I huvudet på KJELL

Det är ändå vackert med julen.
Hela världens vithet som i mjuka, vintriga drag fyller stugor, hem och heim med sin lugna, kallmysiga stämningsfullhet. En sorts förklädnad av härliga tider med tillgång till kärlek på en helt annan och speciell nivå.
Julmusiken som badar in och vaggar ner världens uppvärmde vrån och skänker den frid det sjungs om. Barnens glada tillrop, skratt och stoj - långväga besökare gör sina sällsynta påhälsningar och skapar minnen kring den knastrande öppna spisen. Uppvärmd och bränd trä fyller grannskapet när den blåa kvällen sänker sig och förvandlar dagen snart till natt...
Snöflingor som tyst faller mot och förvandlar jorden...


Jag älskar julen trots att jag hatar den som kanske mest av allt i mitt liv.
Ett mycket klassiskt scenario är det och föga originellt; svåra minnen kring högtiden som sådan och förknippas med allt annat än vad just julfrid står för.
Men icke längre!
För mig, så gäller följande, ungefär: jag tänker inte gå runt i hela mitt liv och begrava mig i onda känslor från min barndom.
Visst, jag kan skriva om det, men det betyder långt ifrån att jag mår dåligt i dag av det. Snarare tvärt om, det är avsevärt mycket svårare att skriva om någonting som ligger och trycker och fördärvar ens tillvaro på ett aktivt plan. Tycker jag alltså!


(Tala aldrig i vredesmod - då kommer du hålla det bästa tal du någonsin kommer att ångra!) ett ordspråk jag håller mycket faste om!


Så trots den "katastroftid" vi tagit steget fullt in i så väljer jag numera bort det gamla och lever fullt ut i det nya!
Jag älskar idag julen. Jag trivs otroligt mycket i hela stressen som följer med denna högtid med allt vad det innebär.
I alldeles för många år i rad har jag grävt ner mig med den första snön och hatat allt vad julsångar heter, och blivit mer eller mindre illamående av texternas innehåll!
Patetiskt har blivit flott och mörker har blivit stämningsfullt, livsbejakande och trygg, lugn samvaro.
Jag tillåter mig själv att älska igen ...och vara älskad!