ej vara...
Innersta förstånd.
Jag äger en övertygelse om att genom missbruket har mina ögon lärt sig se i andra perspektiv än vad jag nog skulle gjort annars. På gott och på ont självklart, men eftersom jag nu upplevt de åren jag getts till skänk i miljön jag i dag förkastar på det största, så har jag inga andra val än att se det som gott. Allt annat vore befängt och skulle försätta mig på den bittra tronen, utslängt i kylan av mig själv. Jag kan inte göra det, är inte man nog till det och framförallt; är inte lagd åt det hållet...
Som jag ser det är jag här (på jorden) för att leva det liv jag har fått och allt som finns i det. Det är min lott och jag har accepterat detta för länge sen. Allt som hänt i min sfär är mitt och jag skulle aldrig velat varit utan en endaste sekund av det, så enkelt är det.
Jag älskar livet, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Det är inte alltid lika lätt att komma ihåg sin egen kärlek till livet genom alla stunder av nålögor som skall passeras, men så är det att vara människa!
Om något skall höjas upp så är det min egen ovetskap, okunnighet om den jag är och min tacksamhet för allt det sökandet jag har liggande framför mig. Det jag inte ser, vet eller har grepp om, gör mig rik, ger mig mångfald och lust att se en ny och vacker dag resa sig från sitt slummer genom natten. Som ett barn stiger jag upp med de första strålar från det spretande ljus som kastar skuggor på sin flykt, där de i vildhet drar sig långa och tunna runt husknutar, trän och parkbänkar.
Ett skifte i melodin väcker dagern till sin post och ännu ett lyckligt slut avslutar kapitlet...
Det finns så mycket att ta av och ge ifrån, så lite av den stora konsten är att veta varifrån en början har sitt ursprung. Som tur har äger vi alla var vår början till det innehåll som skapats för oss - och så även jag.
Genom orden ser jag det gömda och får på så sätt ruckat på den gamla tunga stenen som fjättrat mina sinnen med sin tyngd.
Där, i glipan, randen kring marken där världarna sluts i varandra, spricker ett vagt ljus den mörka hinnan och den möjliga färdvägen (som var skapat för länge sen) bjuder ut sin assistans till ett lopp mot livet.
Så mycket känslor ligger vilandes i dessa ord som nyss skapats och än mer frid ligger dvalt i dess innersta förstånd för den som berörs...
Som jag ser det är jag här (på jorden) för att leva det liv jag har fått och allt som finns i det. Det är min lott och jag har accepterat detta för länge sen. Allt som hänt i min sfär är mitt och jag skulle aldrig velat varit utan en endaste sekund av det, så enkelt är det.
Jag älskar livet, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Det är inte alltid lika lätt att komma ihåg sin egen kärlek till livet genom alla stunder av nålögor som skall passeras, men så är det att vara människa!
Om något skall höjas upp så är det min egen ovetskap, okunnighet om den jag är och min tacksamhet för allt det sökandet jag har liggande framför mig. Det jag inte ser, vet eller har grepp om, gör mig rik, ger mig mångfald och lust att se en ny och vacker dag resa sig från sitt slummer genom natten. Som ett barn stiger jag upp med de första strålar från det spretande ljus som kastar skuggor på sin flykt, där de i vildhet drar sig långa och tunna runt husknutar, trän och parkbänkar.
Ett skifte i melodin väcker dagern till sin post och ännu ett lyckligt slut avslutar kapitlet...
Det finns så mycket att ta av och ge ifrån, så lite av den stora konsten är att veta varifrån en början har sitt ursprung. Som tur har äger vi alla var vår början till det innehåll som skapats för oss - och så även jag.
Genom orden ser jag det gömda och får på så sätt ruckat på den gamla tunga stenen som fjättrat mina sinnen med sin tyngd.
Där, i glipan, randen kring marken där världarna sluts i varandra, spricker ett vagt ljus den mörka hinnan och den möjliga färdvägen (som var skapat för länge sen) bjuder ut sin assistans till ett lopp mot livet.
Så mycket känslor ligger vilandes i dessa ord som nyss skapats och än mer frid ligger dvalt i dess innersta förstånd för den som berörs...
