I huvudet på KJELL

Jag såg tydliga tecken på att så också var fallet. Medan Tiden gick och jag hade fullt upp med andra tankar än just mitt drogsug, blev detta mindre och mindre, just som Tiden gick. Staden jag flyttade till var ju ny och massor fanns ju där att beskåda och bekanta sig med. Min flickväns vänkrets, som för mig var alldeles ny och obekant måste bjudas in och vice versa, och i det behövdes en extra insatt ansträngning. Våra villkor stod ju på helt olika halvor av den spelplan vi skulle dela, och som den jag kände att jag var ,så låg det största ansvaret på mina axlar.

I min föreställningsvärld heter detta ödmjukhet och, kunde jag här skönja i en mängd olika skepnader.

Fördelen med att bryta ett missbruk, ett destruktivt beteendemönster i nya omgivningar är ett flertal, vågar jag påstå. Om jag frigjorde mig själv från gammalt anhang i form av umgänges krets, rutiner i ett välbekant miljö, områden där jag kände mig trygg etc etc, så var halva vägen som bortblåst. Allt blev spännande liksom, och jag fann en ny-tändning kring alla dessa människor jag aldrig sätt förut. Jag bestämde mig för att ge precis varendaste en av dem sin fulla, riktiga och ärliga chans, sade jag mig, men visste nog innerst inne att det var "the other way around" som gällde. Och jag såg mycket tydligt och snart vinsterna detta innebar.

Intressen jag aldrig förr brytt mig om eller ens visste fanns, gav jag en möjlighet att beröras av och det fungerade. Aldrig skulle jag kunna föreställt mig att en kväll med sällskaps-spel skulle vara så oerhörd trivsamt som det faktiskt var! Att kunna skratta med varandra som vänner var även det en nygammal erfarenhet som blivit så alltför fjärran för mig.

Jag började alltså småningom inse hur långt bort jag drivit från den verkliga världen och med det inse hur lång väg det var mellan oss, den här världen och min. Enkelt räknat var jag tvungen att bli människa igen och för att bli det fordrades det Tid...

Ju mer jag märkte hur jag åsidosatt mig själv genom mitt leverne i Stockholm, insåg jag sakteligen vidden på mina närliggande uppgifter. Här började Tiden spela en avgörande roll och jag blev klar över mer kanske, än vad jag just då tyckte verkade rimligt.

Men jag kände att jag fortfarande befann mig på bortaplan och kunde genom det, anta en viss passiv roll inför mig själv och anpassa min framfart på eget bevåg; alltså, spela ut min Tid på mina villkor...

Men jag behövde ytterligare engagemang från min sida. Det håller inte, märkte jag tydligt när sommarens höjdpunkt nåddes och höstlöven började falla till marken i sina sprängda färger, att bara sitta stilla med nyfunna vänner och vara nykter. Jag var även tvungen att börja göra någonting produktivt i en mer direkt mening. samtidigt började pengarna från mitt sålda "husgeråd" i Stockholm att sina markant.

Men det skulle visa sig vara nya vindar i antågande... Tiden skulle det visa sig, blev mitt lyckonummer i tillvaron!