I huvudet på KJELL

Jag förstod att här vilade uppgiften på mig själv och hur min syn på omgivningen föll avgörande. Skulle jag ha en chans att spela på mina (deras) villkor var jag tvungen att förvandla mina värderingar, moraliska ljus-spel och vilja att dela med mig och motta från andra individer på ett helt nytt sätt. Den kontrollerande jäveln som hållit stryptaget om mig, fick lov att lämna scenen, en gång för alla.

Inte så lätt alltid sagt som gjort, men återigen fick jag återvända till mina "noteringar" i den ensamma cellens skolbänk, där jag gått igenom även detta. Jag visste ju vad det var som fått mig att längta så bort från det slutkörda livet jag lämnat och jag visste även att det skulle bli utmanande att slå sig tillbaka in igen.

Jag stod nu vid ett vägskäl på min nya väg, en prövningarnas rastplats, där jag fick känna på hur det var att inte alls vara i förarsätet för jämnan.

Återigen är det i tankarna spelet försiggår och i dessa fick jag lägga ner mina vapens vassaste eggar. Ingen omkring mig upplevde det jag upplevde, och skulle inte göra det heller då slaget var helt och hållet mitt eget. Det var inte jag som bjudit in dem, utan det var jag som bjudit in mig själv till deras värld, och i den insikten gömde sig svaren på mina stormiga frågor; jag skulle ge dem allt det jag inte själv hade kunnat uppleva och dela där jag kom från, jag skulle ge dem den Kjell jag knappast själv kände, förutom en skugga från en avlägsen tid då även jag varit den oskuldsfulla människa som dem jag delade vardagen med, här och nu. Jag skulle inte längre behandla min omgivning med något uppsåt i tanken, jag skulle inte längre drivas av min egen vinnings kraft och jag skulle inte längre behöva agera i skenet från den cirkulerande baktankens kalla garv. Jag skulle bli Kjell igen och mina nya medresenärer i livet skulle lära känna mig som den jag egentligen var...är.

Men för att göra det måste jag ju naturligtvis lära känna mig själv igen, vilket inte alls var den lättaste av uppgifter bland många andra som också skulle hanteras samtidigt...

Jag mindes fortfarande så mycket "av det gamla" som så alldeles för nära. Livet i Stockholm slog i mot mig som bråda vågor kastades tillbaka från den orubbliga bergväggen och skapade ett kaos i mig, utan dess like. Den närmsta tiden, den jag befann mig i nu med allt vad det innebar, var ett avgörande i resten av mitt liv. Jag vet det nu och jag visste det då, den enda skillnaden är att jag i dag kan se tillbaka på det och inte in i det, vilket gör all skillnad i världen.

Och mitt i alla dessa emotionella kastbyar, tvivelsamma tankar om "min konspirerande omgivning", människor jag trodde leddes av baktankar mot mig och som nog ville använda mig till något vinnande slag och som hela tiden vandrade bakom min rygg, skrattandes med sina knivar i allra högsta hugg - fick jag telefonsamtalet från Lidl (under min återvändo till Stockholm där jag verkligen stod kvalet om att ge upp eller inte...) och fick bokat ett jobb intervju.

Trots det glädjande beskedet fylldes jag ändå med ett visst mått av oro inför insikten att rota mig än mera i denna "nya världen". Men det var bara en spökridå som det skulle visa sig, min egen fruktan för den egna otillräcklighet och tillkortakommande i ett samhälle jag inte varit en del av utan tvärtom, försökt bekämpa, råna på allt vad det stod för och andades.

Det började bli dags nu att kasta den slitna, väderrivna annoracken en gång för alla och på allvar ta klivet in bland de levande, igen...