Clownens sorgsna skratt.
"Skuggornas spel viker ut sitt levande djup över den fallande himlen. Ett skapelseverk som strålar mot den punkt där havet möter skyn, i en dämpad gråt över nog en förlust.
Clownen sitter till synes livlös i sitt enkla och dunkla skrymsel och känner hur tårens sveda brinner sin väg nerför hans målade kinder, och droppar färgkritans sörja på hans lössittande byxor; skrattets insikt om den falska glöd som burit den styva glorian under alldeles många mörka år, slår mot honom i stunder som denna då sorgen återtar sin mark i sitt kalla grepp.
Han rör sig stelt under det inflytande dunklet från dagen som varit, med steg som knapphändigt förmår sig bära honom. Traskläderna kännetecknar hans inre kaos, hans halvt borttorkade smink med tårars fukt vittnar om ett trasigt hjärta fylld med brusten längtan skapad av hans egna val från skuggornas väsen.
Clownen sitter till synes livlös i sitt enkla och dunkla skrymsel och känner hur tårens sveda brinner sin väg nerför hans målade kinder, och droppar färgkritans sörja på hans lössittande byxor; skrattets insikt om den falska glöd som burit den styva glorian under alldeles många mörka år, slår mot honom i stunder som denna då sorgen återtar sin mark i sitt kalla grepp.
Han rör sig stelt under det inflytande dunklet från dagen som varit, med steg som knapphändigt förmår sig bära honom. Traskläderna kännetecknar hans inre kaos, hans halvt borttorkade smink med tårars fukt vittnar om ett trasigt hjärta fylld med brusten längtan skapad av hans egna val från skuggornas väsen.
En skakig hand trevar sig nervöst upp mot det toviga håret som blänker av flottig svett; glödande stickpinneliknande smärtor, borrar sin väg ner genom hans huvud, nacke och ryggrad och lamfäster hans förmåga att tänka på sin roll som Clown och hans skrivna symbolvärde för glädje och uppbringande av det glatta.
Nu, efter ridåns avskärmning från den yttre världen flyter hans historia upp med sina krävande ögon, till ytan och trycker stramt ner honom till den rinnande blöta jorden. Han lämnas därhen i en kylig ensamhet som tack för att varit ett barn... av en tid som inte var hans. Det var iallafall de tankarna som präglat det sinne han bestyckats med under senare år, föga tröst i en drunknande kropp som pirrat av inhemskt plåga.
Som ett illa rustat fyrtorn för oceanens väldiga anstormning ser han vågorna slå sig själv i bitar i ett andetag han aldrig hann nära sina lungor med; en dansande skepnad lägger sitt vara nära hans världsbild och lägger sakta sina bleka fingrar om hans hals och skriver det sista kapitlet för den döva publik.
Innan det första regnet träffar hans smutsiga panna, är han inte längre en del av den vimlande massan... saknaden finns inte heller att skönja där månljuset klättrar allt högre över den surrande staden och väcker en ny skara anhängare till det liv som för dem väntar..."
Ensamhet är något som blivit väldigt stort i många människors liv. Med all rätt, kan jag tänka emellanåt, då nog alla berörs av det mer eller mindre vid ett eller flera tillfällen i våra liv. Själv har jag, så gott jag kan minnas, aldrig haft något problem med det - ensamhet, och kanske snarare tvärt i mot, arbetat fram en relation till den som jag lärt mig att tycka oerhört mycket om. Ja, nästan värdesätta den till det livsnödvändiga!
Det kanske ligger nära till grunden om man i stora delar tänker arbeta med sig själv i avgörande perioder i ens liv, att man behöver vara för sig själv både fysiskt och även psykiskt. För visst måste det vara många famnar vunna om man kan våga se sig själv som man de facto är, utan allehanda inblandningar från några ytterligheter, som exempelvis vad eller hur andra människor vill tycka, tänka eller agera?
Så till vida vill jag uttrycka det så att ensamheten kan vara till stor godo för den som behöver det. Den kan vara livsavgörande och väga över skillnader från dåligt till gott och skapa liv och glädje till bortkomna liv och lustar.
Själv skulle jag aldrig varit den jag är i dag med allt vad jag upplevt i livet om inte jag kunnat referera till min ensamhet i stunder av absolut behov...
Hur mycket hemligheter gömmer sig egentligen i och ikring Clownens till synes sorgsna skratt...?
Kommentarer
Trackback