Så nu börjar den riktiga resan!
För att komma närmare mig själv, mitt emotionella jag, måste det till en ändring i skrivandet från och med nu (och de två senaste inläggen...).
Den rent fysiska resan har nu kommit fram till den punkt då inte så värst mycket mera finns att säga, utan nu handlar det om att nå in i djupet - vilket kräver en annan sorts ammunition, kommunikation.
Den rent fysiska resan har nu kommit fram till den punkt då inte så värst mycket mera finns att säga, utan nu handlar det om att nå in i djupet - vilket kräver en annan sorts ammunition, kommunikation.
En annan dimension kanske är ett bättre vald ord för det "liv" som lever fritt inom oss alla - och i den andan mig. Att nå fram till denna - min kärna - har jag inga andra verktyg än det transparenta världsspråket inom poesi kan erbjuda mig, där tusen känslors trådar vävs samman till nösten jag egenhändigt och med försiktigt lagd hand, nystar in och klär i mitt hjärta.
För när allt kommer omkring så finner jag mig som det krossade glaset, spridd för dagen i tusentals klart skurna bitar och bara väntar på rörelsen som skall samla dem samman och göra de (mig) hel igen.
Det svåra börjar här. Det viktiga steget har redan tagits och tillvaratagits - nu återstår endast resten...att samla det diffusa, subtila, den emotionella vävnad som flytande i mig vägrar att ge sig till känna i mina trasiga fönster. Här börjar den egentliga resan för mig och som är den svåraste biten att förmedla på rak väg. Jag är även skyldig min samtid och mina samtida detta!
Därför börjar nu världen att förändras, den världen jag kommer skriva om; jag kommer söka mina spår genom poesins evinnerligt flyktiga (tillsynes) vägar. Och trots den flummiga framtoning som lär komma för dagen, så tjänar det ett syfte - mitt syfte - att bli hel igen, så gott det går!
Jag vägrar låta mig besegras av det jag inte känner igen i mig själv, det ligger helt enkelt inte för mig, för det är livet alldeles för stort och för den delen, härligt.
Jag söker genom fortsättningen svaren på frågorna jag inte ens vet att ställa av den enkelhetens förklaring att jag känner dess liv röra sig inom mig och måste få veta varti den bottnar...
Därför börjar nu världen att förändras, den världen jag kommer skriva om; jag kommer söka mina spår genom poesins evinnerligt flyktiga (tillsynes) vägar. Och trots den flummiga framtoning som lär komma för dagen, så tjänar det ett syfte - mitt syfte - att bli hel igen, så gott det går!
Jag vägrar låta mig besegras av det jag inte känner igen i mig själv, det ligger helt enkelt inte för mig, för det är livet alldeles för stort och för den delen, härligt.
Jag söker genom fortsättningen svaren på frågorna jag inte ens vet att ställa av den enkelhetens förklaring att jag känner dess liv röra sig inom mig och måste få veta varti den bottnar...
Brev till världen!
Hur galet det än låter, så älskar jag sorgen som fenomen. I efterhand, vill säga. Genom tiden okuveliga mönster stärks förståndet och i distansens skimmer fylls luckorna kring den tragiska atmosfären till ljuvliga minnen inbäddad i mitt allra heligaste kammare.
Minnena vill aldrig lämna mig, får heller aldrig lämna mig, för de är mina och mina bortkommnas. Inte skulle väl jag förneka mina efterlevande att behaga sig med mitt minne på deras sätt, eller?
Så, jag har gråtit färdigt nu. I min nya värld finns ny musik fast med gamla instrument. Allt handlar om arrangemangen och hur de läggs om i hjärtat och behandlas därefter. Ingen kan ta i från mig er, min älskade familj. Ni lever ännu i mig, på mitt sätt. Tillsammans är vi beständiga, hela och oerhört stärka. Den grunden vi numera står på är ny, inte för mig, men för resten av världen.
Fast även här döljer sig en tunn liten lögn, då skriften i sig är riktad till mina domäner, ett självbevarande överfall på min egen natur att stå pall till nästa dag och nästa och...
