Tankars dundrande, mot Köpenhamn...
Tåget rullade äntligen ut från Stockholm central station och i takt med det kom tankarna till en ny sorts nivå, en kulmen. Månader av trångmod och förträngd förtvivlan började andas en friskare luft. Jag var sen länge fylld med en kvävande förhoppning och hade stålsatt mig själv i tron om, ett annalkande antiklimax. Att jag under tiden befann mig långt ifrån styrkan att tänka klart, fanns inte som vidsyn i min värld, och utan att märka av det nämnvärt, stod jag således i stormens centrum, sen lång tid tillbaka. Det jag inte för tillfället var medveten om var, att färden gick mot en stundande början till den sinnesfrid jag inte visste var möjlig. Jag satte mig ner vid fönsterplats och lät blicken driva mig i väg, bort från mig själv i takt med att landskapen där utanför, fördrevs allt snabbare...
Jag var fylld till bredden av rädsla. En fruktan jag aldrig tidigare varit utsatt för, i konkret mening (eller hade jag rent av bara förträngt mina tidigare möten?), och känslan kunde jag likna vid de intryck jag sätt på filmduken, då fången befalls, bakbunden och med bindel för ögonen, stega ut på den smalaste planka där hans hörsel antyder vågskvalp från de kretsande hajarna. Både detta och det frigjorda draget av lycka, varm glädje spred sig i mig och tillförde förvirringen ytterligare till ett måtto där jag inte längre kunde finna mig i en fridens cirkel.
Gång efter annan rycktes jag loss från mina fastbundna tankar genom tågets gnisslande bromsar, och varje gång högg det svarta, kusliga, ofrivilliga tag i min diafragma vilket frammanad någon ting i likhet med illamående. Pärlor måste ha blänkt i min panna!
Tiden spelade en tung roll i mitt medvetande på olika sätt och jag fick för mig nya och tydligare nyanser av begreppet. Jag såg för mig den som min allra största fiende där den genomgående bekämpade mig vart än jag vände min åsyn, obönhörligt nertryckande min integritet på en nivå där jag aldrig tidigare varit så utelämnad för något annat" fenomen". När jag talade högt inom mig, befanns färgen SVART vara det enda rätta att ta till i sambandet mellan tiden och mig själv. Tiden, denna farsot ville mig och mina käraste ingenting annat än ont!
Likväl, smektes jag av en odefinierbar emotion av trygghet. Den paradoxalt lysande stjärnan ledde mig, trots dess mörker, fram på sitt värmande och värnande sken, ändå, och gav mig ett spår att följa; genom detta till synes kontraproduktiva i min sinnesstämning slogs jag av ideen att en större förståelse torde finnas tillgänglig om jag bara vågade öppna mig, inför det stundande ödet...
Merparten av tågresan mot Köpenhamn hängav jag mig åt detta insyn, och jag tror nog att, hörnstenar i min egen livsfilosofi grundlades där och då - i det förvillade kaos som strålade i - och ur mig. Enorma fronter möttes och slogs frenetiskt under milens brakande gång, medan utåt syntes endast en killes tomt skådande utöver ett förbi flackande Sverige. Ett stilleben...
Jag kan inte påstå att jag överhuvudtaget såg någonting, förutom dessa uppenbarelser i mitt inre. Det mest "synliga" var väl när vi passerade någon tunnel och min egen spegelbild fick mig att haja till. Inte på många år hade jag nått min egen blick på det sättet som då med dess svarta innehåll mot grå-vita konturer skapandes: mitt ansikte. Det var i en sådan det kom för mig, att det blivit nödvändigt att slå bort jaget och befästa en större del än min roll, i det hela. Ty, resan var inte ens i min egen regi. Det fanns en sammanhang som vida överskred min part och från ett av dessa tunnlars krävande svärta, fördjupades således min värld fullständigt.
Vi närmade oss Helsingborg och där hittades ingen lust alls att lämna min sittplats och bemöda mig med att bege mig upp bland ytterligare passagerare på deck. Inte ens kaffet klingade frestande i mina öron...
För första gång i livet tyckte jag att målet var viktigare än själva resan...
Kommentarer
Trackback
