Martyren i mig sade farväl i storstaden...
Ibland kan jag finna mig längtande tillbaka till de mest krävande perioder av mitt liv. För en utomstående kan detta nog låta besynnerligt, ja rent ut dåraktigt. Jag kan själv instämma på det om jag tänker efter, men får mig ändå inte för att kasta bort dessa minnen - som det faktiskt är - i sjön, och lägga mig för att vila under någon "glömskans Ek". För alla delar av livet torde väl vara gällande när summeringens timme kommit och att sitta där gammal och grå med ett fång förnekande tidsperioder, tycks mig vara bortkastat. Kanske framförallt när livet som regel är på tok för kort och det som hänt, ej kan göras ogjord ändå - och mest av allt kanske, ideen om att det som fått en att bli den man är, är väl där man varit, hela tiden lyst som en glödlampa i ens huvud...
Nej, inte ville jag varit med om annat än det som varit i mitt liv. Jag är inte bitter på något sätt och vis, utan ser mitt eget öde som vilket som helst av oss alla och - det kunde varit så fruktansvärt mycket värre.
Om jag trotsar mina emotionella klockspels falska tongångar och istället ser värdena dem gett mig, så finner jag mig som en rik människa. Mycket tack vare min enkla lilla familj i dag och våran vänkrets har gjort så att en nyspunnen form av dimension trädd in i mitt synfält. Återigen lever jag numera i en trygg värld och förmodligen just därför kan jag finna mig, som nämnt ovan, längtande till mina gamla personliga helveten, så där någon gång ibland.
Det är inget fel i detta, vill jag påpeka för mig själv (främst), men nog också för dem som delar mitt liv då de, om någon, nog har all rätt i världen att få veta.
Minnesbilder stramar som spänd taggtråd inuti magen de kvällar då minnesbanken har kvällsöppet. Jag låter mig pendla mellan hopp och förtvivlan, himmel och helvetet på jord och även underjord. Jag ser tillbaka på mörkrets massakrerande av mitt dåvarande bräckliga ljus och hur jag i tomma skri långsamt försvinner bort från min egen natur. Varför jag tar dessa resor i dag är inte annat än ren kunskapstörst från min sida, då jag är medveten om mitt ständiga behov av att lära mig själv att känna. På den punkten är jag nog så långt ifrån unik som människa jag kan komma, och bland annat därför görs dessa resor inom "trygga parenteser". Med lätt vind i seglen glider min båt i väg från ljumma hamnar och ut på outforskat vatten - för visst är det väl det sökandet i sin kärna handlar om: att forska i det outforskade...
Jag har sätt mig själv spränga gränser. Jag har sätt mig själv upphäva gränser. Jag har sätt mig själv som gränslös till den punktens markering då liv skulle ebbat ut, släckts som en låga inuti ett vakuum. Nu gjorde jag inte det - då. Och jag kommer aldrig att få den chansen given en gång till i livet, se det är jag heligt övertygad om. Det som har varit har trots allt varit, även om det har gjort mig till den jag i dag är. Själva uppbyggnadsfasen vilar nära nog i mitt minne som det är. Jag väljer att se det som en tillgång att äga tillträde till denna värld från tid till annan. Jag behöver inte leva den om igen när det räcker långt att uppleva den, in emellanåt...
Jag behöver alltså inte ara rädd för mig själv längre. För det är jag värd en applåd i mitt innersta kammare, vilket jag också mottar med glädje. Martyren i mig sade farväl då jag lämnade storstaden bakom mig och i dag ser jag mig återigen som en betydande del av någonting helt, friskt och naturligt. Långt ifrån den domän som såvitt antyddes för en pytteliten stund sedan. Så långt långt borta...
Kommentarer
Trackback
