Flickan 2
"Varför hon inte bad den här uråldriga gubben fara åt helvetet, kunde hon inte förstå. Hon lät blicken vandra lite lätt ut från springan där hennes knä stötte i mot hennes tinningar, så att fokuset liksom strök över hans fötter, som förövrigt var skodd med ett par pjäxliknande urtyg av ett skodon, föll henne tanken in.
Ett omärkbart litet skratt rumlade djupt nere i hennes diafragma någonstans långt utanför någon annans hörhåll. Den vetskapen smekte henne på ett gott sätt och fick hennes tårflöde att hejda sig för tillfället. Han hade hur som helst fångat hennes uppmärksamhet på ett bra sätt, ett positivt attraherande sätt, ungefär som ett barnbarn lockas till ens farförälder och dennes berättarkonst.
Där fastighetsskötaren stod lite tvekande framför henne - inte på något sätt över henne - Kände hon för första gången en känsla av förtroende. Som att bada i en göl med varmt ärligt vatten, rent från vidrigheterna, skammen och den evigt strypande skulden som hela tiden ströp luftvägar och brände sönder hennes ögon vid alla dessa tillfällen som ständigt dök upp...hemma.
Hennes överläpp gav ifrån sig ett snabbt ryck, nästan som en spasm vid tanken och hon slöt in sig än mer. Klumpen i hennes magregion hade spridit sig som en cancersvulst och gjort hennes lemmar handlingsförlamade och stela, obrukbara, livllösa, näringsfria. Hon försökte förgäves svälja undan klumpen som växt sig stor i hennes halsgrop, men fann snabbt att strupen blivit torrlagd. Sväljet fick stanna halt mitt i utförseln och fick henne att hoppa över ett andetag ofrivilligt. Frågan som ställdes för en liten stund sedan, hängde fortfarande kvar i luften men hade passerat till, åtminstone hennes glömda jaktmarker.
Frågan som bar upp hela detta tillfälliga mötet och som i vanliga fall skulle fått hennes ilska att rikta sig utåt, vässa sina knivar och lyft dem till hugg men som av en outgrundlig maner fått henne att tvärtimot lossa lite på sitt illa satt grepp.
Där hon låg gömd från omvärlden på skolans högsta våning och bekantade sig återigen med livets aviga sidor som skänkt hennes ett sådant förtroende att hon varit på randen att ta Det Stora Steget, kände hon värmen strila från denna gamla främling som inte varit annat än hennes och hennes skolkompisars stora löje dagarna igenom, från sommar till sommar i hennes snart sex år på skolan. När hon torkade sina såra och ömma kinder med handflatan så skämdes hon faktiskt lite över sig själv.
Förvånad över denna ändring av situationen viftade hon snart bort denna influgna tanke, men lät ändå blicken pendla vid hans fötter. Väntandes, på något nästa steg.
"Varför gråter du,lilla vän?" upprepade han och orden smög sig mellan de tornande betongväggarna och landade tungt på golvet överallt omkring henne.
Den läna, nästan barnsligt rörande tonen i hans röst tilltalade henne på ett slående sätt hon alltför sällsynt känt förut. Lite plågad av mildheten blev hon, men bestämde sig för att istället skärma av sig, öppna upp sig och låta sig vara den lilla flickan hon faktiskt var, behövde vara.
Och för vem kunde hon inte tillåta sig att vara det, än inför en främling. Han hade ju ändå ingen del i detta, hur kunde han någonsinn veta...?"
Ett omärkbart litet skratt rumlade djupt nere i hennes diafragma någonstans långt utanför någon annans hörhåll. Den vetskapen smekte henne på ett gott sätt och fick hennes tårflöde att hejda sig för tillfället. Han hade hur som helst fångat hennes uppmärksamhet på ett bra sätt, ett positivt attraherande sätt, ungefär som ett barnbarn lockas till ens farförälder och dennes berättarkonst.
Där fastighetsskötaren stod lite tvekande framför henne - inte på något sätt över henne - Kände hon för första gången en känsla av förtroende. Som att bada i en göl med varmt ärligt vatten, rent från vidrigheterna, skammen och den evigt strypande skulden som hela tiden ströp luftvägar och brände sönder hennes ögon vid alla dessa tillfällen som ständigt dök upp...hemma.
Hennes överläpp gav ifrån sig ett snabbt ryck, nästan som en spasm vid tanken och hon slöt in sig än mer. Klumpen i hennes magregion hade spridit sig som en cancersvulst och gjort hennes lemmar handlingsförlamade och stela, obrukbara, livllösa, näringsfria. Hon försökte förgäves svälja undan klumpen som växt sig stor i hennes halsgrop, men fann snabbt att strupen blivit torrlagd. Sväljet fick stanna halt mitt i utförseln och fick henne att hoppa över ett andetag ofrivilligt. Frågan som ställdes för en liten stund sedan, hängde fortfarande kvar i luften men hade passerat till, åtminstone hennes glömda jaktmarker.
Frågan som bar upp hela detta tillfälliga mötet och som i vanliga fall skulle fått hennes ilska att rikta sig utåt, vässa sina knivar och lyft dem till hugg men som av en outgrundlig maner fått henne att tvärtimot lossa lite på sitt illa satt grepp.
Där hon låg gömd från omvärlden på skolans högsta våning och bekantade sig återigen med livets aviga sidor som skänkt hennes ett sådant förtroende att hon varit på randen att ta Det Stora Steget, kände hon värmen strila från denna gamla främling som inte varit annat än hennes och hennes skolkompisars stora löje dagarna igenom, från sommar till sommar i hennes snart sex år på skolan. När hon torkade sina såra och ömma kinder med handflatan så skämdes hon faktiskt lite över sig själv.
Förvånad över denna ändring av situationen viftade hon snart bort denna influgna tanke, men lät ändå blicken pendla vid hans fötter. Väntandes, på något nästa steg.
"Varför gråter du,lilla vän?" upprepade han och orden smög sig mellan de tornande betongväggarna och landade tungt på golvet överallt omkring henne.
Den läna, nästan barnsligt rörande tonen i hans röst tilltalade henne på ett slående sätt hon alltför sällsynt känt förut. Lite plågad av mildheten blev hon, men bestämde sig för att istället skärma av sig, öppna upp sig och låta sig vara den lilla flickan hon faktiskt var, behövde vara.
Och för vem kunde hon inte tillåta sig att vara det, än inför en främling. Han hade ju ändå ingen del i detta, hur kunde han någonsinn veta...?"
Kommentarer
Trackback