Som ensam i en gigantisk värld av kärleksförfall och "decay", finns det läroämnen värda att ta fast på, slikt lär man sig allt eftersom man stegar neranför dom långa gatorna under nattetid i livets hårda skola. Kvar finns bilderna som kristaller, upplysta av solens härliga strålar, lysande i mitt innersta öga som varm lava i ett trasigt hjärta, av er min älskade familj som aldrig fick visa mig vägen ut genom det stora fönstret mot världen, livet, kärleken eller allt däri mellan.
På vägen till att förstå mitt egentliga jag och sammanhanget jag tillhör, har jag aldrig haft möjligheten att se bort från mitt öde så som det de facto är. Alltså har jag varit tvungen att föras med på dessa oönskade färdsätten ända sedan tidiga barnsben.
Valen har funnits mig tillhanda under hela färden, inget tu tal om saken, och mot slutet av dagen har jag hittat min väg genom sargade landskap och öde vidder. Genom ensamhet och förträngning har jag kommit fram till den raka motsatsen; i stället för döden mötte jag livet i vidunderliga skepnader, formade av mitt eget tycke.
Minnena vill aldrig lämna mig, får heller aldrig lämna mig, för de är mina och mina bortkommnas. Inte skulle väl jag förneka mina efterlevande att behaga sig med mitt minne på deras sätt, eller?
Så, jag har gråtit färdigt nu. I min nya värld finns ny musik fast med gamla instrument. Allt handlar om arrangemangen och hur de läggs om i hjärtat och behandlas därefter. Ingen kan ta i från mig er, min älskade familj. Ni lever ännu i mig, på mitt sätt. Tillsammans är vi beständiga, hela och oerhört stärka. Den grunden vi numera står på är ny, inte för mig, men för resten av världen.
Men, det är inte för dem att förstå, som tur är. Jag behöver inte ens försöka förklara mitt tänkande kring detta för någon, men skall jag försöka uppfylla mina egna rum med kännedom, så ligger ändå en utmaning i detta, därav detta "brev till världen".
Fast även här döljer sig en tunn liten lögn, då skriften i sig är riktad till mina domäner, ett självbevarande överfall på min egen natur att stå pall till nästa dag och nästa och...
Som ensam i en gigantisk värld av kärleksförfall och "decay", finns det läroämnen värda att ta fast på, slikt lär man sig allt eftersom man stegar neranför dom långa gatorna under nattetid i livets hårda skola. Kvar finns bilderna som kristaller, upplysta av solens härliga strålar, lysande i mitt innersta öga som varm lava i ett trasigt hjärta, av er min älskade familj som aldrig fick visa mig vägen ut genom det stora fönstret mot världen, livet, kärleken eller allt däri mellan.
Styrkt av denna visdomen ruvandes i ensamheten, ligger lyckan av att kunde välja själv hur jag minns det ondaste i mitt liv. Och jag väljer alltså att ta med dom genom livet på mitt sätt. Inte alls som en börda av trauman och misär, utan tvärt om, som något vackert och älskvärt.....
En ny morgon med nya vindar...
Livet är så mycket mer än vad som kan skrivas rätt fram. Inslagen som döljer essentiella nyanser skapandes frid och lycka nog att orka fortgå även genom svåra och prövande stunder, är så finmaskade att de knappast märks för själv, den mest vakna individen. Nätverket är så finflätat och intrikat, så skulle tanken ens nudda kring vetskapen om det som missats, vore det förmodligen nog att slå ner var och en av oss. Det är här jag tycker så kärt om att rota runt, söka i mig själv, då jag vet att det finns oöppnade oändligheter att ta hand om.
Dörrarna är så ofantliga till sina antal och makalösa med sina dolda rum, att jag översväms med förbryllad lycka som i sig är en gåva, en utmaning att överhuvudtaget känna existerar.
När jag rör vid det onda som hänt i mitt liv skönjer jag den tacksamhet den skänker mig vid sin närvaro och jag kan nästan höra röster inuti den tår, som svidande skulle funnits, men dock aldrig hann sjunga sin sång på min kind. Ett mysterium tar återigen sin form kring det blanka ark som svällande sträcker sina vyer mot mig och ger mig frid att ta steget ännu lite längre ner i mitt inre...
