I huvudet på KJELL

Hur fåfäng får man lov att vara? Denna fråga (som egentligen inte alls är någon sådan!) bland många många andra, dundrar i mina tankar och jag vet att du hör dem lika väl som om de skulle uttalats högt mellan dessa kvävande väggar. Men jag tillåter inte dig att vidga dina horisonter på min bekostnad...längre. Du har fått tillräckligt av min tid, mitt liv, min lusta. Du står på inga sätt och vis ensam, det är jag mycket medveten om, men du står bara inte brevid mig längre - och kommer inte heller någonsin att göra det, heller. Våra band har brustit, försvunnit, upphört att existera. Numera finns inget mera oss, eller vi. Du och jag är färdiga med varann...

Dina ömma smekningar är inte kärtecknande längre, utan har gjort min hud sårig och rispig. Jag vet att du ser det klarare än någon annan, och jag hör ditt skratt där det försöker slita loss min vilja att gå dig i mot. Nätterna igenom står du där, vid min port och bedyrar din kärlek och söker få mig att suckta efter, det du tror jag mig tränga.

Tiden är inte längre din vän i det här avseendet, förstår du. En ny fiende uppenbarade sig på din horisont den dagen du ledde mig genom dörren till ditt heligaste kammare och bjöd mig på din svarta nattvard. Du förstår, jag har länge sätt ditt egentliga jag och dina outgrundliga behov av att få mig ner i din grav. Du glömde blåsa ut min lykta, den du trodde mig behöva för att se i ditt ogenomträngliga mörker. Du kan i dag känna dig lurad - det var mitt hjärtas sken som fladdrade i lykthuset och jagade dina skuggor på flykt. De dansade inte, som du trodde med varann, utan kämpade sen långt tillbaka. För starkare än så är du inte än att du föll för min oslipade klinga i ett mörker skapad av dig - för mig...

Numera står jag här vid klippans fot och ser dina segel mellan vågtoppar och dalar. Ser hur dina armar vinkar och hur du försöker påkalla mig din närhet genom inbjudningar som dränks av haven långt innan de når fram till min lugna strandkant. För du ser alltid bara din egen storm, den du befinner dig i och äger inte förståelsen att se bilden från min sida - inte längre, i alla fall. För trots dina ihärdiga försöka att förse mina ögon med blindhet, så lyckades du aldrig få mig att sluta växa. Bredvid din härskartron vek jag mig aldrig fullt ut. Jag bara låtsades kyssa dina fötter, precis tillräckligt för att låta dammet rita sina spår i mitt ansikte för att vagga in dig i falskhet, precis på dina egna villkor, fason i falsett. Likledes du fick mig på fall genom ditt yviga grepp, lät du dig själv falla för mitt. Jag lämnar dig nu, min djävul till ditt eget öde utan mig, och tro mig när jag säger, vi kommer aldrig mer att ses. För det är jag av alldeles för stor betydelse...

Jag vände mig om och såg dig aldrig mer. Dina rop nådde mig förvisso, gör det kanske än i dag, men din verkan är lika död som din själ. Din kärlek äger lika mycket liv som vinterns tjäla ger frukter till markens vackra blommor. Vi kommer aldrig mer att ses, du och jag. I mig har dina skepp brunnit...