Ett lycksaligt gift.
Jag kände mig fortfarande "utanför" i stor utsträckning när jag mötte upp på Lidl i fyllinge. Någonstans i mitt huvud hade jag nog inga större förhoppningar om att kunde visa mig tillräcklig för att få jobbet. Så mycket var "sönder i mig" efter alla dessa år i samhällets utkant och jag blev inte av med känslan av "en utomjording" inför mötet, en känsla som för övrigt, skulle det visa sig, var min Nemesis när det handlade om att slå sig tillbaka in i spelet igen.
Vi var fyra personer på mötet samtidigt som alla (de övriga) verkade vara från en helt annan värld - vilket de nog också var - och spädde på mina antaganden yttrligare. Jag kunde rent fysiskt märka hur långt ifrån varandra vi stod där de satt mitt i mot med sina fina slipsar och i företagsfärgade kostymer, välstädade frisyrer och skinande blank hy. Jag kände mig ögnad och fann situationen på kanten till otrevlig - ja faktiskt, över kanten, till och med.
Ett frågeformulär skickades runt för oss fyra att besvara, vilket gick väldigt snabbt och enkelt. Efteråt, kanske inte mer än en kvart var det hela över och jag lämnade kontoret utan att veta varken bu eller bä om hur det hade gått. Det enaste jag märkte var att jag var en lysande främling i detta miljö och att jag tyckte de sätt det också, alla i hopa. De skulle tydligen ge besked redan nästa vecka huruvida vi fått jobbet eller inte, så jag famnade inte precis om några stora hopp om att lyckas. Sen, så var det ju också trots allt det första jobbintervjun jag var på, så lite "room for error" räknade jag ju med.
Men det som stod sig starkast från mötet var ändå den känslan som spridit sig om att de kunde "se genom mig", och det skrämde mig faktiskt någon aning, gav mig lite dåliga vibbar och ett kvitto på att jag nog inte var i hamn riktigt än. Det fanns nog med jobb kvar att göra...
Jag kunde aldrig föreställa mig hur mina tankar skulle kunde driva min självbild på det sättet som det gjorde. Visst, jag var medveten om mina tankars vikt i mitt tillfrisknande och hur jag skulle komma att stödja mig på dem, men aldrig kom jag helt på det rena med magnituden av det, innan jag mötte verkligheten.
Men jag drog ändå från Lidls kontorbyggnad med någon form av stolthet pyrande i mig. Det fanns en vetskap om att jag ändå kommit en bra bit på vägen genom att jag de facto var här jag var, på ett intervju om en eventuell anställning, trots den ringa tid som passerat sen "den andra sidan". Låt vara att det var ett piss jobb - packetera frukt och grönt i ett monstruöst lagerlokale i en instängd värld av betong och hyllor med eldrivna, nästan futuristiska truckar flytandes fram över vattenpassade golvytor. Men det var ett så mycket nera betydande steg för mig än just det som nådde en betraktares ögon. Jag var beredd att "ta steget ner" i de flesta andras ögon, men inte i mina! Det gällde ett livs överlevande från ett uppslukande, dödbringande mönster som ägt kraften att stävja och strypa mig långsamt i mängdvis med år. Det det stod för övervägde allt och alla i mitt liv och ingöt ny frisk luft åt mina lungor på ett vis ingen annan än jag själv kunde förstå. Det stod för ett mål, en mening, en satsning, en vägvisning, beskrivning, den färdväg jag så innerligt behövde för att ta mig ut ur det kalla och in i det varma - en värme jag inte längre kände till utan bara hört talas om, skulle finnas någonstans längs den väg jag fått mig för att vandra.
Jag satsade allt på ett kort när jag bestämde mig för Halmstad. Jag hade ju ingenting att förlora (än!) och lät därför känslan av hopplösheten ligga ett tag till, lät den vara där den låg - en bit i skymundan, vilande...
