Ett tredelat perspektiv.
Slumpen har jag av erfarenhet i livet märkt vara av stor och avgörande betydelse. Man vet aldrig med säkerhet när, var eller för den delen, hur den kommer stiga in i ens sfär och , när man ser den - upptäcker den, gäller det att vara på hugget. Slumpen kan inte underskattas.
I det som kom att bli vägen till "mitt nya liv" har kanterna bestått utav flera olika sådana slumpmässigheter. Det ena har avlöst det andra och i slutändan - eller hitintills - kan jag inte beskriva det annat än klarheter. Från klarhet till klarhet, ett mycket enkelt uttryck med en sprängkraft utan dess like!
Från där jag kom ifrån var mötet med min flickvän ett sådant. Tillfället som steg fram i bilden då jag fick möjligheten att lämna Stockholm likaså och nu, när jag precis fått den anställningen jag behövde för att upprättholda mitt flytläge, kanske den mest avgörande. I alla fall så här långt i livet...
Den första tiden efter flytten var självklart mycket osäker då känslorna började komma i ny dager utan påverkan utifrån, alltså drogerna. Vardagen blev ett pendlande mellan olika tankar, olika karaktärer. Egentligen var allt jag ville tillbaka till stockholm och fortsätta att ge fan i allt, leva oförbehållslöst och fortsätta att rumstera i min egen botten. Mitt "herravälde" låg ju där, inuti det laglösas förbund, bakom de levandes fasad av allt vad det måtte vara. Men en bjällra klang någonstans i mig och gav i från sig någonting lockfullt, en antydan till ett löfte om någonting möjligt... ett arv!
I mina värsta stunder kunde jag sitta innesluten och titta mig omkring. Blicken sömfarde mina nya vänner och mina öron snappade upp deras livslinjer. Jag gjorde upptäckter av många olika slag och småningom formade sig strategien i mitt huvud och ingenting föll till fördel till mitt gamla liv. Jag såg för mig oerhörda ansträngningar ända in i djupet. För första gången på ett stort antal år erhöll jag en nykter syn på en tillvaro under struktur och "klassiska former".
Som jag sagt tidigare, så bestod en stor och betydande del av mitt tillfrisknande att observera min omgivning, lära från dem jag tillbringde tid tillsammans med och framför allt; lyssna. Omställningen var monumental vad gäller inställningen till själva livet. Samtidigt som allt detta pågick dagligen och jag skönjde hur ett möjligt mönster materialiserade sig, slog även insikten om hur hård jag blivit som människa ner som solljus i mörka utrymmen. Livet i "svängen" speglade inte mig själv på det sättet förrän jag mötte den "verkliga världen." Ett tredelat perspektiv synade mig således med järnram och om detta, blev jag inte förberedd på förrän senare...
I det som kom att bli vägen till "mitt nya liv" har kanterna bestått utav flera olika sådana slumpmässigheter. Det ena har avlöst det andra och i slutändan - eller hitintills - kan jag inte beskriva det annat än klarheter. Från klarhet till klarhet, ett mycket enkelt uttryck med en sprängkraft utan dess like!
Från där jag kom ifrån var mötet med min flickvän ett sådant. Tillfället som steg fram i bilden då jag fick möjligheten att lämna Stockholm likaså och nu, när jag precis fått den anställningen jag behövde för att upprättholda mitt flytläge, kanske den mest avgörande. I alla fall så här långt i livet...
Den första tiden efter flytten var självklart mycket osäker då känslorna började komma i ny dager utan påverkan utifrån, alltså drogerna. Vardagen blev ett pendlande mellan olika tankar, olika karaktärer. Egentligen var allt jag ville tillbaka till stockholm och fortsätta att ge fan i allt, leva oförbehållslöst och fortsätta att rumstera i min egen botten. Mitt "herravälde" låg ju där, inuti det laglösas förbund, bakom de levandes fasad av allt vad det måtte vara. Men en bjällra klang någonstans i mig och gav i från sig någonting lockfullt, en antydan till ett löfte om någonting möjligt... ett arv!
I mina värsta stunder kunde jag sitta innesluten och titta mig omkring. Blicken sömfarde mina nya vänner och mina öron snappade upp deras livslinjer. Jag gjorde upptäckter av många olika slag och småningom formade sig strategien i mitt huvud och ingenting föll till fördel till mitt gamla liv. Jag såg för mig oerhörda ansträngningar ända in i djupet. För första gången på ett stort antal år erhöll jag en nykter syn på en tillvaro under struktur och "klassiska former".
Som jag sagt tidigare, så bestod en stor och betydande del av mitt tillfrisknande att observera min omgivning, lära från dem jag tillbringde tid tillsammans med och framför allt; lyssna. Omställningen var monumental vad gäller inställningen till själva livet. Samtidigt som allt detta pågick dagligen och jag skönjde hur ett möjligt mönster materialiserade sig, slog även insikten om hur hård jag blivit som människa ner som solljus i mörka utrymmen. Livet i "svängen" speglade inte mig själv på det sättet förrän jag mötte den "verkliga världen." Ett tredelat perspektiv synade mig således med järnram och om detta, blev jag inte förberedd på förrän senare...
Kommentarer
Trackback
