I huvudet på KJELL

"Jag såg henne gå ut med stadens utkant, i sin ensamhet och med axlarna tunga av sorgens bördor. Hennes annars så vackra och stolta hållning bar prägel av flera stycken missöden och vikten av dessa hade satt sina spår. Den slanka och smärta kroppen var liksom utbytt mot ett annat väsen, utan balans eller styrka helt utan hopp. Det sistnämda skar igenom stärkast vill jag minnas  då det fyllde min egen värld med sorg.
Ihågkommen som hon var enda sen barnsben, hade vi delat klassrum och grannskap, tilldrog hon sig hela min uppmärksamhet på ett alldeles egendomligt sätt, där jag såg henne med vingliga och små steg vandra planlöst vid den sargade trottoaren på vägen ut förbi shoppingcentret.
Småbåtshamnen låg bara ett stenkast neranför och mellan dyra båtar med gyllene utsmyckningar bestyckade med semesterhungriga människor, glittrade vattenspegeln med oerhörd kraft, ända upp till där jag befann mig. Mina ögon tog imot strålarna på ett sätt som fick mig att kisa med en liten antydan till stygn som fortplantade sig in bakerst i min hjärna. Parkeringsplatsen som bordade vattenkanten, huserade vid tillfället dyra bilar som stod sida vid sida, som i ett stoltserande. Havet slukade de flesta av ljuden.
Hennes handväska hängde inte som sig hör och bör över hennes skarpa skulder, utan hon höll den i sin hand så att den nästan släpade i marken. Den var mycket nära att strax hamna efter henne.
Hennes undertröja stack slarvigt ut från hennes sneda linning från den korta kjolen och hon hade inte längre på sig några skor. Jag minns att jag undrade om hon började dagen med att ha dem på sig, för härifrån där jag stod syntes det tydligt vilka stora hål det var i hennes strumpbyxor och inte gick man väl utan skor med sådana på?
Det gick inte att se det från där stod, jag kände mig som om jag kikade på någonting olagligt, men armarna var fulla med stygga ärr. Speciellt armvecken.
Hennes förut så gyllenbruna hy hade stulit hela mitt hjärta genom grundskolans kaosartade tid och även en bra bit in på högstadie nivån, det minns jag stärkast av allt. Hon hade greppat mitt hjärta med våldsamt humör och bundit mig fast med en tonårings första, äkta kärlek.
Under långa tider kunde jag inte släppa tanken på henne, hon fick gå mall för min egen upptäckt av mitt eget jag. Följaktligen hade hon på så sätt stannat kvar i mitt liv som en mycket speciell människa på sitt unika sätt, faktiskt ännu till i dag.
Hennes hår såg, trots att hon gjort tydliga försök på att sätta upp det med en fin hand, ut som det hade brunnit, slitits loss från sina rötter och sedan stoppats dit igen. En smutsig bandana var hårt knuten och satt även den på snedden runt hennes huvud.
Alla rykten som hade stormat kring henne hade jag med avsikt valt att lyssna till, genom alla de flugna åren. Jag ville bevara mina minnen på ett bättre sätt, men att se henne där hon liknade ett skjunkande spökskepp, gjorde mig medveten om min fölorade kamp.
Den vreden som först tog sin plats i mig kände jag växla spår och form till en bedrövelse som åt upp mig inifrån och i långsamma och noga uträknade bitar tog sig utåt. Jag såg för mig blödningen som igångsatts i mina inre organ där allt mitt innanmäta rann ut och min tinnitus sjöng högt om mina nedsatta funktionsdugligheter; jag borde sannolikt akta mig noggrannt för vart jag lät mina steg föra mig, eftersom varje nya skulle mycket väl bli mitt sista.

Från min plats där jag i hemlighet betraktade henne, min ögonsten från forna dagar, mitt förste möte med verklig kärlek, såg jag bilen som rullade till ett stopp brevid henne. Även upp hit nådde mig ljudet från osmorda bromsar som sen lång tid passerat sina bäst-före-datum precis som henne, slog det mig med ett smärtsamt hugg.
Jag såg henne stanna, de diskuterade tydligen och inne i mig skrek en röst att jag borde springa ner och erbjuda henne min egen skjuts. Men det stannade vid detta.
Mina ögon kunde se henne med mödosamma steg ta sig runt till den redan öppnade passagerar sidans dörr, där hon satte sig. De försvann strax därefter, och kvar blev jag sittande i min egen begrunding, mina minnen och återigen fylld med sorg över denna människa som förgyllt mina tonår.
Momenten upplöstes när jag hörde mina två barn ropa "pappa" bakom mig och såg dem komma springande mot mig med sina skolväskor fladdrande på deras ryggar. Jag märkte till min glädje att tåren som fanns där, gömd bakom min ögonkrok rev sig loss och fick spelrum i den strålande dagen. Jag böjde mig ner på knä och tog i mot dem båda två med öppna armar....."



Vad livet är bra märkligt, egentligen. Hur vi kommer i beröring med alla dessa människor och som kanske inte för stunden tycks rymma någon större inverkan, men som efter åratal dyker upp till ytan och sätter igång ett maskineri av känslor och intryck, glädjor och sorgespel långt utöver vad man nog trodde var möjligt.
Ett av mina motton i livet; "hela livet räknas" återvänder jag väldigt ofta till för att "besöka" en bortkommen vän eller familjemedlem, episod eller händelse. Att återse dessa väl bevarade incidenter kring mitt liv får mig på något sätt att känna mig levande, fri på ett behagligt och alltjämnt tryggt sätt.
Även sorgliga händelser välkomnas varmt i stunder av lycka och inte för att, som det kanske kan tyckas - svänga ner mitt goda mående som florerar fritt i mig i dag, utan tvärtom, förgylla de känslor som underbygger den grunden jag och mina i dag står på, lever på, känner trygghet inför.
Aldrig har jag varit så övertygad som i dag om att, just det; hela livet räknas!