I huvudet på KJELL

Som det mest udda grannskap stoltserar de; fotbollsmatchen tillsammans med min morfar en glimmande solskensdag 16. maj, långt tillbaka i tiden, olyckor och dödsfall och färgscheman dessa stunder skänkt mig, stilla gungande skärgårdsfärder mellan öarna utanför Grimstad, sorger och glädjer och förtvivlan och skratt. I mitt kammare ser jag gatubelysning i dimmigt stadsmiljö, jag fryser och svettas om vart annat. Jag hör ekon från tider jag helst av allt skulle vilja glömma, men som för alltid bränts in i mina sinnen - kanske de mest betydande, när räkenskapens timme kommen... Jag ser misslyckanden förvandlas genom sfäriska vindar till storslagna triumfer, jag ser blod, jag ser tårar och jag ser död. Allt i ett och samma grannskap inom mig själv.

Mest dominant i mina bilder är dock natten. Denna egendomliga och tysta tid på dygnet, insnärjt i sitt dunkelspel och hemlighetsmakeri med dolda faror ruvandes runt varje hörn, likt ett rovdjur jagandes dagern i oändligheter. Hur jag hamnade i dess landskap kan jag tyda med all önskvärd tydlighet, ty jag ser mönstret klarare än någon. Det är ju faktiskt vävd av mina händer. Denna mörka tid har varit en kraftansträngande del av mig i längre faser, men förlorade sitt grepp genom livets återkomst. Så enkelt ligger det svaret till hands, men vad som döljer sig mellan början och slutet, det slut som upptog den "den nya början", är det som ligger och pyr i mitt (under)medvetna. Det är även det som styr mitt sökande än i dag.

För mig är idag, det mesta givet. Jag har levt ut mina inre oroligheter på ett högoktanigt sätt och kan för det mesta skratta åt det idag. Jag vet varthän slutslaget stod och ser utfallet och den nya början. Jag ser det avslutande kapitel så som det står skrivit och förklarat i mina egna ord - ord som förvisso är gömd bakom känslor som nog aldrig låter sig ruckas till den upplysta yta jag speglar numera. Det spelar heller ingen större roll, eftersom vikten ligger i vart man är på väg, inte var man har varit. En klyscha visst, men den duger åt mig, än i alla fall.

Mitt inuti mina värsta stormar i livet, porlar ett bedårande vackert vatten mot sin bädd, en nästintill själslig stilla morgon. Den tiden då diset har en tydlig röst och nynnande rullar in från sin öppenhet och uppslukar oss två som sitter på det kala berget. Tiden, så som den ter sig där och då, ligger i våran favör. Den går liksom på halvfart och låter sekunderna ticka långsamt i väg vilket gör, att stunden får sätta sina rötter allt djupare än annars. Strax under den lätt krökta horisonten som tecknar sig framför våra ögon, anas en resande sol, dagern som, trots mitt liv just då, kunde körslaga med hopp och förväntningar. Någon fågel bidrog med ett stilla kvitter någonstans i bakgrunden och kylan som regerade till trots, så frös vi aldrig i varandras sällskap den här morgonen. precis allting var åt helvetet just då, men minnet av stunden är i mig slagen i guld och uppväger alltings djävulskap med ett och samma hjärtslag. Det slog mig att i helvetets eldar finns rum för kärlek, och från den punkten steg jag in mot ljusare tider...