Att öppna sin ovärld.
Så, här satt jag nu, nykter för första gången (ofrånkomligt annat på häktet!) sen Hilde dog och fick för första gången känna av hur verkligheten var. Sakta steg kännedomen upp till ytan om hur jag spolierat mitt livs mest värdefulla tid tillsammans med henne. Jag hade väl fått det som jag förtjänade det, tyckte jag. Och visst, det låg något i det. Det kändes. Och trots allt var det en bra känsla att äga, att ha tillträde till mina innersta kvalor helt på egen hand och egna villkor. Det var mitt liv och det var jag som skulle rätta till den slagsida jag fått i livets byar.
När jag säger att det trots allt kändes "bra" så handlade det om att jag för första gången tog tag i mitt liv med öppna ögon. En annan sida av livet! Jag förstod där och då, att jag var tvungen att hitta mig själv igen, återuppta den självkänsla jag visste hade funnits vid tidigare tillfällen och jag var tvungen att förstå vad ett riktigt självförtroende var för något. Kan säkert låta som alldagligheter för andra människor, men inte för den som börjat etablera ett liv i svängen, bygga sin värld i en ovärld...
Som de allra flesta är det lätt att börja få klarsyn under tiden då man nyktrar till i inlåsta sammanhang. Ett mycket välkänt fenomen bland intagna i alla möjliga inrättningar inom det institutionella omfånget. Så också för mig. Jag sökte greppa fäste om dessa "stunder av klarhet" och börja bygga en struktur kring det, dessa tankar som ideligen sköljde upp mot mitt förstånds strandbank med berusande, drömsköna bilder och ideer. Till vissa perioder kunde min vidare framfart framstå som en barnalek, då jag såg för mig vilka beslut jag behövde fatta för att kliva över gamla trösklar. Jag kunde ibland inte förstå hur det var möjligt för mig att ha gjort som jag gjort, vad som fick mig att ta de förödande besluten som ständigt fått mig att falla rygglänges ner i dikena, hela jävla tiden...
Var det något fel på mig? Var jag inte som andra friska individer där ute?
Jag kunde även här skönja ett missförstånd i min syn på världen vis avis mig själv, min självkänsla och självförtroende: jag befann mig och hade så också gjort mycket länge, i ett tillstånd av djup tvivel. Tvivel inför och överför mig själv och det jag företog mig. När jag nu började spåra denna känsla insåg jag, att den sträckte sig långt bakåt i tiden. Ja, faktiskt ända tillbaka till min skurna barndom. Dess rot fann jag inte befäst i något som hade med mina föräldrars leverne att göra, nej - det jag såg var händelserna kring deras bortgång, känslan som svepte in mig när det gick upp för mig (oss) att jag/vi från och med nu stod ensamma i världen, att mamma och pappa och lillasyster gått och dött bort från oss. Ett ständigt återkommande i mina tankar, denna epokavgörande händelse i mitt liv som det visade sig gång efter annan, då jag började utforska mig själv, fortfarande var vid liv efter alla dessa år.
Det stod i dagens ljus att jag inte alls var så bearbetad i trauman som jag trott mig vara. Det lyste även ur insikterna hur jag sprungit ifrån alltihopa utan att tittat mig bakåt överhuvudtaget, bara fortsatt framåt, framåt.
Jag såg för mig bilden av den hare som förvillat sig i bilens helljusande käglor och i vilsen panik springer för allt vad liv och lemmar tål rakt framåt. Det märktes med all världens tydlighet hur min resväg sugit mig rakt ut över den vilande kanten som öppnade upp "den mörka värld" jag hamnat i.
Men att jag såg detta, att jag kunde härleda mig själv genom det krimmel-krummlet som blivit mitt livsnät, förstod jag att läsa som goda nyheter. Jag såg, i och med mina stunder av klarsyn, hur jag var kapabel att ta mig an mig själv, om än vägen verkade vara oändlig och evighetstydlig klarlagd i sitt omfång. Jag trodde mig vara redo för ett nytt liv.
Men utan att jag förstod det då, befann jag mig mycket långt därifrån än...
Kommentarer
Trackback
