I huvudet på KJELL

Bland de flesta av oss är jag medveten om att just ensamhet har en något negativ-klang, vilket jag också kan förstå tolkningen av, men jag delar den absolut inte. Nu kanske det har lite att göra med det livet jag har levt eller fått att leva, vad vet jag? Det förändrar dock inte det faktum att, för mig är ensamheten en gåva. Naturligtvis kan jag utveckla detta ämnet en hel del, för det finns en lång rad olika grenar som utgör trädet jag sitter i, men jag har för mig att det här forumet inte alls är redo för dom svängningarna - eller så är inte jag det...

XXX

Tystnaden ser jag som ett tillhåll. Återigen för mig själv, eftersom det är lite svårt att tala för någon annan, vilket jag inte heller vill. Här, inne i tystnaden finns endast lugn och ro, stillhet och en ödmjuk dans med tankarna där vi svänger runt varandra och delar de olika bekymren, glädjeämnen eller annat som korsar mina vägar i sina dagliga strömmar. För när allt kommer omkring, så står ju ingenting någonsin stilla i våra liv, utan intrycken rullar ju på i en allt annat än en sinande ström, om och om igen...

Jag har lärt mig att tro på "en pust i backen" och att det är ett bra tema för mig. Alltför ofta, och mycket i mitt liv har det hastats runt överallt för att på död och liv undvika att missa för mycket - och i gengäld tror jag mig nog ha missat det allra mesta... Den tiden är över nu och jag om någon, känner mig oerhörd hedrad för denna insikt som flutit mig till ytan och gett mig dessa band till de två ovan nämnda fenomen, tillstånd....

XXX

Det jag är mest stolt över i mitt liv är det jag har åstadkommit inom mig själv. Där är jag trygg i dag, till motsats mot hur det såg ut förr i tiden - en tid som förövrigt ter sig ohyggligt avlägsen, som ett drömlandskap för diffust för att nästan kunde avgöra huruvida den egentligen har funnits. Men det har den och så har även jag, och genom den tysta ensamheten har jag funnit tillbaka det som förlorats.

Det ligger mycket poesi i ett vanmäktat inre, inte precis något större avslöjande det inte. Men man måste våga öppna de dörrar som vetter in mot dessa rum. De finns nog i oss alla, väljer jag att tro, for hittar jag dom i mig, så finns det all anledning i världen att tro, att de även finns i alla andra också...

Min melodi är tyst - och mitt samspel är ensamt, och ingen i hela världen är lyckligare för det än jag...

=)