Dörrarna är så ofantliga till sina antal och makalösa med sina dolda rum, att jag översväms med förbryllad lycka som i sig är en gåva, en utmaning att överhuvudtaget känna existerar.
När jag rör vid det onda som hänt i mitt liv skönjer jag den tacksamhet den skänker mig vid sin närvaro och jag kan nästan höra röster inuti den tår, som svidande skulle funnits, men dock aldrig hann sjunga sin sång på min kind. Ett mysterium tar återigen sin form kring det blanka ark som svällande sträcker sina vyer mot mig och ger mig frid att ta steget ännu lite längre ner i mitt inre...
Färdigställa min regnbåge..
Så vad är det för landmärken jag har passerat i min färd ut ur det djupa missbruket som bundit fast mitt liv till den grad det gjort under många år?
Vad är det som fått mig framåt trots min nedslagenhet och totala förlust i livet?
Vad är det som fått mig framåt trots min nedslagenhet och totala förlust i livet?
Jo, det är rätt mycket egentligen, och som det ju framkommit här under dessa spaltmeter - inte allt för enkla svar.
Men ganska...
Det finns ju en naturlig början på en sådan här inriktad blogg-serie och en, kanske lite mer diffus, avslutning på den. Fast avslutning blir ju ett ord som inte helt är kompatibel det innehåll den serverar, då ju livet är en ständigt pågående fas. Men i stora drag är det några enstaka avgörande roller som spelat in och fått vikten att falla över på min sida...
Att ta steget helt ut och lämna Stockholm, har varit ett inslag av betydelse och som får bära "korset på sina axlar". Genom detta steg öppnade sig möjligheternas land.
Att hitta en annan människa att dela mitt liv med, tynger också ner vågskålen i allra högsta grad. Jag skulle aldrig klarat det ensam i Stockholm!
I huvuddrag är det de här två inslagen som fäller de stora avgörandena, samt att jag pallrade mig in i en anställning och började jobba. Allting annat saknar egentlig betydelse men tillfaller ändå som starka kompliment till den stabila vardagen som jobbades fram, i sakta och mycket nogrann mak.
Men det som står sig som viktigast för mig, är egentligen inte mitt missbruk eller det som växt fram däri, utan den förståelsen jag uppnått i mig själv kring min egen historia. Om något, kan jag med lätthet förringa mina år i missbruket och se kärnan som ligger glödande där bak, som en strängt pulserande sol skapandes den oreda som strulat till min tid, mitt liv, min evighet.
Välger jag att se det sistnämnda - min evighet - så förolämpas kampen i stora drag. Här ligger "den nya tidens kvalor" att bekämpa; att sätta det som varit i sitt rätta perspektiv, få de korrekta nyanserna i sina respektive spel och göra de än mer till de mina egna - färdigställa min regnbåge!
På det här viset slutförs aldrig filosofin kring den egna människan - som i mitt fall, mig själv.
Vi har alla vår egen sanning att berätta och i det framförallt - tycker jag - för oss själva. Inte alla tror det kanske, men så är det.
Inom mig vilar ett eller fler tomrum, vilket jag är övertygad om att de flesta av oss har...
Jag tror på ganska mycket. Jag tror framför något annat, att vi människor kan förändras, både till det sämre och det bättre. Nej förlåt mig, där blev det lite fel: JAG VET DETTA! För jag har genomgått min beskärda del av förändringar. På både egenhändigt snickrade skeenden, till de mer oantastbara, de jag inte på några som helst villkor har kunnat värja mig mot. Och när allt faller i jord så tror jag nog att jag mest av allt ger min tacksamhet till dem, de händelser jag inte kunnat styra över själv - och som har formgivit mitt liv till fulländning.
Det har tagit mig till helvetet och tillbaks igen för att väcka förståndet att se det rätta i detta, men när som sagt, insikten slagit sin rot i mig, är jag den evigt tacksam, skall ni veta...
Att hitta en annan människa att dela mitt liv med, tynger också ner vågskålen i allra högsta grad. Jag skulle aldrig klarat det ensam i Stockholm!
