I huvudet på KJELL

Ett av de mest udda minnen jag kan få mig att frambringa, hur mycket och hur djupt jag än gräver i mina arkiv är, nog sommaren 1995. Det var året innan min syster gick bort och vi hade bestämt att vi skulle fira sommaren  hos henne i Danmark, närmare bestämd Fjerrislev i utkanten av Aalborg. Själv bodde jag i Stockholm under tiden och vi sågs därför så alltför sällsynt. Vi talade däremot allt oftare per telefon och speciellt kanske, efter att hon berättade om sin sjukdom ett par år tidigare...
Minnet kring denna sommaren kom att präglas av en tvåsidighet jag aldrig upplevd förut. Både och, kan jag väl säga, fastän det ändå var en skimmer av ett oändligt vemod i luften som fortplantade sig i mina lungor för varje andetag. Mina egna erfarenheter av döden var, att den alltid kom plötsligt, som ett trollslag eller blixt från klar himmel. Den här gången var det ett nytt ansikte som lyste framför mig iform av min systers förekommande död. Att hantera en sådan situation var mig lika främmande som en kulturkrock. Jag hade ingen som helst aning och fann mig vertygslös inför mötet. Det fick således bli på känn... hur man nu utförde sånt.
Erfarenheten talade sitt tydliga språk. Min syster var mig milvis framför i hänsyn till accepterande och insikt i livets skådespel och genom hennes lugn och balans stegade vi tillsammans genom sommaren med minnen som kommer fylla ut mina tomrum tills min egen dag står för dörren.

Minnena behåller jag för mig själv så länge jag kan, men tänkte dela med mig av, en viss känsla som fyllde min tillvaro så fullständigt och har i efterhand kommit att handha mitt tänkande på så många sätt; att se min syster i ögonen och då vi båda två visste om, att vi aldrig mer skulle ses, i det här livet, i alla fall. Besynnerligt, minst sagt, och ingen tog detta bättre än henne. Till mitt beskydd, drog jag på mig masken som jag lärt känna redan i unga år i snarlika händelser. Det blev mig kort och gott, övermäktigt, kom för nära inpå, för verkligt att befinna mig inuti denna dimension där vi visste, att vi visste... Återigen; besynnerligt!
Sådana egendomligheter präglar ens lynne mer eller mindre oansätt hur man försöker, att genom livet värja sig mot det. Jag tror inte man helt skall sätta sig för mycket upp mot de känslor det representerar, utan i stället låta sig dras med, varthän det skulle bära. Det blir således, tror jag återigen, en större rikedom att äga och bära med  och att se sin visdom genom. Men smärtan kan nog ingen undkomma att beröras av och dess uttryck tar eviga toner genom tidernas gång, har jag märkt. Inte heller jag är man nog att bearbeta denna mardröm det förvisso var, men som jag valt att se på som någonting av det vackraste som skett i mitt så här långt levda liv; att vara med min syster i hennes mest inbundna och svåra period av hennes korta liv...
I det påföljande kölvattnet finns naturligtvis - för min räkning - ett hav av tankar som har och lär spöka för mig ju mer jag själv fortskrider att leva. Det kommer jag inte undan - och vill inte heller. Men det hör inte hit, så det lämnar jag därhän...

Det har tagit mig fruktansvärt lång tid att processa den sommaren i Fjerrislev och kan nog i ärlighetens namn säga att jag långt ifrån ser slutet på tunneln än. Allt jag kan säga är att de intrycken styr min inre väg till fullo och om någon skall skänkas en tanke på allhjärtans dag, så blir det för min del till min stora syster som jag lämnade för sista gång att se i livet sommaren 1995. Det påföljande året utökade vi våran telefon kontakt betydligt och det är inte fel om jag säger att vi nog talades vid i stort sätt varje dag. På så sätt beredde dagarna i Danmark vägen för de sista dolda spärrarna vi måtte ha för varandra, och långt flera ord sades oss emellan efter det som vi förmodligen gjort på de tio, kanske femton senaste åren fram tills dess. Ännu en liten nyans i detaljverket...
Jag behandlar dock detta temat mer utförligt på annat håll och skall bespara er det ytterligare. Men jag vill i alla fall passa på att önska dig, Hilde Berg Törum en glad alla hjärtans dag. Hoppas (och vet) att du har det så mycket bättre där du är nu än det nog var här nere...