Regntungt!
En mycket regnig söndag kan vi se tillbaka på. Nederbörden har jobbat hårt redan från tidig morgon och själv har jag vaggats in i en slags "mysig vemodskänsla". På något sätt så är det en skön upplevelse att befinna sig inomhus när man hör hur vattnet plaskar ner i trädgården utanför och hur det massiva droppandet slår mot fönsterbläck och tak. Det föder en känsla av att någonting stort, oerhört mycket större än en själv håller sina kunnskaper i gång.
Ståendes i verandadörrsöppningen, slås jag av en existensiell påminnelse om en vacker ledsamhet som pågått i mitt liv under lång lång tid. Som att väcka en björn som sovit en god stund. Förr, innan vissa vägar korsats i mitt liv, vore detta en början till ett betydligt mörkare skede för mig, men icke nu, i dag. För som det ofta gäller för livet så växer man, ökar i sin tillit till sig själv och får slutligen den rätta distansen till sin helhet. Slika ting är ofta lätthänt att glömma bort, vilket i och för sig är bra, men sen finns ju dessa stunder av lycka då naturen har sin gilla gång och man blir påmind av ett fallande regn en grå och disig söndag i november månad...
Det gläder mig i dag, att jag på ett så här vackert sätt kan låta mig bli påmind om mitt tidigare mörker i livet och äger de krafter som behövs för att kunde välkomna de känslor de frammanar i mig. Jag tror inte på att glömma det som inte går att glömma - och jag skulle heller aldrig vela göra det, ty för det betydde de för mig för mycket. Nej, ni finns alltid i mig, omkring mig och runt om mig och jag kommer aldrig någonsin glömma er!
=)
Ståendes i verandadörrsöppningen, slås jag av en existensiell påminnelse om en vacker ledsamhet som pågått i mitt liv under lång lång tid. Som att väcka en björn som sovit en god stund. Förr, innan vissa vägar korsats i mitt liv, vore detta en början till ett betydligt mörkare skede för mig, men icke nu, i dag. För som det ofta gäller för livet så växer man, ökar i sin tillit till sig själv och får slutligen den rätta distansen till sin helhet. Slika ting är ofta lätthänt att glömma bort, vilket i och för sig är bra, men sen finns ju dessa stunder av lycka då naturen har sin gilla gång och man blir påmind av ett fallande regn en grå och disig söndag i november månad...
Det gläder mig i dag, att jag på ett så här vackert sätt kan låta mig bli påmind om mitt tidigare mörker i livet och äger de krafter som behövs för att kunde välkomna de känslor de frammanar i mig. Jag tror inte på att glömma det som inte går att glömma - och jag skulle heller aldrig vela göra det, ty för det betydde de för mig för mycket. Nej, ni finns alltid i mig, omkring mig och runt om mig och jag kommer aldrig någonsin glömma er!
=)
Kommentarer
Trackback