I huvuddrag är det de här två inslagen som fäller de stora avgörandena, samt att jag pallrade mig in i en anställning och började jobba. Allting annat saknar egentlig betydelse men tillfaller ändå som starka kompliment till den stabila vardagen som jobbades fram, i sakta och mycket nogrann mak.
Men det som står sig som viktigast för mig, är egentligen inte mitt missbruk eller det som växt fram däri, utan den förståelsen jag uppnått i mig själv kring min egen historia. Om något, kan jag med lätthet förringa mina år i missbruket och se kärnan som ligger glödande där bak, som en strängt pulserande sol skapandes den oreda som strulat till min tid, mitt liv, min evighet.
Välger jag att se det sistnämnda - min evighet - så förolämpas kampen i stora drag. Här ligger "den nya tidens kvalor" att bekämpa; att sätta det som varit i sitt rätta perspektiv, få de korrekta nyanserna i sina respektive spel och göra de än mer till de mina egna - färdigställa min regnbåge!
På det här viset slutförs aldrig filosofin kring den egna människan - som i mitt fall, mig själv.
Vi har alla vår egen sanning att berätta och i det framförallt - tycker jag - för oss själva. Inte alla tror det kanske, men så är det.
Inom mig vilar ett eller fler tomrum, vilket jag är övertygad om att de flesta av oss har...
Jag tror på ganska mycket. Jag tror framför något annat, att vi människor kan förändras, både till det sämre och det bättre. Nej förlåt mig, där blev det lite fel: JAG VET DETTA! För jag har genomgått min beskärda del av förändringar. På både egenhändigt snickrade skeenden, till de mer oantastbara, de jag inte på några som helst villkor har kunnat värja mig mot. Och när allt faller i jord så tror jag nog att jag mest av allt ger min tacksamhet till dem, de händelser jag inte kunnat styra över själv - och som har formgivit mitt liv till fulländning.
Det har tagit mig till helvetet och tillbaks igen för att väcka förståndet att se det rätta i detta, men när som sagt, insikten slagit sin rot i mig, är jag den evigt tacksam, skall ni veta...
Den väg som funkar för mig.
För om något, kan jag aldrig tycka synd om en knarkare. Jag har varit en själv och tagit mig både in och ut och levt däri. De kriterierna som gällde i mitt fall, står fast även för alla andra. För min del valde jag att göra mina tilltag själv och avstod från de hjälpmedel som fanns och finns runt omkring.
I vuxen ålder, även trots ett resonansrikt missbruk ekande inom mig, så finns förmågan att antingen vilja hjälpa mig själv eller ta hjälp utifrån att genomföra operationen att komma på rätt köl. Det finns inga ursäkter, tycker jag om det inte föreligger psykiska störningar så klart, då blir problematiken en annan och platsar av naturliga skäl inte in här.
I vuxen ålder, även trots ett resonansrikt missbruk ekande inom mig, så finns förmågan att antingen vilja hjälpa mig själv eller ta hjälp utifrån att genomföra operationen att komma på rätt köl. Det finns inga ursäkter, tycker jag om det inte föreligger psykiska störningar så klart, då blir problematiken en annan och platsar av naturliga skäl inte in här.
Men nu talar jag inte om dem. Mina trådar sträcker sig till de mina jämlikar som jag anser är stora till antalet och kryllar ibland oss; de som gått/går igenom samma bördor jag gjort och alltså inga ursäkter har för att inte kunna ta steget fullt ut.
För enkelt skall det vara, det underlättar liksom på sätt och vis. Om man sitter med en drogproblematik på nacken och innerst inne inget annat vill hellre än att lämna fanskapet och börja "ett nytt och bättre liv", så föreligger det inga hinder på vägen som gör att man inte kan ge sig hän till hundra procent i uppgiften. Har en hamnat så djupt att konsekvenserna börjat tära på den människan man är, torde det vara det klaraste av alla språk.
