I huvudet på KJELL

Jag kom att gilla dessa människor mycket väl även om jag på inga sätt och vis delar deras syn på "vägen till ett nyktert liv" och allt som finns i dess färdväg. Men de är ena riktigt sköna gubbar som inte vill annat än gott.

Jag hade ju själv redan min egen uppfattning om det här med NA efter min lilla och korta session på Roxtuna och blev väl sådär begeistrad och ivrig när mina nya vänner plötsligt ville att jag skulle med på lite möten.

Till en början sade jag ja endast för att blidka dem, på sätt och vis, men fann det också nyttosamt för att hitta rätt i min egen vardag som även den var tvungen att fyllas på med innehåll.

Så jag begav mig till ett av deras möten tillsammans med dem och satt och lyssnade. Det stod klart redan innan de läst klart sina pamfletter, att min inställning inte alls genomgått någon förändring sedan Roxtuna tiden och det blev med det ena mötet (förutom när min vän skulle ta sin 5års bricka, då följde jag också med, men bara för att fira honom och visa min respekt!).

Jag har mött en hel del "medlemmar av gemenskapen" som de kallar det, över morgonfikat på Våga va och lyssnat till deras diskussioner, en hel del. Mycket av det de då säger låter bra och förnuftigt och visar på att ett behov finns och ställs, inom deras ramverk. Uppenbarligen så är det av nödvändighet för väldigt många människor det NA-programmet har att erbjuda, och för det ger jag dem mitt allra yttersta av respekt, inte tu tal om saken!

Det som dock förbryllar mig och har gjort sedan mitt första möte, är den genomgående, mycket likartade jargongen som tycks vara likadana för alla och envar. Det tilltalar inte mig det minsta och är nog förmodligen det som gjort att jag känt mig tvungen att ta sådan avstånd. I mina öron rimmar det inte i klingande stämmor att höra så många olika människor tycka så lika. Enligt min syn så är vi för unika för det. Min känsla blir då att "inget är sitt eget", vilket jag förespråkar genomgående i livet och har själv kommit fram till under min egen resa, att vara en viktig ingrediens.

Sedan delar jag inte deras syn på mig själv som missbrukare och att jag skulle vara det den resterande delen av livet. Jag finner ingenting hållbart i att springa runt och krama världen och förkunna min tacksamhet över att gud skulle ha gett mig livet tillbaka, när allt det handlar om är min egen insats genom min vilja. Att hela tiden, jämnt och ständigt behöva påminna mig själv om hur jag var, och hur jag hade det under mina år i missbruket för att inte glömma bort... förefaller mig som helt absurt, egentligen och är nog i sig en av de allra största brytningspunkter mellan mig och detta program. Det är där jag började se det dessa människor sade som "tugg", och avståndet blev därigenom slutgiltigt!

Jag har lämnat mitt narkomani för att jag inte vill vara det längre - inte ens i tanken - och inte vill jag heller sitta i grupp och berätta om en tid som varit, resten av livet, när jag försöker (och lyckas!!) tränga det bort från mitt pågående...

Men människorna kring och i det (gemenskapen) är underbara, även om vi inte delar alla våra visioner och strategier. Jag respekterar dem för mycket för att sitta med i deras grupper med falskt hjärta och ta del av någonting som överhuvudtaget inte intresserar mig. Och förstående, det är de också inför min syn på det hela...

Det känns idag som jag gett NA två stycken chansar att övertyga mig i livet och båda gångerna har det fallerat - inte för att jag någon gång kanske, gav dem ett helt ärligt försök, men men...

Nej, jag skulle avsluta mitt kapitel, inte hålla det vid liv och för att göra det fick jag allt lyssna till den människan jag känner bäst i mitt liv - mig själv!