I huvudet på KJELL

Jag hade alltså en plan, ett schema som skulle följas. För mitt inre öga såg jag för mig de olika adresserna som skulle besökas, vägarna dit och samtalen med Tina där jag skulle förvissa henne om att allt bara stod lugnt till och hur jag alldeles strax blivit färdig med mina göromål och befinna mig på vägarna ner igen hit, till västkusten. Jag slog in mig i dessa lögner så hårt att jag trodde på dem själv ända ut i fingerspetsarna, så övertygad var jag att det värmde inom mig...

Men strax efter att jag passerat Smålandstenar klingade min telefon och väckte mig ur mina drömmerier. En främmande, myndig mansröst frågade efter Kjell Törum och jag fick direkt onda aningar. Där jag kom från förekom överhuvudtaget inga såna samtal om inte något otrevligt, oförutsägbart var i görningen. I åtta av tio fall hade jag inte ens svarat när "dolt nummer" lyste upp i displayen på min telefon. Men nu gjorde jag det, den unkna känslan till trots.

Han presenterade sig som anställnings ansvarig på LIDL Sverige och sade att jag var välkommen på anställningsintervju hos honom nästkommande vecka klockan 1400. Överrumplad av hela situationen satt jag med en ekande känsla efter att vi lagt på luren. Ett yrväder uppstod i mitt huvud där jag inte helt och hållet kunde greppa de rätta raderna att sätta i hop bilden med. Som i en dimma ringde jag Tina och berättade om samtalet och det var hennes tonläge som föll avgörande för hela min resterande resa framtill denna skrivande stund som delas med er här och nu. Det jag upplevde och som föreföll mig då som förfärligt främmande var, en annan människas äkta glädje, stolthet för min skull. Ha ha, tänka sig, att i den åldern jag var i nu påverkades jag så till pass av en sådan till synes trivial sak som detta!

Ytterligare tecken bara på hur akterseglad jag blivit i mitt eget liv. De komplimanger och lovord hon öste över mig, den glädjen hon förkunnade gjorde mig i det närmaste illa berörd. I mig själv skämdes jag nästan, som om jag gjort någonting fel...

I mina tankar tilltog stormen nu och jag bevegde mig mellan kaos och lugn ideligen. Mina bilder om Halmstad klarnade och slutligen skyndade jag fram genom minnen från det nyss tillbakalagda halvåret. Kvar satt jag nu, med landskapen svischande förbi utanför bilfönstren som en stum opera, och upprymdes av beslutsamhet över min närstående framtid; fem månader utan droger och jag hade så gott som fått mig ett jobb... Nu var mycket gjort, nu var det bara resten av den här jävla resan att avklara...

Sakteligen, när Stockholm kom allt närmare började bilden om staden anta andra färger än de som målats upp bara för några timmar sen. Inget var sig likt det som syntes i mina föreställningar tidigare samma morgon. Jag kände nästan inte igen mig själv längre, minns jag mig tycka när jag flöt över Södertälje-bron senare samma eftermiddag. Botkyrka rondellen verkade allt annat än ett ljuvligt återseende och det enda jag såg när jag rullade förbi Västberga var, det upptornande polishusets mörka fasad...

Nu gällde det att inte tappa målet ur sikte...

Välja rätt väg...