I huvudet på KJELL

"Glaset spricker och skärvorna raser ner över världen så som jag känner den, sedan min egen gryande morgon. Ljuset som strålar in genom porten där skylten hänger snätt över de sedan länge vissna rosbuskarna, blänker och sprakar i univerums alla kända och även okända färger.
Ett rop finns gömd mellan de tusentalet bitar som gravitationens ofrånkommliga faktum leder ner mot mina bara fötter. Bortanför min handlingsduglighet ser jag hur mitt nästa steg siktar in sig på den uppvända skåran av skuret glas, men strax innan dödsstöten rutschar min slappa kropp nerför regnbågens gula linjer och väcker drömmar till en ny dag.
Vetskapen om någonting gynnsamt viskar i mitt öra då färden tar sig en helt ny hastighet bortom mina tidigare väsens krämpor; aldrig förut har jag känt denna strilande form utav kärlek...
Armar av mjukt skinn snärjar in mig i sitt hem och drar mig upp och ner, vänd i sin innersta lokal, där drömmar byggs och förlopp skapas.
Givmildheten svämmar över när vi dansar i försjunken förening och där vi delar vätskornas arv. Värmen som fyller min tomhet med glans, bär en nyans från ditt läna smil och för mig närmare din sanna natur.
Fylligheten du skänker min kropp är din egen, långt inuti mina svar till natten där endast dina ögon ser den drunknande sjömannens hälsning till havet.
Vågen sköljer sina mått fram genom ilarna som biter sig fast i oss två och pressar oss längre in i varandra med salta blommor under din bädd; sedan kommer allt att stanna då vi smälter och förenas i din gunst..."



Det svåra med kärlek är att förklara den. Kanske inte så mycket för den andra som för en själv, då man söker hitta den yttersta mening eller den innersta, hur man nu väljer att se det.
Förmodligen är det hos mig i alla fall, en av de stora utmaningarna så här långt i livet, att ge mig själv den sanna glädjen att på ett tillfredsställande sätt förklara för mig själv hur stor min kärlek är till den jag älskar...
Försök själv, jag tror ni kommer bli häpna över hur pass svårt det är!