I huvudet på KJELL

Självbedrägeriet är trots allt det som bär mig genom tunga dagar. Det har tagit år av smärtor och plågor att komma fram till denna mjuka synd av insikt, den som höjer min blick för att våga se det som ingen andra ser. I dag är det dock annorlunda än förut - i dag lyfter jag åtminstone, har luft under mina vingar. Filmen som rullar framför mig på teven fäster inte min uppmärksamhet längre. Det har den inte gjort nu sedan...jag kan faktiskt inte minnas när, långt mindre vad den handlar om. Jag tror inte heller jag var intresserad av att egentligen se den från början, utan sökte nog mest bara ett sorts substitut för att hitta vägar att spoliera ett stycke tid som för mig lagts i min vågskål. Kaffet har även det dött ur mina händer. Den vagt dansande ångan har slutat vindla sina vägar uppåt mot taket. Jag inte bara ser det utan märker det också då jag i misstagets våld förer muggen mot mina läppar och finner mig att i nästkommande stund nära på spy av vämjelse av den kalla blaskan som letar sig ner i min hals. Spontant ser jag i mitt inre hur tjockt flytande olja tränger sig ner mina luftvägar och täpper igen mina förmågor att inandas den oumbärliga luften jag (också) så sårt behöver. Istället spottar jag tillbaka fanstyget i koppen och innan jag med möda ställer jag ner patrasket på vardagsrums bordet syns tydliga luftbubblor på den svarta, sörjiga ytan - som om någonting låg där under och andades i snabba tjog. Två droppar klarar av att fly och landar utspritt på den vita duken som ligger tvärsöver bordet. den skall ändå snart tvättas så det stör mig inte nämnvärt.
Frågan är om inte det ligger någonting lömskt gömd i min historia, för att vara en bedrövad människa så mår jag bra. Riktigt bra, till och med. Luckorna som alltid dyker upp kring de vägar jag väljer att flanera, tycks jag märka av mindre och mindre. Det kanske bara är det faktum att jag lärt mig hantera dess närvaro på ett bättre sätt än förut. För vetskapen i mig säger ju att oavsett hur många gånger jag dyker under ytan så blir jag inte mindre blöt med tiden. Men trots detta så känns det varje gång som en mycket mindre ledsam plåga att behöva resa mig igen, kliva ur det kalla vattnet, torka upp igen och börja om från början.
Börja om från början, ja. Känns lite som "the story of my life". Att aldrig komma framåt i livet när det är precis vad jag egentligen har velat ända sen mina pigga barnsben förde mig framåt och jag kunde jaga vindarna från morgon till kväll. Den tiden, tiden då bekymren ännu inte tagit klivet fullt ut - eller in - i mitt liv, förefaller allt mer diffus när kvällen sänker sig över mig och jag letar fram mina memoarer i den stilla stunden. Är det verkligen jag som står bakom rösten som kallar på mig från förr, från tider av lycka, glädje och sorglös lek? Jag tror det, fast naturligtvis kan jag inte ta det för givet längre. För så fjärran har det blivit, min historia, den som ligger och ruvar i mina sinnen och beter sig likt Victoriasjöns ständigt skiftande konturer... Vore jag en sång skulle det inte funnits text i mig - ett gapande svart musikaliskt hål, ett tomrum avsedd för något som fattas. Naturligtvis är det mig själv som fattas. Att inte vara hel har blivit min melodi genom åren. Någon originaltext saknas också, därför har det blivit på improvisoriska villkor för min del, vilket jag också lärt mig leva med.
Än lever upplevelserna i mig. Upplevelserna från dagar som egentligen skulle varit vackra och smäckra i ett barns sommarminnen, men som aldrig fick den chans den skulle ha, ty kyrkoklockornas svarta bedjan om dödens klang etsat sig djupt in i både märg och ben. Även om natten, eller kanske främst då, kanske jag borde säga, träder de fram, bilderna från mörka rum i högsommarens sköna värme. Världarnas krig, har jag låtit mig kalla dessa hemsökelser av tvång och fördärv, och som jagat mig genom mitt livs alla cykler. psalmsångens dystra förkunnelser vilar över mig som en tvångströja och har sedan mitt elfte år i livet hindrat mina vyer att vidgas på naturlig väg. Som åskådare blev jag till min egen pjäs åsidosatt, förlorad den huvudroll som mig var skriven, utbytt av smärtans skri var jag hänvisad att klara mig själv bäst fan jag själv kunde. Nu gjorde jag det också. Valen var aldrig för mig att bli mina och stjärnornas skrift har intagit en upphöjt betydelse ju längre tidens gång har stegat. Där min hy utav naturliga skäl skulle ha åldrats syns mig bara ärren ses, än förvärrat i ett klart mjukt månljus, den tiden på dygnet jag valt att ta som min egen, ser jag inte längre någon tröst. Fast, idag behöver jag inte längre tröstas. Det är sen gammalt numera överspelat, vilket i och för sig även det, är en skrämmande tanka att också den, ta till sig -för vad återstår då... en helhet? Mmm, för när en vacker dag då skärvorna pusslas i hop och framträdande ur ett, till det yttre kaotiskt helvete, bilden och man kan ana sig till, fragmentariskt hur allting varit tänkt.
Sedan jag kom att andas har jag varit mina ögons tårar. Bakom stränga år har jag lärt mig konsten att utföra min aktning i tysthet. En gråtens lek, beskyddande av emotionella faror som mig veterligen, aldrig sedan begravningens strypande grepp kommit mig nära, så nära att jag någonsin kunnat ge ett öppet svar åt min dysterhet...