I huvudet på KJELL

Jul och nyår är tider för reflektioner och tillbakablickar, man minns dem som kanske inte längre finns bland oss, vi lyfter våra blickar både framåt och bakåt, så att säga, både för egen del och för andras räkning. Det är i sanning en stor och krävande tid!

Det är tider av förändring.

...

En tanke slog mig i kväll när jag tog på mig min tjocka vinterjacka, drog ner den stickade mössan långt över huvudet och begav mig tillsammans med min lilla hund ut i den minusgradiga kvällen.

Kylan gnistrade i luften och under fötterna knarrade spräckta iskristaller högljutt och verkade högre och så mycket större än vad som var brukligt, av någon anledning. Andedräkten stod ut som stelnad dimma, hängde kvar långt efter att jag gick igenom den, innan den försvann, upplöstes i bakgrunden...

Och just där slog det mig hur allting går obönhörligt framåt.

Även mitt eget liv - så som jag känner det.

Kontrasternas djup steg så tydligt upp till ytan då tanken berörde den lite mera "sentimentala delen" av mig. Som ett vingslag strykandes över mitt minne, letade jag mig tillbaka till tider som ingalunda bar den tryggheten jag befann mig i här och nu. Tider då julen inte var annat än ett mörkt hål i min egen skugga - den skugga som förövrigt var den mest betydande del av mitt liv - så som jag kände det då!

Det tidsspannet jag nu talar om sträcker sig alltså inte längre än dryga fem - sex år bakåt och på flera sätt ser jag fortfarande hur de blöder...

...

Och jag kommer alltid att blöda.

Människor blöder.

Har alltid gjort det och kommer alltid att fortsätta göra så också. Det finns ingenting onormalt i det. Det mest onormala med påståendet är att många inte ser det, många som "inte ser att de ser", om jag uttrycker mig så. Vilket jag i och för sig finner väldigt sorgligt.

Det finns olika orsaker till det, varför jag ser det som sorgligt å (mestadels) andras vägnar.

Vi - alla -skulle nog mått så mycket bättre, känt oss så mycket helare som individer om vi delade en större portion av våra liv på ett allt tydligare plan än det vi gör.

Vi är till största delen fullständiga främlingar för varandra. I vissa fall, om än extrema, så lever vi tillsammans med "obekantingar" tyvärr. Vi delar alltså vår tillvaro med människor vi inte känner fast vi borde vara den andras äkta halva. Vem har inte emellanåt blivit bekant med känslan av ensamhet trots den sociala blomstervärld man kanske står till knäna i...?

...

En annan tanke som ligger mig varmt om hjärtat är, det språk som talas mellan människor som aldrig mötts.

Inom ramen för en ärlig blick, en äkta och närande tanke, ett tyst behov eller osynlig utsträckt hand i en bön om hjälp finns det världar av oanade mått. Jag tror vi alla har erfarit någon sorts händelse, möte - av det jag talar om. Jag är övertygad!

Ett litet - om inte mantra, så i alla fall "motto" i mitt liv är, att det jag själv tycker och tänker står sig även för många av mina medmänniskor. Alltså; "det jag ser, ser också många andra!"

Det är ett sätt - har jag upptäckt - att avleda överflödet av att se mig själv som någonting speciellt. Jag gillar inte det, att känna mig utstående överhuvudtaget och har således letat efter "avledningsmanövrer" från just detta. (jag har så gjort alldeles för mycket i mitt liv)

Nu är vi ju alla speciella på våra egna sätt, ingen kommer ifrån det faktum som står sig i vått och torrt. Men i mitt liv har det mestadels varit av det våta slaget, med allt vad det innebär, därför väljer jag således min väg på det sättet jag gör. Och det passar mig bra...

Ha ha ha, tänk vilka tankar en promenad med hunden kan ge!