I huvudet på KJELL

Men ändå kändes det gott att ta klivet in genom dörrarna till arbetsförmedlingen. Det märktes i kroppen,i själen att det var det korrekta att göra och att jag oansätt var tvungen att denna vägen gå.

När jag senast befann mig inom arbetsförmedlingens väggar kan jag inte minnas, men det var före datorerna hade tagit över där inne - och i det livet jag levt fanns det inga sådana heller. Jag kan ju säga att det var tacksamt att ha med Tina den där första dagen, för vad mig gällde hade jag hittills aldrig slagit på en dator ens...

Så i från grunden, skulle allt byggas upp. Där jag befann mig efter den sista mucken var nog ungefär där mina jämnåriga stod strax efter utgått gymnasium, då de första gången flyttar hemifrån. Det gick mer och mer upp för mig hur långt akterut seglat jag blivit i livet, men tillät inte mig själv gå under för det om. Men det kändes emellanåt när tankarna streifade kring det lite "rundare existentiella", så att säga...

De två världar i mig där den ena skulle stängas och den andra öppnas, föreföll så olika att det kändes som att kliva ur en äventyrsvärld och in i en hård, ramförsedd verklighet, där de ställde helt orimliga krav på en människa. Själv de enklaste och mest alldagliga företeelserna framstod som svårhanterliga och trångsynta för mig. Men jag var fast bestämd på att genomföra allt det som ålades mig att göra för att bli en del av allt detta nya.

Inom mig, de rotlösa systemens vindiga förhållanden hade jag stävjat, fått kontroll över, nu återstod den resterande biten (ansvaret!) att ta klivet in i den mer fysiska delen av det nya livet som stod framför mig.

Samtidigt som jag skrev in mig som arbetssökande tillbringade jag ett visst antal stunder (skulle vilja skriva timmar, men det stämmer inte...) med att skriva jobb-ansökningar som sedan skickades ut. Ideligen kom avslagen singlande ner genom brevinkastet, vilket jag inte antog vara några större konstigheter, men trots det kunde jag skymta en liten uppgivenhets eld fladdra någonstans inom mig. Jag hade svårt att helt se några som helst villiga företag som skulle vilja ge en sådan som mig en anställning. Men jag behöll de känslorna för mig själv.

Under tiden hade Tina fått sitt jobb i ordning - hon fick ju lämna sitt stalljobb i Stockholm (på grund av mig!) - vilket inte alls tog lång tid. Det gav mig mycket nyttig näring att se henne ordna till sin situation på ett stadie innan smärtan tagit klivet in och gjort henne orolig utan jobb...

Under tiden fortsatte jag med att göra den mest basala entren i detta nya samhället som skulle bli min värld; fixa ID-handlingar, skriva in mig på skatteverket, ändra adressen (äntligen få en sådan!), söka körkorts-tillståndet, boka in för provtagningar vilket skulle stå som ytterligare bevis för mitt sargade förtroende. Allt gick sin tröga lilla gång, vilket jag förvisso någonstans varit klart medveten om, men kanske inte helt insätt hur det fungerade i praktiken. Det blev mycket till synes "små göromål varje dag" för att sedan återvända hem och inta en sorts viloläge i påväntan för att någon myndighet skulle returnera sina svar. Bara det blev till en mycket nyttig lärdom för en sådan som jag som ihärdigt i livet fram tills nu, endast sökt snabba aktioner på allt vad jag företog mig. "Svar direkt var den melodi jag kände , vilket i sin tur var det jag numera skulle lämna.

I det stora och hela var det en ganska krass övergång att bemöta denna ordnade och regelrätta värld med alla sina raka strukturer åt alla väderkorn. Till en början såg jag bara en virrig labyrint och kände mig ytterst förvirrad och vilsen, och stunderna går knappast att räkna alla de gångerna jag inte kunde förstå hur i hela helvetet jag skulle kunde slå mig in allt detta. Men det gick ändå till slut, efter den sista vändan till Stockholm som jag benämnd i tidigare inlägg. Återigen skulle jag ta steget in genom lagerhallarnas hyllvärld om än med lite andra förutsättningar och målsättningar än förut...