Morgonfrukt...
Vad intressant det är att ibland sätta sig ner och reflektera över hur man ändrar sina syn på saker och ting, värderingar upp genom åren, hur moralen formas och omformas allt eftersom man utvecklas som människa. (Förhoppningsvis, i alla fall,=) Vi blir oundvikligen äldre för varje dag som går och tur är nog det, för hur som helst, för egen del, skulle jag nog aldrig igen vilja uppleva min tonårstid i repris. Denna vilda, ostyriga tid med alla sina skiftningar i både humör och sinnen, där utgången, egentligen, skulle kunde gå precis åt vilket håll som helst. Lyckligtvis överlevde jag min tid som nysprungen ungdom utan de alltför dramatiska konsekvenser. Eller gjorde jag det?
Det är väl inget lätt företag att avgöra sådant som hel eller halv, av eller på utan att själva få ta del av det som försiggår i sitt inre. Och kanske än mer diffust blir intrycken då de alltid måste tas i akt i efterhand, för ingen kan väl genomgå någon "recension" under pågående fas i livet utan att få tvivel lagt i sitt ömkliga omdöme? Utfall som utfall, och lever du så har du lyckats, kan väl ses som en förenkling av den lögn man bäddas in i från en värld av ovetande som gärna vill styra och ställa med allt och alla. För när livet ändå skall synas i sömmarna så måste det finnas ett oändligt gap mellan levnad och överlevnad!
Genom att fingra med intressesfärer som var fel, medvetet fel, skapade jag mig förutsättningar till att danna min egen moral och etik vid senare skeden i livet. Mitt val blev den längre av vägar men utfallet blev ändå entydigt bra i slutändan. Att se mig själv i backspegeln är ingalunda någon rolig film men, så är väl inte heller livet så roligt alltid. Vore det det, så vet jag tusan hur allt skulle sätt ut...
Man måste uppleva motsättningar för att kunde värdera nyanserna i livet. Det tycks väl stå klart för alla. Vill jag veta hur något vackert skall se ut i mina ögon, måste jag veta vad motsatsen är. Lycka för mig är ju när allt kommer omkring, det som gläder mig och inte det som tynger mig, och så vidare...
Men ta livets alla aspekter och skiftningar i betraktning så kan det ju inte förklaras bättre än att det är en djungel där ute. Oändlighetarna sträcker sig vida över den enskilda människans förstånd att fatta, det omfång av nyanser som hela tiden rullar runt en, och i det avseendet låter vi oss formas till de vi är. Ett lyckospel, kanske vi kan säga att det är...?
För vem avgör slumpen i livet om inte livet självt? där vi figurerar som små pjäser på en yta vi aldrig vill lära känna till fullo. Det kan gå hur som helst med våra öden, de förutbestämda "manus" som så många lägger sin lit till, när de egentligen inte vill sträcka sina funderingar längre ut på djupet. Så tycker i alla fall jag mig tolka det här med ödet - ett land för den uppgivna, en fristad för den uppgivna tankens domäner, på gott och ont, naturligtvis...
Än är inte resan slut och för allt vad jag vet, så har den kanske inte ens börjat... eller ens funnits...?
Kommentarer
Trackback
