I huvudet på KJELL

I mitt jobb som personlig assistent åt en gravt cp-skadad kille kommer jag i regelbunden kontakt med denna inom landstinget gren, och ser därför på mycket nära håll hur deras professionalism artar sig. Mycket oroväckt står jag och mina kollegor med vid våra möten då nya och förbättrade hjälpmedel skall tas fram under deras noga översyn. Jag har förståelse för att det krävs ett noggrant engagemang och arbete för att på ett så korrekt sätt som möjligt anpassa en ny rullstol för en brukare, han eller hon (i vårat fall han) skall ju trots allt använda sig av hjälpmedelet ett stort antal timmar varje dag från morgon till kväll.

När vi möts vid hjälpmedelcentralens lokaler möts vi av en hel uppsjö av tjänstemän och kvinnor. Fem stycken för att vara noga, och alla har tydligen sina respektive uppgifter att sköta. Vid första anblicken kan detta säkert kännas som en trygghet - man tror sig ju vara en viktig individ då så många engageras i fallet. Visst, det läggs resurser på att "min brukare" skall få sina behov utmätt, och det känns bra! Om jag inte visste bättre! Det har nu gått tre och ett halvt år sedan jag började jobba hos den här killen och vi har gått igenom massor tillsammans, att räkna upp det skulle nog ta för stor plats här och säkerligen för väldigt många även vara rätt ointressant att läsa om. det vi däremot inte  - under den här tiden - kan tillägga i våran relation är, att vi förmått hjälpmedelcentralen att forma en adekvat rullstol till honom. PÅ TRE ÅR!!!

När jag började jobbet hos honom, jobbades det med att regulera och forma honom en rullstol som skulle vara anpassad för hans kroppsform. Det mättes och spekulerades, formades och kom in förslag om hur, vart och med vilket material osv osv. Möten schemalades och bokades, tider hit och tider dit utan att någonsin komma ur fläcken. Han sitter fortfarande lika jävla snett i sin stol och det ända de egentligen har kommit fram till är att de har höjt hans armstöd en aning. Under tiden måste han ju använda den han har... TRE JÄVLA ÅR!!!

Nu senast, (vi håller fortfarande på med hans rullstol!) har vi försökt med att byta ut hans duschstol eftersom hans gamla började bli en rostig historia. Nu tillhör då saken att just den modellen gått ur lagret på grund av ålderstecken, vilket är helt ok - saker och ting går ur tiden, det vet ju alla. Så på ett möte - FÖRRA ÅRET!!! - begärde vi en ny stol åt honom. Till en början fick då en ny, ganska snabbt också, till och med (en månad efter!). Men i den satt han alldeles för snett och trångt så han klarade sällan av att utföra sina behov på ett tillfredsställande sätt. Så nytt möte bokades och fyra veckor senare möttes vi återigen, vi assistenter och hjälpmedelcentralens alla knektar. Och samma jävla procedur upprepades gång efter annan utan något egentligt resultat annat än ännu en bedrövlig variant som inte passade. Sen blev det semester och ingenting på hjälpmedelcentralen funkade under en lång period - och hela tiden fick han använda den han hade som inte funkade!

Till slut blev det höst och semestern var slut och alla kom tillbaka till jobbet utvilade och redo för nya utmaningar! Jo`rå, för fan... Den här gången gjorde vi en ritning med alla tänkbara mått på höjd,bredd och avstånd mellan knäveck och sätesmuskel, rygglängd och axelbredd mm  mm. Vi mätte även toalettens avstånd från väggen bakom och fram till där skålen rundades av och tänkte alldeles förgäves och förmodligen naivt att NU MÅSTE DOM VÄL FÖR HELVETET KUNDE FÅ FRAM NÅGOT ANVÄNDBART!!! Men icke! Förra veckan kom den nya stolen hem till honom och den passar inte alls den heller! Den passar faktiskt så dåligt så att när han kissar så träffar inte strålen toalettskålen ens.

I min vrede ringer jag upp hjälpmedelcentralen och de berörda parterna och ifrågasätter deras kompetens och empatiska förmågor och undrar om hon tycker det är rimligt att det skall ta så mycket som tre år för att utforma en rullstol för en brukare och om hon har planer på att ta lika lång tid när det gäller duschstolen? Till svar får jag att det faktiskt är ett omständligt och viktigt arbete det de gör OCH, säger hon, att det finns brukare som faktiskt de har arbetat med i över 18 år utan att bli nöjda, för kropparna förandras ju hela tiden... Efter detta lade jag bara på luren...

Det skulle underlättat betydligt om de som jobbar på hjälpmedelcentralen ville lyssnat på oss som faktiskt jobbar med brukarna dygnet runt och torde känna till deras behov utan och innan. På dessa mötena vi har påpekar vi gång efter gång efter gång hur det är si och så men blir hela tiden avspisad med hänvisning till hur deras utbildning säger att saker och ting är på ett visst sätt. Att reflektera över att vi FORTFARANDE efter tre jävla år diskuterar huruvida den här människan skall ha högre eller lägre armstöd eller si och så fotstöd, tycks inte bekomma dessa människor, vilket för mig är obegripligt.  Och kampen, jaa den lär ju fortsätta den - i kanske 18 år till...