Den långa vägens början (back to square one!)
Man skapar sig med tiden alltid nya problem, vilket jag är mycket tacksam för. Det ligger inte i mitt fat att tänka mig en värld befriat från detta, och då strängt taget inte i min väg ur missbruket. Jag behövde en schematisk vardag mer än något annat - det var hög tid att bli en "Svensson".
Äkta vardagsbekymmer välkomnades och engagemang från alla möjliga håll och kanter öppnade jag mina dörrar för. Även om det inte låg i mitt sätt att tänka fick jag "tvinga mig" ner i något som kunde jämföras med naivitet, eller min form för naivitet.
Den som vistas i svängen under längre tider blir befriad för sådana yttringsformer. Det finns helt enkelt inte plats för det. Man överlever inte länge då. Under den förhärdelses process det innebär att leva som narkoman i ett urbant undergrundsmiljö tar död på det sista smilet, det äkta skrattet och framförallt barnets sätt att se på världen och livet ikring detta. Med tiden blir man allt hårdare som människa tills det bara blir sten kvar. Detta är ingenting annat än ett stramt faktum och är en av de svårare tendenserna att frigöra sig från, när vägen tillbaka har tagit sin början. Det ligger mycket arbete i att försöka lösgöra sig från dessa kedjor som fjättrat en till den galna värld det är. Mycket arbete!
Gömd i dess falska farvatten gömmer sig även ens förvridna syn på stolthet. Även hur mycket man än vill tro det, där man sprader runt i "sina nya skor", så finns det ingen stolthet kvar i en sliten narkomans liv. Skulle det finnas det vore det väl ändå inte helt lämpligt att kämpa livet ur sig för att lämna detta miljö, eller?
Jag vågar påstå detta och de som får för sig att lägga fram motsatsen, är långt i från redo att ändra på sig ännu...
Så en av mina främsta företaganden blev att anpassa mitt livssyn. Nu när jag på god väg var kommen ur det gamla, fick jag öppna ögonen åter mera. Nya hinder dyker upp ideligen och snart fanns inte en "ledig stund" att slappna av i. Nog så ansträngande var det att ständigt behöva anpassa, förändra mina attityder och framtoningar till det nya sättet att leva.
I princip handlade det om att det mesta jag tyckte var negativt blev till positivt och vice versa, på den nivån låg det - och det som stod sig starkt genom dessa stormar var insikten om, att det inte var min nya miljö som skulle förändras inför mig, utan det var jag som skulle förändras inför den. Att inse detta var själva kärnpunkten i min syn på stolthet...
Innanför murarna lämnade jag kvar det svarta hjärtat och tog klivet ut i decembers snörök tillsynes som det kändes då, utan en levande själ... Den långa vägen - dess huvuddel - hade sin början här och nu... inget jag visste något om just då...
Kommentarer
Trackback