Melodin jag följde låter som dessa nyss serverade ord och har också varit min följd-riktning; så svårt var det alltså inte när jag äntligen ville må bra igen i livet. Det svåra är att vilja vända på det tunga myntet och låta beskåda den bakomliggande bilden och se sammanhanget som vilar där i (skuggan) solen. Kämpaglöd är vad som krävs och ingenting annat! Viljan att ge upp sitt uppenbarligen misslyckade koncept av levnadsval.
Att försöka minnas de goda stunderna i sitt missbruk är också nyttigt och också en väldigt kort procedur då inte mycket av den varan förelåg. Visst kunde jag hitta ett och annat korn glimmande av något guldstänk, men för att vilja hålla mig kvar, var det på tok för långt borta... Mörkret övervann ljuset med galaktiska mått!
Under den pågående resan fanns det nödvändigt at tillta en "inre tvång" för att med våld geleida mina tankar på rätt kurs. För även om mina val gjorts och färden hunnit dra sig långt, så var jag inget annat än den människan som fortfarande stod relativt i början av sina uppbrutna beteende-mönster, och de är det svåraste att sudda ut, lägga bakom sig utan att krokna och bli liggande, så att säga.
På något sätt hittade jag "sport i det hela". Jag kunde tävla med mig själv allteftersom framstegen lade sig framför mig. Det gällde att ta vara på de små ögonblicken i min tillvaro och ge dem sitt riktiga värde i förhållande till mig själv, vilket jag också klarade av att göra. Det lilla i tillvaron blev det jag letade efter och fann. Stora lugn och tillfredsställelser spräckte ytor dagligen tillsammans med spännande möten, inte bara med andra, men även med mig själv.
Om jag bara öppnade mina ögon och tillät mig att se det som fanns omkring mig, var mycket vunnit...
Jag såg också, vilket föranledde min vilja att gå vidare idet nyktra skenet jag belysts i en tid nu. Jag började (för en tid sedan!) göra det ovanliga vanligt och blev mer och mer anpassad därefter. Jag begav mig hän i kampen med allt vad jag ägde och sitter i dag ( i skrivande stund!) kvar med den belöning min ovetskap då betalade mig.
Intuitionen slog spik i min tankar och ideer om en möjlig färdriktning och jag följde den till punkt och pricka. Aldrig har jag någonsin gjort några bättre val i livet, än i den avgörande fasen kring Stockholms avslut och i Halmstads början!
Jag ser mig om, tillbaka och ser inte längre mitt slagfält ryka. Jag känner inte längre dofterna, "tugget", de slitna människorna som lever sitt misär till punkt och pricka. Jag vet att de finns där och verkar i full skrud med allt vad det innebär, men för mig är de lika döda som mitt eget missbruk.
Jag är inte längre en av dem och mot mina vänners föreställningar inom vissa gemenskaper, anser jag mig inte leva i den tron att jag måste vara försiktig så jag "inte trillar dit igen".
Ödmjukhet för mig är att veta att det är över, förbi, kommer aldrig mer att hända - inte att jag skall skatta mig lycklig för varje dag för att jag hade lyckan att bli fri från det!
Varenda steg på min väg att bli nykter, bryta mitt destruktiva beteende och välja att leva livet och att aldrig mer hamna innanför murarna, är på mina villkor och genom mina beslut, därför väljer jag också själv hur min ödmjukhet skall gestalta sig genom hur jag är som människa. Bara för att för miljoner andra individer så fungerar ett visst program med all värdens retorik och allehanda plattityder och fraser, så ger jag de facto blanka fan i det och går min egen väg. Den väg som funkar för mig! Jag känner mig för stor i mig själv för att lyssna på en jävla massa dravlande pladder. Men jag älskar mina vänner i dessa "borg-gårdar" ändå och skulle aldrig vara dem förutan...
Skynda så långsamt jag kunde.
Det är lätthänt att man som missbrukare översköljs av känslor att man blir orättvist behandlat av det samhället som ligger i tiden. Man avskärs från den blommande välfärden i stor utsträckning och man nekas tillträde till många bekvämligheter. Och med all rätt, vill jag säga!
Att se klart är ju som alla "normala människor" vet, en orimlighet när man inte gör det - ser klart, alltså, ett faktum man som aktiv missbrukare varken vill se eller kan acceptera.
