I huvudet på KJELL

I går öppnade jag min e-post i vanlig ordning och fann till min stora förvåning två mail skickade till mig från min onkel Reidar  från Namsos. Bifogat fanns två bilder från en svunnen tid, tagna på helt olika tider. Det första var från Grimstad, där jag stolt poserade bredvid min andra onkel, Björn, ifört Jervs gula och blåa matchställ - det var inför en stundande match (som vanligt! :-)). Det slående med bilden är min uppsyn som jag nyss valde att beskriva som "stolt poserande". Tillsynes verkar jag allt annat än just det - stolt. Men det var jag! Av mer än en anledning också. Ett besök på den tiden av onkel Björn var alltid en mycket stor begivenhet i mitt liv, våra liv. Det var alltid långt mellan gångerna och därför en stor händelse och denna gången skulle jag även få visa upp mig själv och mitt lag i en match där onkel Björn skulle titta på. Dubbel lycka alltså... Men på den tiden, var stolthet ett begrepp som var, för mig obekant och låg dolt långt inom mig. Det står mig klarare än någonsin nu i dag, då jag återser bilden som strax satte igång minnets uppvaknande. Mot mig syns tydligt den mörka uppsyn som lyser ifrån ögon som sätt så alltför mycket, för den ringa ålder. Skeendet torde vara ungefär ett år efter min fars bortgång och alltså ett år (ungefär, om inte jag är helt ute och cyklar...) innan min mor och syster förolyckades. Tillika var det då som det stormade som allra värst i livet och antagligen en komplett omöjlighet att få något ljus i en underkuvad stolthet. Axlarnas hållning och den nedtryckta blicken med sitt skinande mörker, vittnar tydligt, och ger mig ett kvitto på, hur det stod till på den tiden. Detta är ju förstås inget nytt för mig, men på ett vis en skön bekräftelse på ett känsloliv som jag jobbat hårt med genom tidens gång och på samma gång känns det som en nödvändig uppdatering att få se detta i dag.