Läggs inte längre ut på facebook.
Det finns tre spår i mitt liv som alla bär en signifikant betydelse i inramningen av hur jag blivit som människa. Inte på det fulla och hela, men i god utsträckning.
Som jag sagt tidigare ligger det ej i min natur att skylla ifrån mig på omständigheterna som fört mig fram genom livets trångmål. Ansvaret kommer alltid att vila i min egen famn och stå sig genom mina beslut. Uppväxten, som berörts tidigare, är ett av dessa tre. Ingen kan undkomma sin barndom hur mycket de än måtte vilja. Låt säga att det ligger en viss relation till hur det vill komma att gå senare i livet och då förmodligen främst i de yngre vuxen åren. En viss ostabilitet kan skönjas mellan enstaka år under den här perioden, vilket ledde mig in i drogernas gråa värld av ohjälpligt missvisande färg-skalor. Det andra spåret, alltså, vilket ofördröjbar linje leder så småningom mig in på det tredje; fängelset...
Konsekvenser måste anses som ett av nyckelorden i den förestående fortsättning. Att det ena kan leda till det andra är vida känt vid det här laget. Det är märkligt hur en människa kan få för sig att obönhörligen fortsätta sin resa mot stupets brant när han hela tiden måste se den komma närmre och närmre, allteftersom dagarna stryker undan. Drogerna är bedövande lömska och äger ingen som helst svårighet att missleda den vilsna längre, och djupare in i sin värld där ett mörker råder som gör det omöjligt att spåra sin väg tillbaka.
Insvepta i misströstan och förtvivlan, uppgivenhet och sorg görs färden lättare med lögnaktiga löften om ett bättre liv i väntan än den misär man just nu befinner sig i. Man lever i ett hopp, en tro att någonting finns att ta till sig lite längre fram, trots att man någonstans vet i sig själv att så absolut inte är fallet. Det här stycket av tiden är "crucial" och bäddar för konsekvenser av avgörande betydelse. Omgivningen ser inte vilka förhållanden man står sig i, ser inte vad som driver en sidledes (ty man själv tycker sig bevega sig framåt!). Inte alls olikt en psykos måste vara den form ut av mående, tillstånd som omtöcknar missbrukarens tankar och får en människa att på eget bevåg stega rakt ut i helvetet.
Själva processen är så stegrande och så långsam att jag, som befunnit mig där kan tydligt se för mig scenariot som fullt ut möjligt. Utan att lägga ifrån mig ansvaret för min egen situation på något sätt, ser jag klara tecken av det rådande mönstret; det dåliga mående, de taskiga förutsättningarna som gör att man tar till tillfälliga lösningar som verkar fungera för stunden... Och innan man vet vare sig fram eller tillbaka, har tiden sprungit i väg och man har trasslat in sig i nätet...
Lika lite som jag kunde förhindra mina föräldrars alldeles förtidiga bortgång kunde jag stå emot det annalkande yttre fördärv som skulle bli min utstakade bana. Jag märkte aldrig den långsamma utveckling som pågick för fullt innan det var åt helvetet för sent, och vi vet ju alla hur det är att stanna en rullande tyngd i pågående...
Men som sagt, det här handlar inte om att ursäkta mig. Utan det handlar om att förklara mig, för mig själv och inför den värld jag lever i. I min omgivning i dag, så är det en relativ liten del som egentligen vet hela sanningen bakom den jag är. Hela bilden vet endast min flickvän närmast, och även däri finns det inslag hon antingen inte förstår eller heller inte har förmågan att se, eftersom hon saknar vissa referensramar att greppa om. Detta passar mig dock fint i tiden, ty allt skall inte behöva kunna ses av alla. En viss form för oskuldsfullhet bör alltid finnas i en människas liv...
(Från och med nu läggs inte längre detta ut på facebook, för nu, nu börjar allvaret. Den som vill följa vidare får leta sig hit in själv...)
Kommentarer
Trackback