Allt man då vill är, att bli sedd på och behandlat som alla andra människor, även de som inte knarkar och som arbetat sig upp i livet genom hårt slit och rader av uppoffringar. Detta i sin tur skapar tomrum i en som sakteligen fylls med mörker, uppgivenhet, missförstånd och underliggande föds en skärmande mur som omsluter hela människan. Utanförskapet är ett faktum och som tiden går även också distansen till resten av världen. Det kan l ses som en parallell-värld utan egentlig koppling till den andra. De går inte att förenas hur mycket man än skulle vilja. Ingen av världarna går i hop med den andra, men missbrukaren vill ändå försöka så gott det går, vilket inte låter sig göra.
Vrede formas genom dessa tysta insikter som spricker ytor emellanåt och förser den indragna i än mer frustration, uppgivenhet, misär. Spiralen börjar synas allt mer och man försvinner stegvis med tiden...
Kopplingen mellan världarna ligger i det ofrånkomligt kriminella spektret som inte låter sig undvikas och även hos anhöriga som - självklart - vägrar låter känslorna gå bort sig från den de älskar och ideligen vägrar släppa taget om den kära. Ett spel har tagit sin början där det mesta gynnar den manipulativa missbrukaren som vet att sko sig på det utsatta läget han eller hon har försatt sina älskade i.
Ett jävligt fult spel är det som aldrig kommer undvika att inblandade blir sårade och ofta märkta för livet. Det är förfärligt och det är mycket sorgligt...
Själv såg jag det som en "fördel" att stora delar av min närmaste familj gått bort, då jag slapp att utsätta dem för det livet jag levde. På många sätt slog jag in i mig själv detta, och det faktum att jag befann mig långt borta ifrån den övriga familjen, till och med i ett annat land -inkognito - gjorde att jag drog mina gränser till det yttersta, utan att blinka ens. Så mycket hade jag avskärmat mig själv från min omvärld att den inte ens fanns för mig. Som i en dröm på väg att glömmas...
Nu, när livet återigen började ta sin form upptäckte jag att ingen dröm någonsin hade funnits, att alla fanns. I takt med att tankarna började klarna allt mer kunde jag känna den rena luften igen och hur den fyllde mina lungor och gav liv åt varje por i min kropp. Jag började åter bli redo för mig själv, den människa jag var och är. Det hölls på att städa upp kring mina spillror som jag åsamkat min person. Det gick långsamt men det var precis det jag siktat på; att skynda så långsamt jag kunde.
Jag hade oerhört mycket att företa mig när jag började mitt nya jobb på Lidl och eftersom jag skulle vandra i sakta mak kunde jag lägga ner en hel del av mitt krut på att göra ett ihärdigt jobb de timmar jag var där om dagen.
Jag har alltid tyckt (vetat!) att för mycket energi i kroppen kan föra med sig dysterhet när man bär på mycket ogjorda saker, obearbetade färger så att säga, och fann det tacksamt att skyla från mig genom jobbet och kanske framför allt, gymmet.
Jag skapade rutiner för den människa jag var här och nu och lade upp mina delmål i stort sätt eftersom dagarna såg ut (Carpe Diem), och tvang mig själv att tygla mina önskningar och drömmar för att behålla den jordnära individen jag var.
Kort och gott; jag behövde inte springa, hasta för att hinna med något tåg!
Samtidigt tog jag även med i betraktelsen att jag aldrig såg på mig själv som någonting mera, större än det jag var, nämligen den föräldralösa knarkaren som kommit på glid en betydande del av livet. Genom att se mig själv med de ögonen och helt utan att det ligger någon självömkan i bilden, något som säger att jag äger någon rätt att tycka synd om mig själv (jag använde samma argument för att ta mig ur knarket som för att hålla mig i det!), fann jag jämvikten redan där, klar och balanserad, integrerad och redo för användning. En stor del av jobbet var alltså redan klart och jag behövde inte anpassa just den biten, i alla fall.
Och som alla andra narkomaner ägde jag inte rätten att få ha körkort - vilket blev det nästa långsiktiga projektet i mitt liv...
