I huvudet på KJELL

Jag har förstått - och gjorde säkert det någonstans under tiden också, hur skadligt drogernas inverkan hade på mitt känsloliv. Om jag skalade av mig själv och trängde fram genom de redan "befintligt kvaddade nivåerna" så var det rent ut sagt förödande att spe på med ytterligheter i form av knark. Men det ville sig inte bättre, just då. Lika lite som Hilde kunde hejda sitt eget förlopp stod jag chanslös i mitt eget. Det låter ohyggligt och krasst, men så var bara fallet. Den fortlöpande processen var i stora drag olika sidor av ett och (nästan) samma mynt...

Rädslor kan dräpa och tog på sätt och vis livet ur (inte av!) mig.

Den rädsla jag genomfors av gentemot Hilde och hennes sjukdom hindrade mig att uppleva livet som det var - och jag höll mig undan... jag sjönk undan, kanske är en mer rättvis beskrivning. Ingen som aldrig befunnit sig i drogernas våld kan förstå det (som tur är!). Man drivs tillslut så långt bort att man i det närmaste liknar en död...

Jag hade vid tiden vistats med och ikring människor som bar på den samma sjukdomen, det var inte det, men jag hade aldrig fått den så nära inpå mig själv som när den tog klivet in i min familj. Och här gick det en skiljelinje, en markering, ett skrämmande scenario som skrämde vettet ur mig.

I svängen var inte de människorna "människor" på det viset. Vi befann oss alla på något sätt tre steg utanför oss själva, så att säga. Ett diffust väsen utan själar, utan skratt, utan verklig anknytning till varandra. Vi bara råkade vara i en tillvaro tillsammans...

Naturligtvis var det likadant för min syster i hennes missbruk; hon var med all säkerhet sina jämlikars skuggbild precis som mina var mina... Cirkeln tar inte lång tid på sig att komma hela varvet runt när utrymmet är så enormt begränsat som det ju är. Miljön är likadan precis överallt!

Frasen: "det händer inte mig" slutade att existera från den här tiden i mitt liv. När jag i efterhand tänker på det så slår det mig som löjligt då de orden egentligen slutade sin tid redan tidigt i min barndom!

AIDS hade fått ett ansikte, ett vackert ansikte.

Att vi syskon blivit skilda från varandra under tidiga år, gjorde att jag såg Hilde som jag mindes henne kring de åren. En flicka besudlad med sjukdomens gapskrattande flin.

Nu var det ju inte så, men i alla fall - en syster är alltid en syster och ungdomen fortfarande ihängande i hennes för tiden 26 - 27 åriga liv...

De jag hade runt mig som befann sig i hennes likartade situation var ingenting annat än skuggor, dimmor mer liknande statister i mitt eget race. Inte som Hilde, min syster...

Samtidigt som verkligheten stormade i kapp mig, trängdes den i samma takt undan...