Mitt liv i en gnistrande tår...
Tystnaden antar sina melodier och sprider sina verk genom dessa sprungna knoppar. Ljuset häver sin makt över den vilande horisonten och skapar hopp ett vakande liv, långt borta är jag nu. Över mig seglar måsen lojt i vinden, glidande från land mot den öppnade ridån som en bjudning in till äventyrslandet. Den har dock ett mål, måsen. Hinsides mina egna förhoppningar vilar dess tro stort, djupare än det jag själv kan erkänna och stå vid, utan att känna skam, skuld eller, som jag aldrig nånsin gjort; känna mig stolt över de förehavanden som fört mig framåt.
Med fötterna daskande på vattenytan känner jag hur livet återvänder i min kropp efter en sträng natt under knivens våld. Tomma tankar lever fortfarande sitt spöklika monster över mig, men mattas alltjämt av ju högre solens vandring över linjen tar sig, och snart, alldeles snart blir jag mig själv återigen för en kortare tid.
Måsen där ovan fortsätter att dra till sig min uppmärksamhet där den nu satt sig upp mot vindarna och tycks stå stilla i sin egen verklighet. Jag märker endast hur dess huvud spejande - vaket - vänder sig från sida till sida i sin jakt efter ett förmodat byte under ytan. Dessa tankar, för mina reflektioner mot den natt jag själv precis avverkat och parallellerna tyds tydligt i mitt eget ljus, hur smaklöst jag än måtte finna denna likhet. Jakten, bytet, förtvivlan...
XXX
När jag vänder mig om syns ett äldre par komma gående arm i arm längs med stigen som förde mig själv hit ner. Deras behagliga lunk fyller mig med avund, fast utan sjukligt begär, och till min glädje märker jag hur min längtan sätts i nytt perspektiv. Även det främmande får mig att hoppas en framtid vilar i min grund när jag ser dessa tus fridfyllde vandring längs med stigen berör min stig. Min plötsliga iver efter rättan plats i livet ger snart nog näring åt mitt vemod, och fyller mina känslor dem, åt ett intrång, men det kan inte hjälpas; som förlorad finner jag inget skäl till att låta bli att längta. Det är, när allt kommer omkring, allt som finns kvar. Obemärkt passerar jag deras gränser och likt djuret smyger jag.
Konsten att tygla, tämja mig själv, har jag lärt den hårda vägen. Bakom stängda dörrar har jag sätt mig själv dö gång efter annan, för att lära mig vara på den andra sidan, utanför, borta, oanträffbar för livets lockelser. Grånad har blivit mitt signum för den tillvaro jag skapat, utan frid, utan ro, utan mening. Kniven blev min vän så småningom, förälskad i dess snittande, frigörande motiv för en ställning mot allt skapande. I kärlek föll jag offer för mig själv när ingen annan ville ha det jag erbjöd, och jag föll så lång jag var.
XXX
Solgatan glittrar mot min utgångspunkt nu denna morgon, och glömt är det onda för en stund. Lyckan står mig bi och jag tar del i detta underverk som utspelas genom en gryende dag och jag insuper härlighetens fulla blom. Färgerna formligen exploderar mot mig och genom själens spegel låter jag mitt innersta fylla mig likaså. En lätt inlandsvind ruskar varsamt i mitt tufsiga hår och frambringar en tveksamhet i mitt våta öga. Med lätt darrande hand drar jag försiktigt bort den, och ser hur den ligger i min handflata. När jag efter en betänksam sekund för upp den till min mun, känner jag dess sälta sveda; mitt liv i en gnistrande tår.
