Så kommer den första riktiga kylan till västkusten då denna vintern, och i takt med den stjärnklara skönhet och orangeröda horisontranden under tidiga morgontimmen som beskådas när morgoncigaretten intas, dyker även mina tankar ner till de utsatta i samhället som inte alls delar min lilla romantiserade vy kring detta naturens skönverk. Mina tankar leds till de hemlösa som stryker gatlänges bland oss och verkligen, formligen eller kanske rent av bokstavligen kämpar för sina liv just nu, då jag befinner mig i mitt uppvärmda hem omgiven av nybryggd kaffedoft och försöker skaka av mig sömnens ljuva töcken.
Jag så tecknen redan i går kväll och slogs redan då av en alarmerande klang då jag gjorde mig redo för nattens slummer. Stjärnorna lyste så vackert och klart och den skarpa, klara månen sken starkt högt där ovan. Kvicksilvret letade sig ner kring -11 strecket och bilarna utanför täcktes mer och mer av tjocka frostkristaller, som av en farsots ohejdade framfart.
Hur tar de sig genom dessa kylspräckta nätter, egentligen? Alla dessa Sveriges hemlösa av vilkas skäl de måtte ha för sitt öde, är av sekundär betydelse? De är många, de är långt mer än vad man kan tro eller om man överhuvudtaget vill tro! För det är så lätt att inte vilja låta sig beröras av det som inte alltid är så trevligt och angenämt för oss själva...eller inte ser. Ja, det kanske rent av kan te sig som en börda att, sittandes framför den öppna spisen i ett upplyst hem med varmt fikabröd och ångande kaffe, låta tanken vandra till gatustrykarna i trasiga tyger till kläder, utan vare sig mössa eller vantar kringströvande i en misär vi kanske aldrig kommit i befattning med, någonsin?
Hur gör dom under timmarna då staden sover och inga butiker och affärer finns att kliva in i och låtsas handla för att tillknyta sig den enkla värme som strålar ur upplysta hyllrader med julkäk och allsköns rea varor och erbjudanden inför den stundande högtiden?
Naturligtvis så finns det inrättningar där man kan få en brits och ett pläd för en ytterst sparsam slant, absolut och sen även de organisationer som delar med sig av sina - oftast - soppkök där det även går att uppdriva en brödbit också. Men det är själva deras livs situation som är så graverande, tycker jag. Det är så slående tragiskt att dessa människor skall behöva leva från måltid till måltid, från trappuppgång till trappuppgång och inte ens veta om man kanske klarar livhanken fram till nästa dag... Det är ingalunda konstigt att många begår ett enkelt brott endast för att vilja bli gripna och tagna av polisen för att slippa undan den fruktade frost. Hur miserabelt är inte detta??
Det är bland annat detta som gör att mycket av min julstämning har så svårt att infinna sig, numera (och har även gjort det under ganska lång tid, också!), vetskapen om detta enkla och förfärande som försiggår mitt ibland oss.
Det är naturligtvis svårt att göra någonting åt det rent konkret just för dagen, ty problemet kommer kvarstå för alltid, förmodligen. Men en tanke kan man alltid skänka dem som är mest utsatta i samhället för, när allt kommer omkring, så är det väl ändå det julen handlar om, eller hur...?
