Den store och den lille.
"Den lille såg på den store med enorma, bedjande ögon. Ett lätt förvirrat uttryck kunde han inte dölja, den lille utan ögonen lyste skarpt av Den Stora Frågan: Vart hade deras mamma tagit vägen? Hon var ju här så alldeles nyligen...
Den store tittade ner och bemötte den lilles blick med illa hanterad sorg rinnande ur sin egen. Han hade väl aldrig förut känt sig så här utelämnad i livet och han visste även att det inte fanns några genvägar att tillgå när det handlade om att berätta sanningen för sin lillebror..."
Jag har ett flertal kamrater, bekanta och till och med vänner som fått den stora äran att vara den förstfödda i sina respektive syskon kuller. För många av dem har det gått rätt illa i livet och fler än vad som egentligen är bekvämt, har livet redan tagit slut.
Det ligger någonting "hemlighetsfullt" över den "förstföddas lott" i livet, tycker jag. Min egen familjs öde, och med det sagt går mina tankar till min stora syster, som nog också märkte av detta, fick bära omänskliga bördor och ansvar när livets tåg började rulla så alltför fort, så alldeles för tidigt.
Jag tror att någonting, en känsla väcks i dem och de försöker dra i hop lösa ändar, omöjliga för ett barn i deras ålder att greppa och sedan knyta samman. De blir således ensamma i sina kaos och samtidigt försöker dölja det för sin omvärld. Ett första möte med stolthet (?).
De utsätts för övermäktiga situationer - de som det gäller - och har redan förstört sin dyrbara barndom med upplevelser som inte alls är för dem att genomleva.
Som det största och äldsta barnet förväntar de av sig själva saker de inte förstår eller mäktar med att bära, lyfta upp mot vanmakten när händelserna börjar storma kring dem, och uppgivet ser de sig bekämpade av sina livs största kärlek och "beskyddare": sina föräldrar...
Jag kan kanske föreställa mig den förvirring som måste försiggå i deras värld då de antar situationer de inte egentligen begriper. Utan referenser kastas de in i ett ansvarstagande de inte är ämnade att få, långt mindre hantera. De lär måste - i många fall - lära sig bli vuxen innan de ens kommit halvägs genom sin egen barndom och får därigenom inte uppleva sina naturliga utvecklingssteg...
Det närmsta jag själv kommer denna fråga, är hos min syster som fick sin lott påskriven i just sådant som här beskrivs. Jag har genom åren i missbruket sätt dylika och mycket relevanta likheter hos många andra människor och kan inte se det som någon tillfällighet... inte alls!
Vägen till livets "gutter" är inte långt borta, härifrån...
"Den store hade aldrig känt sig så liten inför sin lillebror som nu, då han kände sin egen förtvivlan växa sig rigoröst i hans klena bröst. Han vände sig om, bort från den lille för att inte avslöja de oemotståndliga tårarna som pressade på så hårt att det till och med gjorde ont.
Han ville inte göra den lille mer rädd än vad han redan var, han måste hålla ihop dem, visa sig stark. Han måste vara som en storebror förväntade sig att vara: En klippa! Inte rädd, inte 10 år...
Kommentarer
Trackback
