T.O.R.2
Det gula skenet från lampan splittrar mörkret. Ljuskäglan tecknar sig skarpt i svärtan som härskar allestädes i det trånga utrymmet, långt bakom det stängda paret ögon som torkat sedan sorgens klocka klämtat ut sitt sista andetag. Det är inte längre någon lek detta, att möta sig själv i spegeln mot världen som den byggts upp inom parentes. Det stumma landet för en röst, genom lysets intrång i rummet där sömnen sen länge har uppgivits - förlorandets konst i en vagga - och apatin stegat sig ännu ett trappsteg närmre sin hjärtkrossande återpunkt.
Skuggan, den som för jämnan bejakar den kylslagna själens hushåll, den som driver tankarna hela tiden bakåt - aldrig framåt - låter ge från sig en ondskefull, men ack så lockande knackning på dörren. Nyfikenheten tar överhanden och lättjan lyfter bort beslagen som håller världen ute, bakom, hemlighållandet för sig - och ångor är det endaste vittnet som står kvar och ser fågelns flykt till kvisten.
Det fungerar inte alltid så för alla; inte alla ser det närstående gren verket och dess erbjudande om en bättre tid, en tid med rum, själ och kraft, utan när inget annat än en säker fördjupad sorg invärtes, också här bakomliggande en tragedi mot det stora hoppet; att en gång kunde bli det man önskat...
För vem är du - alltså jag - utan ögon i glaset som flyter ljudlöst över väggen, nästan drömlikt inhöljt i en vålnads tystnad i mjukt skummande dimma på sin mjuka färd ut från skogens bryn, om inte sanningen så som den vägrats se? Vän eller Fiende, viskas från ingenstans någonstans ifrån bortom verkligheten som framgår i sången. Du eller Jag, spelar ingen större roll egentligen, då understället redan nu har dött bort i en annan tyngd tid.
Sedan kommer det allra första tecknat på den annalkande dagern och ger ljuskäglan strid. Förtrollningen, om det nu var någon, mattas ut och sinar ut i ett spillrans nytt ingenting, ett land som också det vistas av mina olika jag. Fast inte samma, aldrig samma som innan, innan då kvisten fanns där med sin trygga utsträckta hand att ge mig frid att lufta mina ångor av djup olycklig oro...
Skuggan, den som för jämnan bejakar den kylslagna själens hushåll, den som driver tankarna hela tiden bakåt - aldrig framåt - låter ge från sig en ondskefull, men ack så lockande knackning på dörren. Nyfikenheten tar överhanden och lättjan lyfter bort beslagen som håller världen ute, bakom, hemlighållandet för sig - och ångor är det endaste vittnet som står kvar och ser fågelns flykt till kvisten.
Det fungerar inte alltid så för alla; inte alla ser det närstående gren verket och dess erbjudande om en bättre tid, en tid med rum, själ och kraft, utan när inget annat än en säker fördjupad sorg invärtes, också här bakomliggande en tragedi mot det stora hoppet; att en gång kunde bli det man önskat...
För vem är du - alltså jag - utan ögon i glaset som flyter ljudlöst över väggen, nästan drömlikt inhöljt i en vålnads tystnad i mjukt skummande dimma på sin mjuka färd ut från skogens bryn, om inte sanningen så som den vägrats se? Vän eller Fiende, viskas från ingenstans någonstans ifrån bortom verkligheten som framgår i sången. Du eller Jag, spelar ingen större roll egentligen, då understället redan nu har dött bort i en annan tyngd tid.
Sedan kommer det allra första tecknat på den annalkande dagern och ger ljuskäglan strid. Förtrollningen, om det nu var någon, mattas ut och sinar ut i ett spillrans nytt ingenting, ett land som också det vistas av mina olika jag. Fast inte samma, aldrig samma som innan, innan då kvisten fanns där med sin trygga utsträckta hand att ge mig frid att lufta mina ångor av djup olycklig oro...
Kommentarer
Trackback
