I huvudet på KJELL

Jag minns den här Håkons glada och blida uppsyn då vi möttes denna kvällen på Loftet. Någon sorts "kärt återseende" från hans sida. Han hade ju trots allt, när allt kom omkring, varit en god vän till min mor och suttit och supit otaliga dagar och nätter i vårat hem. Att jag, som då bara var en liten spinkig, tanig kille, plötsligt kommit till en ålder då vi kunde sitta tillsammans - även vi - och dricka tillsammans, tog han nog som ett välkomnande, i mångt och mycket. Han tyckte ju naturligtvis att det som hänt min mor, syster, ja hela min familj var ett tragiskt kapitel, inget snack om saken. Det tyckte ju alla. Även han...

Så här satt vi då mitt emot varandra med vitt skilda syn på den andra; han, med bilden av en god väns son som han inte sätt sedan tider långt tillbaka (jag hade ju under tiden hunnit flytta till Namsos där jag bott i några år och sedan flyttat tillbaka igen), och föreställde sig säkert att det fanns en uppsjö minner att betrakta över ett par glas med öl.

Jag å andra sidan, omsveptes av minner genom honom, från dåliga kostymer, blodsprängt ansikte med vattenkammat hår och illa stinkande rakvatten, jag för alltid associerar med "Brut" och gammaldans... Bilderna jag tydligt såg för mig var, hur han morgon efter morgon låg och fylle-snarkade på våran soffa, hur han sovandes på badrumsgolvet stängde oss ute därifrån då det var tid för oss ungar att göra oss i ordning för att gå till skolan, hur han skrikande och gormande steg in i vårat hus om natten efter tok ringande på dörren, full som en alika. Hans nerspydda kläder i hallen... Jag minns även en hel del andra tilltag av honom som jag inte tänker lägga ut här...

En eld flammar upp i mig, där han bekänner sin saknad efter sin bästa vän - min mor - och att vi två därigenom ägde en gemensam historia tillsammans...

Håkon föreslog sedan, att vi skulle bege oss hem till hans lägenhet, den där kvällen (natten) och mimra över dom gamla dagarna, då livet , enligt honom, var så mycket ljusare. Jag tyckte likadant, och vi begav oss ut från Loftet och strosade upp genom stan på väg mot Frivold...

Vi kom inte så långt. Den nattliga promenaden tog ett abrupt slut strax utanför Grimstad Adressetidene. Där fick han motta allt vad mitt barnaminnes remmar och tyglar pallrade hålla...

Jag nämnde i ett tidigare inlägg hur Grimstad gjorde mig orolig i kroppen, hur det fanns en känsla som ständigt vällde över mig, igenom mig, varenda gång jag sätter mina fötter i staden. Orden jag valde då var någonting i stil med, att jag stod ovetande till något adekvat svar på frågan. Mitt misstag! Den lilla berättelsen ovan, är mycket signifikativt för mig och min älskade barndoms stad; Det är långt ifrån på grund ut av att alla skulle veta... svaret ligger i den korgen, att JAG vet!

Det är på inga sätt försvarbart det som skedde den natten utanför Adresse Tidene på Storgata i Grimstad. Det är väl ungefär lika försvarbart som alla de människorna, lokala förmågor som passerade våra dörrar hemma i redlösa tillstånd, då fem ungar sprang omkring och lekte, sov, tittade på TV, försökte göra läxor medan de korkade upp flaskor efter flaskor osv osv. Listan över oförsvarbarheter kan göras otrevligt lång (som om den inte är det redan...?). Och häri ligger en poäng vilande; det är en stor del av mig i dag - och då - som aldrig egentligen vill se dessa människor igen. Och, det är ingen liten skara jag talar om heller. Det dracks mycket i Grimstad då, och gör det säkert nu också, men det är inte mina bekymmer. Mina angelägenheter är de som var gällande den gång, då jag och mina syskon var barn...

Nu föreligger det ju ingen risk för, att jag skulle gå lös på några av de svin jag minns. Aldrig, min värdighet har tornat sig över dem för länge sedan. Men såna minnen sitter dock djupt, och idag gör de sig alltså påmind i den form jag beskrivit här ovan.

När jag senast var i Grimstad, förra sommaren, stötte jag på ett flertal "kända ansikten" från den tiden och det gick inte att undvika att känna den reaktion som satte igång i min magregion. Och nu talar vi runt trettio år gamla minnen!!  Inte att undra på att Håkon valde ett taskigt tillfälle att prata gamla minnen på, när han mötte en på druvan snurrig Kjell i arton års åldern...