Vi var fyra personer på mötet samtidigt som alla (de övriga) verkade vara från en helt annan värld - vilket de nog också var - och spädde på mina antaganden yttrligare. Jag kunde rent fysiskt märka hur långt ifrån varandra vi stod där de satt mitt i mot med sina fina slipsar och i företagsfärgade kostymer, välstädade frisyrer och skinande blank hy. Jag kände mig ögnad och fann situationen på kanten till otrevlig - ja faktiskt, över kanten, till och med.
Ett frågeformulär skickades runt för oss fyra att besvara, vilket gick väldigt snabbt och enkelt. Efteråt, kanske inte mer än en kvart var det hela över och jag lämnade kontoret utan att veta varken bu eller bä om hur det hade gått. Det enaste jag märkte var att jag var en lysande främling i detta miljö och att jag tyckte de sätt det också, alla i hopa. De skulle tydligen ge besked redan nästa vecka huruvida vi fått jobbet eller inte, så jag famnade inte precis om några stora hopp om att lyckas. Sen, så var det ju också trots allt det första jobbintervjun jag var på, så lite "room for error" räknade jag ju med.
Men det som stod sig starkast från mötet var ändå den känslan som spridit sig om att de kunde "se genom mig", och det skrämde mig faktiskt någon aning, gav mig lite dåliga vibbar och ett kvitto på att jag nog inte var i hamn riktigt än. Det fanns nog med jobb kvar att göra...
Jag kunde aldrig föreställa mig hur mina tankar skulle kunde driva min självbild på det sättet som det gjorde. Visst, jag var medveten om mina tankars vikt i mitt tillfrisknande och hur jag skulle komma att stödja mig på dem, men aldrig kom jag helt på det rena med magnituden av det, innan jag mötte verkligheten.
Jag började skymta de faktiska förhållandena under mitt isberg!
Men jag drog ändå från Lidls kontorbyggnad med någon form av stolthet pyrande i mig. Det fanns en vetskap om att jag ändå kommit en bra bit på vägen genom att jag de facto var här jag var, på ett intervju om en eventuell anställning, trots den ringa tid som passerat sen "den andra sidan". Låt vara att det var ett piss jobb - packetera frukt och grönt i ett monstruöst lagerlokale i en instängd värld av betong och hyllor med eldrivna, nästan futuristiska truckar flytandes fram över vattenpassade golvytor. Men det var ett så mycket nera betydande steg för mig än just det som nådde en betraktares ögon. Jag var beredd att "ta steget ner" i de flesta andras ögon, men inte i mina! Det gällde ett livs överlevande från ett uppslukande, dödbringande mönster som ägt kraften att stävja och strypa mig långsamt i mängdvis med år. Det det stod för övervägde allt och alla i mitt liv och ingöt ny frisk luft åt mina lungor på ett vis ingen annan än jag själv kunde förstå. Det stod för ett mål, en mening, en satsning, en vägvisning, beskrivning, den färdväg jag så innerligt behövde för att ta mig ut ur det kalla och in i det varma - en värme jag inte längre kände till utan bara hört talas om, skulle finnas någonstans längs den väg jag fått mig för att vandra.
Jag visste inte ens om jag tillhörde dessa omgivningar, om jag i det hela taget var önskvärd. Men genom att befinna mig här jag var nu, idag - förnam jag mig ändå att tro att så faktiskt var fallet - någonstans. Jag behövde tro det, hur som helst, och jag gjorde det...
Jag satsade allt på ett kort när jag bestämde mig för Halmstad. Jag hade ju ingenting att förlora (än!) och lät därför känslan av hopplösheten ligga ett tag till, lät den vara där den låg - en bit i skymundan, vilande...
Det var en märkligt känsla som infann sig kring detta "stora steg" att bli inbjuden till jobb-intervjun. På något subtilt maner lyftes jag upp i det blå och kände hur vindarna strök mig i ryggen och fick min inspiration att höja sig än mer - allt vad en person i min sits behövde.
Allt hänger på de små detaljerna, sakerna i tillvaron och kan inte förbises, avfärdas som obetydligt. Det minsta lilla kunde (kan) fälla det stora avgörandet. Jag visste det men kunde bara inte sätta fingret på det, ungefär som något som låg i luften som det heter...
Ett lycksaligt gift!
Kommentarer
Trackback
