Min yttersta punkt i tillvaron...
Det finns en sång i mig, en sång jag inte längre kan minnas. Även texten har med tiden försvunnit och lämnat i mig ett tomt, blankt domän som, har jag en förnimmelse av, är av vikt för den jag är. På många sätt kan jag nog förmå mig att reda ut de bortvaskade begreppen och sent omsider nog skapa en rutt som i sinom tid leder mina fotsteg dithän jag söker. Men oansätt, det känns inte lika viktigt längre, och inte bara det, men i dag lever jag i en annan sorts trygghet än då. Låt vara att kostnaderna vida överskrider min egentliga kapacitet, för det är jag alldeles för ringa lagd i mitt yttre, men den själsliga förmågan har under krigets gång växt sig så oerhört i mig och - som de säger i reklamen: gett mig vingar...
Sången, den som varit bortkommen i mig, den som det talades om i inledningsfasen här ovan, handlar om människan, vill jag nog ändå framhålla att jag minns. Alla de delar av mig som också gör mig till en sådan - som alla ni andra. För i dag kan jag tillåta mig själv ett erkännande, vilket inte stod mig möjligt förut - det saknades på sätt och vis utrymme för den sortens fulländning.
Vattnen har runnit sig fylliga och rika under mina sargade brostycken där, jag nätt och jämt kunnat behålla den bräckligaste av balanskonststycken min registerskala har kunnat uppbringa, i form av tur och skicklighet. Än lever vetskapen i mig så alltför starkt om alla brutna löften, och fortfarande kan jag finna tid att sitta ner och plocka ur mina fotsulor trasigt krossglas från de spruckna fönster ut mot den värld som skulle mig vara - men aldrig bestod...
Jag ser det som helt och fullt möjligt (närmast naturligt!) att jag är min egen bov i det drama som kallas livet, min egen danspartner i ett melodilöst intermezzo, stillastående som i ett viktlöst vakuum - väntandes i eviga tider på det som för alltid försvunnit. I det här så kallade tillståndet, träder en ny och (kanske inte?) oväntad vänskap fram från mörkret; saknaden. Genom tidens andrum blir vi två ett och tillsammans skapar vi den helhet som bärer ett namn...
För i kulisserna döljer sig ett val vari vägarna till kunskap är oantastliga och oändliga, och inte förrän på senare års andlig marknad har det gått upp för mig varthän jag drog i ödets timme för så alltför länge sen. Jag kommer aldrig ifrån mig själv tack vare min saknad, min livskamrat, min yttersta punkt i tillvaron där jag slets ur ett stycke dröm - en sammanhang...
...och melodin den lever än...
:-)
Kommentarer
Trackback
